"Gimme Hope Kamala"

Om man letar efter sånger om Joseph Biden och Donald Trump på YouTube hittar man en oerhörd massa elaka parodiska nidvisor. Ja, båda är förvisso oerhört lätta att parodiera.

Men om man söker elaka sånger om Kamala Harris hittar man inte många sådana. Det finns, några, som för det mesta handlar om hennes sätt att skratta.

Men man hittar faktiskt nästan lika många hyllningssånger till henne som nidvisor

En av dessa är denna. 

Sektens barn

Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön". 

Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.

Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.

Den kan för övrigt beställas här.

Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande. 

Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta. 

Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den. 

Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen. 

Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet. 

Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *

Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över. 

Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika. 

Men visst finns det sekter som  är  (minst)  lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.

-------------------------

*Det är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein  ändå skrivit  flera böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om henne.

Yellow Boomerang

En sång med denna titel,  med Middle of the Road, blev tydligen en hit 1973 - och kan  höras och ses här . 

Själv blev jag ju 1971 helt betagen av deras första hit, Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Men sedan bröt jag närmast samman och lyssnade inte på popmusik på flera år. 

Så jag har långt efteråt tagit reda på vad de gjorde senare. 

Men Yellow Boomerang upptäckte jag först för några veckor sedan. 

Den är bra, som så mycket annat de gjort. 

Den som är ledsångare är ju som vanligt Sally Carr. 

Andra versen är riktigt kul.  Där sjunger Sally liksom i de andra verserna om den  pojkvän som tydligen lämnar titt som tätt och sedan kommer tillbaka nästa dag - som en bumerang, 

I just denna vers beskrivs hur han en kväll säger att han ska lämna henne och istället gå med i Främlingslegionen - för att lära sig vad livet egentligen handlar om...

Men nästa dag knackar han på hennes dörr igen. 

Min spontana reaktion är att hon borde ha låtit bli att öppna. Om någon ens för en dag bestämmer sig för att lämna Sally Carr för att gå med i Främlingslegionen för att "lära sig om livet" är han ju uppenbart vrickad.

 

Middle of the Road 1972. 

Dover Calais

(Från min huvudblogg 13/8 2015. Gruppen som gjorde den sång jag länkade till hette Freestyle./

Blir av någon anledning fortfarande berörd av denna sång från 1986.

Mysteriet på Greveholm

Någon gång för länge sedan lade jag in en länk till Mysteriet på Greveholm på min dator. Jag råkade få syn på den igår. 

Den var Julkalendern på SVT 1996. Och jag fastnade när jag började se den och har nu sett alla 24 avsnitten...

Jag slutade att se Julkalendern nån gång i tonåren, så jag har inte sett Mysteriet på Greveholm förrän nu.

Den har en fascinerande handling, och dessutom en riktigt sympatisk sensmoral.

Den kan ses här.

Thank U very much

Denna sång från 1968 var ju inte någon from lovsång till Gud, som någon kanske skulle kunna tro inledningsvis,

Den är gjord av den fyndiga popgruppen the Scaffold. 

"Nummer 1"

 /Från min huvudblogg 4 december 2019/

Om ni tillhör en av de (inte speciellt få) människor som inte står ut med en viss offentlig person kan ni gärna  lyssna på denna låt av Magnus Uggla.

Om ni inte genast fattar vem den handlar om kan ni ju gissa.... jag berättar i alla fall nästa gång jag besöker en dator.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG .
Det var Jan Guillou, vilket om inte annat visas i dessa rader.

"Tur att vi har dig du modiga hjälte, ständigt på jakt i vår rättslösa stat. Som nr du ska hämnas ett svidande bälte, rensar ett helt internat

Och nu ska du ladda ditt vapen i soffan, och sen gå i strid mot den farliga Noffan  Det krävs kurage å hämnas med så hårda bandage."

Det första syftar helt klart på hans bok om sin internatskola, det andra, tror jag,  på en konflikt han en gång hade med en veckotidningsredaktör.

