Merrilee Rush i suggestiv video

Jag har tidigare skrivit om och länkat till Merrilee Rush och hennes "Angel of the morning" . Men nu har jag hittat en annan,  visserligen  ihopklippt, men ändå suggestiv video med hennes sång. 

Jag bör på nytt säga att låten grep tag i mig på ett mycket starkt sätt, när jag var 13, sommaren 1968. Då trodde jag väl aldrig att jag någonsin skulle få kontakt med Merrilee Rush. Men numera finns ju Facebook., Och för några år sedan upptäckte jag att hon hade en sida på Facebook.

Så jag skrev där och berättade om hur gripen jag blev av hennes sång i trettonårsåldern. Hon blev faktiskt glad...

Videon kan ses och höras här.

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

The Hollies

Kom plötsligt att tänka på The Hollies låt King Midas in Reverse dag.

Här finns en samling av den gruppens bästa låtar. Först kommer Bus Stop men om man klickar på den kommer sedan en lista på andra låtar (och, ja, King Midas in Reverse finns också med - som nummer 14). 

Hollies var en av mina favoritgrupper i tidig tonår. 

    

The Hollies 1970

Sloop John B

Det var en gång då jag var bjuden till ett land som ligger mycket närmare ekvatorn än vad Sverige ligger. Erbjudandet var oerhört generöst, de människor jag bodde hos var mycket sympatiska, och vi gjorde många roliga saker.

Det var bara en sak som i hög grad störde. Det var i juni och temperaturen var där ca 40 plusgrader C, dag som natt. Efter ett tag upplevde jag detta som ... outhärdligt. Så trots att det var mycket givande - och, nej, jag skulle inte velat ha resan ogjord - började jag mycket snart längta till för mig mer normala temperaturer. .   Och kom på mig själv med att gång på gång nynna på denna sång av Beach Boys.

"Let me go home,  I wanna go home, ...  this is the worst trip I´ve ever been on"...

Men, återigen jag skulle alltså INTE velat ha resan ogjord. 

The Beach Boys 1966

Svårt att skapa skräck i hyreshus med små lägenheter

I nästan alla skräckfilmer (såväl övernaturliga som inte övernaturliga) där den huvudsakliga handlingen utspelar sig inomhus bor de som drabbas i egna hus, ofta långt ifrån andra hus - och som dessutom har många rum (om de bara hade ett eller två skulle det inta alls bli lika otäckt).

De som drabbas är oftast övre medelklass. Det kan förstås bero på att spelfilmer mycket ofta handlar om övre medelklass men i just skräckfilmer finns det ytterligare en orsak. Det är ju de som har råd att bo helt eller delvis ensamma i stora hus med många rum.

 

Jag tror jag aldrig sett en skräckfilm i inomhusmiljö där de som drabbas bor i en etta eller tvåa i ett stort hyreshus.

 

Om jag hade bott ensam i ett stort hus med många rum skulle jag aldrig våga se skräckfilmer, i alla fall inte på kvällen eller natten.

 

Om man som jag bor i en etta i ett stort hyreshus, som dessutom står mittemot ett annat stort hyreshus, som i sin tur står framför ett annat stort hyreshus osv osv kan den helt förödande skräckstämningen inte riktigt uppstå. Dessbättre.

En Messias som kommer för sent?

Mer Björn Afzelius.

Denna sång av honom heter Messias.

Jag har alltid tyckt att titeln är gåtfull, men sången skulle ju kunna handla om en Messias som kommer alldeles för sent.

Alla människor verkar vara försvunna; däremot finns det vargar, björnar och örnar...

Anledningen till att jag fascineras av den i just dessa dagar är väl dess beskrivning av intensiv kyla - med tanke på att jag inte åkt till Södertälje centrum flera dagar i rad pga kyla och massiva snödrivor.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

We´re only in it for the money

Under perioden 1967-1971 spelade popmusik en central roll i mitt liv. Och dit räknades då även sådant som idag nog skulle definieras som rock- och inte popmusik.

Eftersom min veckopeng var ovanligt liten dröjde det länge innan jag hade råd att köpa LP-skivor. Jag fick Sgt. Pepper i julklapp 1967, men egna LP-skivor hade jag inte råd att själv köpa förrän  1969.

Bara kanske en varannan månad, på sin höjd. Och då var det väldigt viktigt att välja rätt. Jag kunde stå i minst en timme och fundera vilken LP jag skulle köpa. Något halvår senare fick jag råd att köpa lite fler. Och, ja, vissa av dem gjorde ett större intryck på mig än andra.

Mothers of Inventions LP "We're only in it for the money" var en av de som gjorde stort intryck på mig. Jag köpte den någon gång hösten 1969.

Det var på många sätt en märklig skiva. Musiken kunde till stor del ses som psykedelisk, men budskapet var inte psykedeliskt. Mothers gav intrycket att ha en ironisk distans till det mesta. Och en av de saker son konsekvent behandlades ironiskt på denna skiva var hippierörelsen.

Samtidigt var den ironiska distansen till den konventionella , småborgerliga "medelamerikanska" kulturen om möjligt ännu större. Ironin blev ett vapen i en sorts kulturkritik som slog åt flera håll.

Det går att se i princip allt på denna LP som kritiska ironier, om man så vill. Men jag misstänker att ibland bli de allvarliga även bortom ironin, men även detta framställs nog på ett ironiskt sätt....

Omslaget på skivan är ju förresten i sig en sorts parodi. Ni ser det om ni klickar på länken. Jag antar också att ni kan se vad som parodieras.

