Den här posten handlar om en sång som kom 1971, troligen någon gång under senare delen av det året. Det låg på en LP, och blev med all säkerhet den mest spelade sången på denna LP.
Den kan nog räknas in i kategorin "proggmusik", men den spreds mycket, mycket långt utanför snävare "proggmiljöer".
Jag misstänker att några år senare, typ 1975, hade kanske mer än hälften av alla svenskar hört den åtminstone någon gång. Men jag kan ha fel, mina umgängeskretsar var ju inte alldeles representativa för resten av befolkningen. .
En hel del av er har måhända redan listat ut vilken sång jag syftar på.
Det är faktiskt en fin sång. Den kan höras här.
PS. Det bör påpekas att sången i YouTube-klippet tar slut ungefär 2.51. Då kan man stänga av, för det som sedan följer är endast ca fem minuters lång tystnad.
Showing posts with label Proggmusik. Show all posts
Showing posts with label Proggmusik. Show all posts
Monday, March 5, 2018
Wednesday, November 20, 2013
"Sång om de indokinesiska folken"
/Från min huvudblogg 8 november 2013./
Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.
Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.
Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)
Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!
Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.
Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.
Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)
Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!
Den 5 november 1971
/Från min huvudblogg 5 november 2013/
Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.
På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.
På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".
Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.
Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.
Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.
Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.
Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem. Jag skriver också ner styckena i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.
"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt,
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"
Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.
Laos skulle tämjas sen som nummer tre,
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'
I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."
Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.
Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...
Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,
Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....
Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.
På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.
På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".
Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.
Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.
Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.
Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.
Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem. Jag skriver också ner styckena i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.
"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt,
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"
Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.
Laos skulle tämjas sen som nummer tre,
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'
I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."
Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.
Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...
Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,
Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....
Thursday, January 31, 2013
Stenblomma återbesökt
En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.
Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.
Nu satt jag bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.
Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.
Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.
Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.
På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...
Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.
Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.
Nu satt jag bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.
Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.
Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.
Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.
Det var för privat för att berätta om, på något sätt.
Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.
De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.
Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.
Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.
Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.
För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube. Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen .
På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...
Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.
Sunday, September 11, 2011
Vietnam är nära
Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Erik Rodenborg juli 2007
Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.
”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”
Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.
Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.
Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.
Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.
Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…
Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.
-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)
Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)
Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)
Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)
Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..
Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)
Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).
Erik Rodenborg juli 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)