Fula gubbar

Den här sången från 1986 hörde jag när den kom ofta på radion. Till en början utan att tänka på texten. När jag så en dag insåg vad texten handlade om ökade min respekt för Magnus Uggla.... Och hans förmåga att skriva meningsfulla texter.

Om jag minns rätt utsattes han för en del hårda angrepp av en del som hade anledning att känna sig träffade, och följaktligen kände sig väldigt kränkta. Vilket väl var en anledning för mig att uppsatta sången ännu mer.

Mer om Runaways

När skivalbum är tillräckligt gamla hamnar de till sist på YouTube.Det gjorde även de två LP-skivor av Runaways jag köpte i slutet av 1977 eller i början av 1978.   Den ena var förmodligen den första de gav ut och hette helt enkelt "The Runaways". Den kan höras här. Den andra jag köpte hette "Waiting for the Night" och kan höras här.

Runaways som grupp hade en närmas explosiv effekt på mig. Det liknade inte något jag hade hört förut.

I jämförelse med andra tjejgrupper jag hört  var detta  något helt nytt. Som SvD-skribenten skrev i juni 1978 spelade gruppen förvisso på en form av sexualitet. men inte alls på det sätt som kvinnor inom pop och rock brukade göra. Det här var ingen snäll traditionellt "kvinnlig" sexualitet utan en  - kan man kanske säga -  intensiv sexualiserad aggressivitet. Eller en aggressiv sexualitet, om man föredrar den termen. 

Deras första skiva som endast hette "The Runaways" motsvarar kanske bäst den senare termen, medan "Waitimg for the Night" kanske den förra. 

Skillnaden var kanske att  Cherrie Currie hade lämnat gruppen mellan dessa två skivor. Efter att hon lämnade tonades sexualiteten ner en del, medan de aggressiva dragen förstärktes. 

Ett tydligt exempel på detta är kanske "You´re Too Possessive" från "Waiting for the Night", som kan höras här.

Annars är kanske den mest kända av deras låtar "Cherry Bomb" som fanns på deras första LP.  

Jag vet inte riktigt hur det gick till när Cherrie Currie lämnade, men enligt SvD-artikeln från juni 1978 pratade flera av medlemmarna i Runaways om hur dålig hon hade varit... 

Anna Charlotta Gunnarsson har i sin bok "Kvinnorna som formade pophistorien" jämfört relationen mellan Runaways unga manliga fans med den relation som fanns mellan de kvinnliga fansen och manliga popgrupper, som exempelvis de tidiga Beatles. Hon menar att denna parallell inte brukar uppmärksammas. 

Det är riktigt. När unga manliga fans entusiastiskt skriker "We want Runaways" och till och med trampar ner varandra i sin iver, går det absolut att dra paralleller med ex.vis Beatleshysterin. 

Själv fick jag inte vara med om tumultet den 13 juni 1978. Och fick inte heller höra Runaways live.

Men de har ju kvar en medlem som fortfarande turnerar. Hon heter Joan Jett, och vem vet en dag kanske hon har en konsert i Stockholm. Då ska jag nog försöka gå dit.

När jag missade Runaways i Stockholm

Den 13 juni 1978 - alltså imorgon för 46 år sedan - spelade Runaways i Stockholm. Jag visste vilka de var, och hade två LP-skivor med dem. Jag visste också om att de skulle spela, och en del av mig hade tankar att jag skulle gå på deras konsert.  En annan mer förnuftig, eller ska man kanske säga, tråkig, del av mig avvisade snabbt idén. Och vann med lätthet den inre konflikten.

Den delen av mig kunde väl tänka "vad var det jag sa" när jag dagen efter konserten läste Dagens Nyheters artikel om den.  Där fick man reda på att det hade blivit trängsel och panik när hundratals ungdomar hade samlats, skrikande "We want Runaways". Några skulle till och med ha blivit nedtrampade. 

Men värst av allt - det fanns också en stor bild av publiken i artikeln. Man kunde där lätt se individuella ansikten. Jag tänkte hur genant det skulle vara om mitt ansikte också hade synts där. 

Jag kan just nu inte kolla DN-artikeln men om man får tro det som stod i SvD hade jag kanske feltolkat en del av den. Inte om paniken och trängseln, men om annat. 

