Mångudinnans barn

Fortsätter min läsning av Jenny Berthelius. Har nu kommit till den näst sista av de deckare hon skrev innan sitt långa uppehåll.

Den heter "Mångudinnans barn", är inte en av hennes bästa, men bra är den på många sätt. Den skrevs 1986, och är väl en av de tidigaste i Sverige att beskriva ett offer för en "destruktiv sekt", för att använda en vanlig beteckning hos de som kämpar emot sådana grupper. Det är klart, Olov Svedelid skrev "Guds rötter" mer än tio år tidigare, men ändå.

Som medlem i FRI (Föreningen Rädda Individen) kan jag inte annat än att glädja mig åt att hon uttryckligen nämner den organisationen i boken.

Sekten hon beskriver är en sorts korsning mellan Hare Krishna, Bhagwan -rörelsen och Guds barn/Familjen. Hon är faktiskt ganska så påläst på ämnet, vilket inte är så vanligt. Naturligtvis är beskrivningen av sekten en aning karikatyrartad, men syftet är ju att beskriva och renodla mekanismer i en manipulativ sekt, och det lyckas hon bar med.

Det här var mest en parentes. När jag läst alla böckerna återkommer jag med betydligt fler reflektioner.

Skulle inte Soleka förlag kunna börja ge ut hennes gamla böcker också, de kan säkert få nya läsare. eller finns det copyright som hindrar det?

För mig är och förblir hon en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.

Erik Rodenborg 22/4 2008