Mer om Runaways

När skivalbum är tillräckligt gamla hamnar de till sist på YouTube.Det gjorde även de två LP-skivor av Runaways jag köpte i slutet av 1977 eller i början av 1978.   Den ena var förmodligen den första de gav ut och hette helt enkelt "The Runaways". Den kan höras här. Den andra jag köpte hette "Waiting for the Night" och kan höras här.

Runaways som grupp hade en närmas explosiv effekt på mig. Det liknade inte något jag hade hört förut.

I jämförelse med andra tjejgrupper jag hört  var detta  något helt nytt. Som SvD-skribenten skrev i juni 1978 spelade gruppen förvisso på en form av sexualitet. men inte alls på det sätt som kvinnor inom pop och rock brukade göra. Det här var ingen snäll traditionellt "kvinnlig" sexualitet utan en  - kan man kanske säga -  intensiv sexualiserad aggressivitet. Eller en aggressiv sexualitet, om man föredrar den termen. 

Deras första skiva som endast hette "The Runaways" motsvarar kanske bäst den senare termen, medan "Waitimg for the Night" kanske den förra. 

Skillnaden var kanske att  Cherrie Currie hade lämnat gruppen mellan dessa två skivor. Efter att hon lämnade tonades sexualiteten ner en del, medan de aggressiva dragen förstärktes. 

Ett tydligt exempel på detta är kanske "You´re Too Possessive" från "Waiting for the Night", som kan höras här.

Annars är kanske den mest kända av deras låtar "Cherry Bomb" som fanns på deras första LP.  

Jag vet inte riktigt hur det gick till när Cherrie Currie lämnade, men enligt SvD-artikeln från juni 1978 pratade flera av medlemmarna i Runaways om hur dålig hon hade varit... 

Anna Charlotta Gunnarsson har i sin bok "Kvinnorna som formade pophistorien" jämfört relationen mellan Runaways unga manliga fans med den relation som fanns mellan de kvinnliga fansen och manliga popgrupper, som exempelvis de tidiga Beatles. Hon menar att denna parallell inte brukar uppmärksammas. 

Det är riktigt. När unga manliga fans entusiastiskt skriker "We want Runaways" och till och med trampar ner varandra i sin iver, går det absolut att dra paralleller med ex.vis Beatleshysterin. 

Själv fick jag inte vara med om tumultet den 13 juni 1978. Och fick inte heller höra Runaways live.

Men de har ju kvar en medlem som fortfarande turnerar. Hon heter Joan Jett, och vem vet en dag kanske hon har en konsert i Stockholm. Då ska jag nog försöka gå dit.

Konsert med Joan Jett

Någon gång våren 1978 blev jag förtjust i tjejgruppen Runaways. Men jag tänkte inte så mycket på dess olika medlemmar och deras roll i gruppen.

Långt senare uppmärksammades jag om Joan Jett, gruppens kanske mest intressanta medlem. Hon grundade ett tag efter Runaways upplösning gruppen Blackhearts och gjorde tillsammans med den såväl skivor som konsertturnéer.

Den som uppmärksammade mig om henne var den feministiska bloggaren NoBoyToy,, som hade Joan Jett som en musikalisk favorit.

Jag började lyssna på Jett och blev själv imponerad.

Just nu  - när jag återhämtar mig från en  ovanligt elakartad infektion i en tumme - som förvandlade tummen till något som inte ens avlägset liknade en tumme - försöker jag ta igen mig med en konsert med Joan Jett och the Blackhearts, från i år, 2022..

Den kan höras här.

Joan Jett och "I love playing with fire"

Jag kände till Runaways sedan sent 1977, men vad som hände efteråt hade jag väl inget direkt grepp om förrän några år sedan.

Minns inte riktigt när jag först kollade upp det - möjligen började det när jag fattade att bloggaren NoBoyToy gillade Joan Jett.

Det gjorde jag med, redan i slutet av sjuttiotalet. Hon var den som gjorde mest intryck på mig, och jag tyckte Runaways blev bättre efter att den tidigare stjärnan Cherrie Currie lämnade, och Jett så att säga fick mer plats.

Överhuvudtaget var kanske Joan Jett den mest talangfulla i Runaways.  Det kan man ju diskutera - men det var klart att hon gav ett mer aggressivt och oberoende intryck än Runaways tidigare stjärna Cherrie Currie. Det skulle möjligen kanske kunna gå att säga att Currie satsade lite mer på sex, och Jett lite mer på aggressivitet.  Möjligen förklarar det att många män som efteråt skrivit om Runaways verkar föredra Cherrie Currie.

Jag tillhör inte dem. Jag tycker att Jetts mer aggressiva framtoning ger ett lite, ska vi säga friskare intryck. Det är förstås ett oklart ord och fråga mig inte exakt vad jag menar.

Här tolkar Joan Jett några år senare en äldre Runawayslåt - I love playing with fire.

Det är en intensiv tolkning. Jag tycker att den är bättre än den gamla Runawaysversionen.

Joan Jett tolkar Creedence

Den kanske mest talangfulla av Runaways medlemmar tyckte jag nog var Joan Jett. (Ja, jag vet, när jag skrev det på min huvudblogg för ett antal år sedan kom två /manliga/ kommentatorer med upprörda invändningar och sa att det var hon inte alls det, de föredrog Cherrie Currie. Men den fåniga debatten vill jag inte ha i repris!)

Jett fortsattte efter att Runaways upphörde, och bildade bland annat gruppen Blackhearts. Jag har inte i sin helhet hört några skivor av dem, men har hört ett stort antal av deras låtar på YouTube.

Nu ska jag bara ta ett exempel från hennes senare produktion. Här tolkar Joan Jett Creedence Clearwater Revivals låt "Have you ever seen the rain".

Lyssna gärna.

PS. Och apropå just den låten. Så sent som igår regnade det faktiskt där jag bor -  samtidigt som solen sken...