Vietnam är nära

Någon gång 1967-68 bildades inom De förenade FNL-grupperna (DFFG) en sånggrupp som kallades "Freedom Singers". I samband med  inre konflikter och strider inom FNL-grupperna i slutet av 1970 splittrades Freedom Singers - och så vitt jag fattar kom en del av gruppen att ingå i KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar..

Hela splittringen 1970 initierades av KFMl(r) . De ville förvandla FNL-grupperna till en organisation som helr öppet och "officiellt"endast skulle vara en underordnad del av den egna organisationen. 

Men FNL-grupperna överlevde, och fortsatte dessutom att ge ut LP-skivor med anti-imperialistiska  sånger. De blev minst lika bra som de LP-skivor som "Freedom Singers" hade gett ut 1968 och 1970.  Själv tyckte jag de blev bättre...

1971 gav de ut "Till det kämpande Vietnam".  1972 gav de ut "Vietnam är nära".

Men det uppstod inte en ny specifik sånggrupp, med ett eget namn. , I stället gavs skivorna ut  av "De förenade FNL-grupperna", rätt och slätt.  .

I den andra LP:n av dessa, *"Vietnam är nära". fanns en titellåt med just detta namn.  

Jag hörde den första gången live på Hötorget nån gång sommaren 1972, Den gick in i mig direkt. FNL-gruppernas sånggrupper gjorde en hel del mycket bra sånger, ,men "Vietnam är nära" är nog den som har berört mig mest 

Den var oerhört suggestiv, tyckte i alla fall jag.

Texten är uppenbart inspirerad av den massiva offensiv som FNL inledde i början av april 1972. Denna blev början till slutet  för USA:s krig - och för USA-marionetterna i Saigon-regeringen. USA insåg att de inte kunde vinna, och gjorde  eftergifter som ledde till Parisavtalet 1973. Och den överväldigande majoriteten av USA-trupperna drogs bort. 

När FNL inledde nästa stora offensiv i slutet av 1974 stod Saigon-juntan ensam, med mycket få USA-soldater kvar i Sydvietnam.  Den 30 april 1975 gick FNL in i Saigon. 

"Vietnam är nära" kan höras här.

PS. Jag lade faktiskt ut ut denna sång på min blogg redan 2007.

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."

Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -
det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."

Sången i sin helhet kan höras på YouTube,  här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”

Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

"Sång om de indokinesiska folken"

/Från  min huvudblogg 8 november 2013./

 Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.

Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)

Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Den 5 november 1971

/Från min huvudblogg 5 november 2013/

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....