Jag hade tolkat vad som stod i DN att publiken framförallt var tjejer, i kanske 13-15-åråldern. Jag var 23 år, och man. Just detta fick mig verkligen att bli lättad för att jag inte varit med i publiken, och dessutom fotad

Nu skrevs SvD:s artikel dagen innan så helt säker kan man inte vara. Men enligt den skulle Runaways på sina konserter ha en till överväldigade delen "manlig publik" som skulle vara mellan - 9 och 29 år! Om konserten den 13:e blev ett undantag från den regeln vet jag förstås inte.

Men om den inte var det, skulle jag ju inte alls ha varit så udda om jag gick dit

Nedancitat från Gunnar Selander. i SvD den 12 juni 1978. 

Han intervjuar Runawaysmedlemmen Lita Ford som säger att de från början sågs som ett tjejband, men att idag ”inte någon tänker på att det är flickor som står på scenen”

 Selander kommenterar: ”Där tror hon med säkerhet fel, och av döma av hennes klädsel och uppträdande vet hon också om att hon tror fel. Visst använder Runaways sin kvinnliga dragningskraft , men de kör inte med någon traditionell image av undergivna halvt förslavade sexobjekt. De är sexsubjekt enligt sin image, lika tuffa och medvetna som någonsin de manliga rockstjärnekollegerna. Könsrollsspelet är det gamla vanliga fast rollerna är ombytta till vems glädje nu det kan vara” . 

Ja, i alla fall det sistnämnda var nog till glädje för mig. Och det skulle nog ha varit en både stor och ovanlig upplevelse om jag hade vågat ta mig dit. Men det gjorde jag ju tyvärr inte.

Elaka sånger om USA-presidenter

Polariseringen i USA har nått nivåer som liknar de som fanns under Vietnamkriget.  Ett av exemplen på detta är alla nidvisor som man kan hitta om Donald Trump och Joe Biden.

Det går säkert att hitta hundratals, men jag har inte letat så intensivt.Det måste också förstås sägas att både Trump och Biden är ovanligt lätta att parodiera.

Elaka sånger om presidenter i USA har ju funnits tidigare, exempelvis Tom Paxtons "Lyndon Johnson told the nation" från 1965, men det antal som numera kan hittas på YouTube överträffar nog allt som fanns tidigare.

Delvis beror det väl på att man genom internet nu kan få nidvisor spridda på ett sätt som tidigare inte var möjligt, men delvis beror det på att polariseringen i USA alltså nått nivåer som  är jämförbara med, och konstigt nog kanske till och med överträffar, de som fanns under Vietnamkriget.

Här en nidvisa om Trump från 2024. 

Den som vill hitta dito om Biden kan gå till YouTube och söka på orden Biden  och songs; de som vill hitta fler om Trump kan ju söka på YouTube på orden Trump och songs.

De sista rummen

Det är titeln på en roman av Inger Frimansson, utgiven av Norstedts. Jag har aldrig läst något av henne förut, och det är tveksamt om jag kommer att läsa något mer av henne. 

Det betyder inte att hon är en dålig författare.  Tvärtom lyckas hon skriva en bok som är osedvanligt kuslig. På ett sätt som jag inte riktigt står ut med. 

Det handlar om en kvinna som en dag vaknar i ett rum som hon inte känner igen. I ett hyreshus där ytterdörren är låst och inte verkar att gå att få upp. I början är hon helt ensam, men efter ett tag träffar hon andra hyresgäster. Hon minns inte vad hon heter, men en av hyresgästerna föreslår att hon kan kalla sig Viol. Det accepterar hon. 

Ingen av hyresgästerna har något svar på varför hon är där. Men det konstigaste av allt är att ingen verkar bry sig om det. 

Det är också oklart varför de andra är där. Och ingen av dem verkar vilja berätta varför de är där. 

Hon vet att hon vill ha tag på sina barn.. Men hon har ingen aning om hur hon ska få tag i dem.

