Vampyren Carmilla - och en begravning

Jag har tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu. En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.

Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.

Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.

I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.

En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.

Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.

Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:

"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)

På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...

Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.

För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:

"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)

Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...

Nog om detta...

Hur upplever jag begravningar själv?

Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.

Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.

Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015 

 

Carmilla

Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.

Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.

Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.

Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste  beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *

Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.

Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.

Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.

I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.

I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).

Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?

Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).

På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)

PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
 -----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...


Bild från originalversionen av "Carmilla".