Musikaliskt och tekniskt var skivan ganska så experimentell, men samtidigt ofta medryckande.

Det bör tilläggas att jag lånade ut mitt ex av skivan hösten 1970. Och aldrig fick tillbaks den.

Den kan höras här.

 

Mothers of Invention, oktober 1968

My coo ca choo

/Från min huvudblogg 3 januari 2012/

Det finns en låt som jag haft i huvudet i åratal men som jag inte ens vetat hur dess titel stavas (däremot någorlunda bra hur den låter i örat!). Jag trodde den var från typ 1970, men nu när jag gjorde en ny djärv gissning hur titeln stavades insåg jag att jag måste hört den 1974, när jag var 19. Jag skrev alltså som jag tyckte att den lät på You Tubes sökfält, och då så... hittade jag "My coo ca choo". Eureka! Den gavs ut i december 1973, men blev inte Sverigeaktuell förrän året därefter..

Och med tanke på vad som hände mig just 1974 kan jag nu förstå de ganska så starkt romantiska känslor jag alltid har fått av den låten....

Fast visst verkar den aningen töntig idag, eller? ... Rent "objektivt" sett... alltså... eller?

Men jag märker att jag gillar den fortfarande /rodnar generat.../

----------------

PS 2024: Jfr gärna Gigi Hamiltons cover från 1983.

The Pale Horse

Den enda av Agatha Christies deckare som handlar om satanism är "The Pale Horse" från 1961 (svensk översättning "Den gula hästen" från 1962).

Jag har läst den svenska översättningen av Christies bok för länge sedan och har den faktiskt i min bokhylla. Men just nu har jag (på nytt) sett en välgjord spelfilm som bygger på boken.

Att den handlar om "satanism" utifrån en mer allmän definition är ju ganska uppenbart. Ett gäng (kvinnliga) "ockultister" på värdshuset "The Pale Horse" (ett namn för övrigt taget från Uppenbarelseboken i Bibeln)  som regelbundet mot betalning håller seanser för att skicka förbannelser mot människor som fientligt inställda personer önskar livet ur. Personer som sedan dör.

Nu visar det sig att åtminstone en av "häxorna" inte riktigt fattar att de som ska förbannas verkligen dör. Ledaren vet det, och troligen också den tredje "häxan". 

Men även i en mer exakt mening kan man använda termen "satanism" om intrigen i filmversionen om  Christies gäng av "häxor". (Troligen också i boken, även om jag inte läst den sedan 1988).

I en ritual som vi får se åkallas "Fader vår, som VAR i himlen". Var, inte är... Det syftar uppenbarligen på Lucifer och de fallna änglar som sägs ha gjort uppror och kastats ner från himlen.

Annars är handlingen orealistisk på ett märkligt sätt. 

De verkliga morden begås inte av "häxorna", inte ens av de som känner till att offren dör. Vi har dessutom en advokat (utesluten från advokatsamfundet och förbjuden att verka som advokat!). Han känner till "häxorna" på värdshuset. Och tror tydligen också att deras magi verkar.

De som vill ha någon död går dels till "häxorna", dels till advokaten. Deras samtal med advokaten leder till att de sluter ett vad med honom. Om den person de vill ha död på inte dör, måste advokaten betala till dem. Om hen dör får de betala en stor summa till advokaten.

De måste dessutom betala "häxorna" för de seanser som dessa genomför.

Men vad dödar offren? Det finns en marknadsundersökningsfirma som advokaten uppenbarligen betalar. Denne verkar i alla fall i filmen inte inse denna firmas (eller rättare sagt deras mystiska ledares) roll. Han vet endast att den har någon form av kontakt med "The Pale Horse" . 

Vad marknadsundersökningsfirman gör är att fråga folk vilka livsmedel, schampo, etc de främst brukar köpa. Och då bland annat de tilltänkta offren.

Sedan går chefen i hemlighet hem till de tilltänkta offren och byter ut varorna mot paket  med samma fabrikat - som dessutom innehåller tallium. Som kan döda i någorlunda stora mängder.

Schemat skulle knappast fungera. Hur kan man exempelvis veta att det endast (eller ens främst) är de tilltänkta offren som använder produkterna?

Det märkliga i hela scenariot blir ju att den ende som känner till morden är den hemlighetsfulle manlige chefen för företaget. Medan de andra inblandade antingen inte vet att några dödas överhuvudtaget eller tror att de dödas av magi.

Det är en sinnrik intrig, men jag har mycket svårt för att se hur den skulle fungera i praktiken.

Intrigen står i motsats till andra satanistromaner som skrevs under perioden fram till ca 1980 (ex.vis Dennis Wheatley), där handlingen brukar förutsätta att magi på något sätt fungerar. Så ej här. Agatha Christies böcker är ju ganska så konsekvent skeptiska.

Men hennes "The Pale Horse" har förvisso en inställning till "satanism" som fenomen, som är entydigt negativ, även om den inte tillskriver denna verkligt övernaturliga egenskaper.

Det är en sympatiskt skriven bok, och den ovan länkade filmen tolkar boken ganska så bra.

Att sedan Agatha Christie ibland är nästan outhärdligt moraliserande är en annan sak.

Tidig bild av Agatha Christie (till höger) - från 1922.

"Räkna fåren - dom är vargar, javisst"

"Ligga Lågt" med Gunder Hägg, sedermera Blå Tåget, från 1970. Inte speciellt optimistisk, men på många sätt värd att lyssna på.