Under samtal dyker det upp saker som påminner om hennes tidigare liv. Men alltid på ett overkligt sätt. 

Efter ett tag fattar hon, och läsaren, att de andra hyresgästerna vet mycket som de inte berättar. Varför de inte vill berätta något förblir hela tiden oklart. 

Samtidigt dyker det då och då upp korta kapitel, närmast snuttar, som kanske, eller kanske inte, syftar på hennes liv före vistelsen i detta hus. 

Det finns en hel del ledtrådar som får en att undra. Men i alla fall jag lyckades inte tolka dessa. 

Jag blev mer och mer frustrerad över handlingen, och när jag kommit till två tredjedelar, eller kanske tre fjärdedelar, av boken började jag läsa snabbare, eller rent av hoppa över sidor. 

För att göra en plågsamt lång historia kort. Vad man inser mot slutet är att hon har fått en stroke och ligger paralyserad.  Hela den obehagliga verkligheten runt henne är hennes förtvivlade fantasier i ett tillstånd som hon inte kan ta sig ut ifrån. 

Mot slutet byts perspektivet helt. Det centreras inte längre runt hennes upplevelser. Utan av de andra - de verkliga - människorna runt den de facto döende patienten. Jag läser snabbare och snabbare, vill bli av med boken så snabbt som möjligt. 

Mot slutet begravs hon. 

Otäckt är bara förnamnet. Det finns många som upplever världen som tröstlös på ett overkligt sätt. Och som vid en läsning kanske rent av funderar om det som de uppfattar som världen kanske inte existerar. 

Redan i maj 1968 - när jag var tretton år - hade jag undrat om det kanske inte var så för mig. Den verklighet som jag tyckte mig uppleva kanske inte fanns. Hur skulle jag kunna bevisa att den fanns?

Med andra ord. Just denna bok var inte en lämplig läsning för mig. 

För att uttrycka det lite försiktigt.

En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

We Love You

/Från min huvudblogg 4 augusti 2017/

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttryck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och kan höras här.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

Rolling Stones svar på Sgt.Pepper

/Från min huvudblogg 6 juni 2015/

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

Nothing

Denna låt av The Fugs kom redan 1965 men är väl på sätt och vis alltid aktuell.

Lägg dock märke till distinktionen i de två sista raderna i den näst sista versen. Mitt i allt  "nothing" finns det en person som är "less than nothing".

Jag är benägen att instämma i den värderingen.

En våldsman möter den röda ängeln

/Från min huvudblogg 13 september 2013/

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"

Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.

Crystal Liaison

/Från min huvudblogg 12 september 2013/

Mer Fugs. Crystal Liaison är faktiskt en anti-sektlåt. Den parodierar kultledare och gurus, och Fugs själva har sagt att udden bland annat riktade sig mot Maharishi Mahesh Yogi.

Liksom låten om Ramses II kommer den från en LP från 1968, It crawled inte my hand, honest.

Jag köpte den lördagen den 28 februari 1970. Jag hade fyllt 15 två månader tidigare. Snön hade börjat smälta lite när jag gick hem med den.

Jag tror jag hade den i en genomskinlig plastpåse. I vilket fall som helst måste det ha synts att jag hade köpt den, för på vägen hem stötte jag på några äldre killar, som sa att det var en väldigt bra skiva. Jag tänkte att de måste ha en lika udda smak som mig, då de så väl kände till Fugs skivor.

Men det var egentligen vare sig denna låt eller låten om Ramses, som mest kom att fascinera mig när jag kom hem och började lyssna på skivan. Det var en helt annan låt. Men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

Ramses II is dead, my love

/Från min huvudblogg 10 september 2013/

Den amerikanska gruppen The Fugs gjorde en hel del udda och intressanta låtar i slutet av sextiotalet. En del var mycket bra, nästan fantastiska, några snudd på förfärliga. De kombinerade en ofta träffande kritik mot samhället i USA med en del saker som ter sig mindre sympatiska. som till exempel en ganska så ohöljd drogpropaganda.

Den här låten är inte förfärlig alls, men tillhör inte heller de bästa. Däremot är den fascinerande.  På You Tube kan man höra den i två olika versioner - en med vackra fornegyptiska bilder, en utan sådana men med bättre ljudkvalitet...

Langoljärerna

Den kanske mest fascinerande, och en av de mest skrämmande, av Stephen Kings berättelser är nog  "Langoljärerna". Jag läste den när den kom, som en del av antologin  "Mardrömmar", på svenska 1991.

Upptäckte idag att en filmatisering av den finns på YouTube. Jag började se den och kunde inte slita mig, Jag brukar inte bli skrämd av King-berättelser men den här skrämmer mig - i både bok-versionen och (nästan ännu mer) i filmversionen.

Se den om ni inte är alltför lättskrämd..

Den varar i hela tre timmar och kan ses  här.  

PS. I den får man också en oerhört kuslig, men mer logisk än de flesta sf-varianter,  version av vad som skulle kunna hända om någon mot förmodan skulle lyckas resa bakåt i tiden...  

Merrilee Rush i suggestiv video

Jag har tidigare skrivit om och länkat till Merrilee Rush och hennes "Angel of the morning" . Men nu har jag hittat en annan,  visserligen  ihopklippt, men ändå suggestiv video med hennes sång. 

Jag bör på nytt säga att låten grep tag i mig på ett mycket starkt sätt, när jag var 13, sommaren 1968. Då trodde jag väl aldrig att jag någonsin skulle få kontakt med Merrilee Rush. Men numera finns ju Facebook., Och för några år sedan upptäckte jag att hon hade en sida på Facebook.

Så jag skrev där och berättade om hur gripen jag blev av hennes sång i trettonårsåldern. Hon blev faktiskt glad...

Videon kan ses och höras här.

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

The Hollies

Kom plötsligt att tänka på The Hollies låt King Midas in Reverse dag.

Här finns en samling av den gruppens bästa låtar. Först kommer Bus Stop men om man klickar på den kommer sedan en lista på andra låtar (och, ja, King Midas in Reverse finns också med - som nummer 14). 

Hollies var en av mina favoritgrupper i tidig tonår. 

    

The Hollies 1970

Sloop John B

Det var en gång då jag var bjuden till ett land som ligger mycket närmare ekvatorn än vad Sverige ligger. Erbjudandet var oerhört generöst, de människor jag bodde hos var mycket sympatiska, och vi gjorde många roliga saker.

Det var bara en sak som i hög grad störde. Det var i juni och temperaturen var där ca 40 plusgrader C, dag som natt. Efter ett tag upplevde jag detta som ... outhärdligt. Så trots att det var mycket givande - och, nej, jag skulle inte velat ha resan ogjord - började jag mycket snart längta till för mig mer normala temperaturer. .   Och kom på mig själv med att gång på gång nynna på denna sång av Beach Boys.

"Let me go home,  I wanna go home, ...  this is the worst trip I´ve ever been on"...

Men, återigen jag skulle alltså INTE velat ha resan ogjord. 

The Beach Boys 1966

Svårt att skapa skräck i hyreshus med små lägenheter

I nästan alla skräckfilmer (såväl övernaturliga som inte övernaturliga) där den huvudsakliga handlingen utspelar sig inomhus bor de som drabbas i egna hus, ofta långt ifrån andra hus - och som dessutom har många rum (om de bara hade ett eller två skulle det inta alls bli lika otäckt).

De som drabbas är oftast övre medelklass. Det kan förstås bero på att spelfilmer mycket ofta handlar om övre medelklass men i just skräckfilmer finns det ytterligare en orsak. Det är ju de som har råd att bo helt eller delvis ensamma i stora hus med många rum.

 

Jag tror jag aldrig sett en skräckfilm i inomhusmiljö där de som drabbas bor i en etta eller tvåa i ett stort hyreshus.

 

Om jag hade bott ensam i ett stort hus med många rum skulle jag aldrig våga se skräckfilmer, i alla fall inte på kvällen eller natten.

 

Om man som jag bor i en etta i ett stort hyreshus, som dessutom står mittemot ett annat stort hyreshus, som i sin tur står framför ett annat stort hyreshus osv osv kan den helt förödande skräckstämningen inte riktigt uppstå. Dessbättre.

En Messias som kommer för sent?

Mer Björn Afzelius.

Denna sång av honom heter Messias.

Jag har alltid tyckt att titeln är gåtfull, men sången skulle ju kunna handla om en Messias som kommer alldeles för sent.

Alla människor verkar vara försvunna; däremot finns det vargar, björnar och örnar...

Anledningen till att jag fascineras av den i just dessa dagar är väl dess beskrivning av intensiv kyla - med tanke på att jag inte åkt till Södertälje centrum flera dagar i rad pga kyla och massiva snödrivor.

Bortglömd Ikaros

Stötte idag på en låt som jag för flera årtionden sedan glömde (trängde bort?) att den fanns . Den gjorde stort intryck när jag hörde den för länge sedan men snart försvann den ur minnet.

Jag talar alltså om Ikaros med Björn Afzelius.

Den kan höras här.

We´re only in it for the money

Under perioden 1967-1971 spelade popmusik en central roll i mitt liv. Och dit räknades då även sådant som idag nog skulle definieras som rock- och inte popmusik.

Eftersom min veckopeng var ovanligt liten dröjde det länge innan jag hade råd att köpa LP-skivor. Jag fick Sgt. Pepper i julklapp 1967, men egna LP-skivor hade jag inte råd att själv köpa förrän  1969.

Bara kanske en varannan månad, på sin höjd. Och då var det väldigt viktigt att välja rätt. Jag kunde stå i minst en timme och fundera vilken LP jag skulle köpa. Något halvår senare fick jag råd att köpa lite fler. Och, ja, vissa av dem gjorde ett större intryck på mig än andra.

Mothers of Inventions LP "We're only in it for the money" var en av de som gjorde stort intryck på mig. Jag köpte den någon gång hösten 1969.

Det var på många sätt en märklig skiva. Musiken kunde till stor del ses som psykedelisk, men budskapet var inte psykedeliskt. Mothers gav intrycket att ha en ironisk distans till det mesta. Och en av de saker son konsekvent behandlades ironiskt på denna skiva var hippierörelsen.

Samtidigt var den ironiska distansen till den konventionella , småborgerliga "medelamerikanska" kulturen om möjligt ännu större. Ironin blev ett vapen i en sorts kulturkritik som slog åt flera håll.

Det går att se i princip allt på denna LP som kritiska ironier, om man så vill. Men jag misstänker att ibland bli de allvarliga även bortom ironin, men även detta framställs nog på ett ironiskt sätt....

Omslaget på skivan är ju förresten i sig en sorts parodi. Ni ser det om ni klickar på länken. Jag antar också att ni kan se vad som parodieras.

Musikaliskt och tekniskt var skivan ganska så experimentell, men samtidigt ofta medryckande.

Det bör tilläggas att jag lånade ut mitt ex av skivan hösten 1970. Och aldrig fick tillbaks den.

Den kan höras här.

 

Mothers of Invention, oktober 1968

My coo ca choo

/Från min huvudblogg 3 januari 2012/

Det finns en låt som jag haft i huvudet i åratal men som jag inte ens vetat hur dess titel stavas (däremot någorlunda bra hur den låter i örat!). Jag trodde den var från typ 1970, men nu när jag gjorde en ny djärv gissning hur titeln stavades insåg jag att jag måste hört den 1974, när jag var 19. Jag skrev alltså som jag tyckte att den lät på You Tubes sökfält, och då så... hittade jag "My coo ca choo". Eureka! Den gavs ut i december 1973, men blev inte Sverigeaktuell förrän året därefter..

Och med tanke på vad som hände mig just 1974 kan jag nu förstå de ganska så starkt romantiska känslor jag alltid har fått av den låten....

Fast visst verkar den aningen töntig idag, eller? ... Rent "objektivt" sett... alltså... eller?

Men jag märker att jag gillar den fortfarande /rodnar generat.../

----------------

PS 2024: Jfr gärna Gigi Hamiltons cover från 1983.