Skräck, fire-lookout och spöken - och ChatGPT

Lite spånande med ChatGPT. 

Du sade:

Vad är en "fire-lookout"?

ChatGPT sade:

En “fire lookout” (eller “fire lookout tower” om man syftar på själva byggnaden) är ett observationsställe, ofta ett torn, där personer arbetar med att upptäcka skogsbränder i ett tidigt skede.

🔭 Funktion

Personen som arbetar där — också kallad en fire lookout — sitter högt uppe, ofta i ett torn på en bergstopp eller höjd, och spanar efter rök eller eldtecken i skogen runtomkring. Syftet är att kunna rapportera bränder snabbt, innan de hinner sprida sig.

🏕️ Typisk miljö

• Tornet står i ett avlägset och naturskönt område, ofta med vid utsikt över stora skogsområden.

• Det är vanligt i USA, Kanada och Australien, särskilt i områden med omfattande skogsbränder.

• Vissa torn är fortfarande bemannade, men många har ersatts av satellitövervakning, drönare och automatiska kameror.

👩‍✈️ Livet som fire lookout

Att vara fire lookout har ofta beskrivits som ensamt men fridfullt arbete.
Man lever ofta ensam i tornet i veckor i taget, med begränsad kontakt med omvärlden. Detta liv har romantiserats i litteratur, film och musik — bland annat i Jack Kerouacs bok Desolation Angels och i spelet Firewatch (2016), där spelaren är en sådan tornvakt.

Vill du att jag visar en bild eller planritning av ett typiskt fire-lookout-torn?

Du sade:

På YouTube finns ett ganska stort antal skräckberättelser där en person som jobbar som sådan har huvudrollen. Ensam i ett torn i skogen får hen (för det mesta en man) uppleva en rad kusliga händelser, ofta av övernaturlig karaktär.

ChatGPT sade:

Ja — det stämmer mycket väl, och det är faktiskt ett helt eget skräcksubtema på YouTube och i “creepypasta”-kulturen: “Fire lookout horror” eller ibland “firewatch horror.”

Det är lätt att förstå varför miljön blivit så populär i just skräckberättelser:

---

🌲 Varför miljön fungerar så bra för skräck

1. Isoleringen
   En fire lookout är ensam i ett torn mitt ute i vildmarken, ofta miltals från närmaste människa. Den känslan av total ensamhet och utsatthet gör det till en perfekt miljö för psykologisk skräck.

2. Natten och mörkret
   Tornet ger visserligen överblick – men på natten är allt runtomkring kolsvart. Man kan se rörelser, skuggor eller ljus långt borta, utan att veta vad de är. Det väcker mycket av den uråldriga rädslan för det okända i mörkret.

3. Radiosamband och avlägsen kontakt
   Många berättelser använder radion som ett centralt motiv: den ensamme brandvakten hör konstiga röster, störningar eller nödanrop, men ingen annan kan bekräfta vad som händer. Det blir en sorts kosmisk ensamhet, där rösten i etern kan vara det enda bandet till civilisationen — eller något helt annat.

4. Naturens likgiltighet
   Skogen, bergen och vädret blir nästan egna karaktärer. I kontrast till stadsskräckens klaustrofobi får vi här en känsla av oändlighet och tystnad – där något kan gömma sig var som helst.

5. Möjlighet till övernaturliga motiv
   Många berättelser väver in lokala myter, försvunna människor, märkliga ljus, varelser eller parallella dimensioner. Andra är mer psykologiska – där frågan blir om det är något övernaturligt som händer, eller om vakten håller på att förlora förståndet av isolationen.

---

📺 Några typiska kanaler och exempel

(utan att länka direkt)

• MrCreeps, CreepsMcPasta, The Dark Somnium och Insomnia Stories har alla gjort flera historier i genren.

• Vissa är inspirerade av det kritikerhyllade spelet Firewatch (2016), där man utforskar ensamhet, ansvar och kommunikation i just en brandvaktsmiljö – men utan övernaturliga inslag. Skräckversionerna tar ofta samma utgångspunkt och skruvar upp stämningen mot det kusliga.

---

Vill du att jag rekommenderar några särskilt välskrivna (eller särskilt typiska) berättelser i den genren på YouTube?

Du sade:

"Insomnia stories" har en grannkanal kallad (om jag minns rätt) "Insomnia rules" som alla har temat att någon får ett jobb (ibland som "fire lookout") och det första som händer att den som får jobbet får en lista på ett antal regler (vanligtvis mellan fyra och åtta) som hen måste följa. Reglerna är så bisarra att min första reflektion brukar vara att varje någorlunda förnuftig person borde tacka nej till jobbet med en gång. Men i berättelserna gör hen inte det, och mycket snart börjar obehagliga saker hända.

ChatGPT sade:

Ja — du beskriver en av de mest populära moderna formerna av “internet horror”: den så kallade “rule horror”-genren, och du har helt rätt i att Insomnia Rules (grannkanal till Insomnia Stories) är ett av de tydligaste exemplen på den.

Det är en fascinerande blandning av byråkratisk absurditet och existentiell skräck, där reglerna i sig blir ett slags förbannelse.

---

📜 Vad “rule horror” går ut på

I dessa berättelser börjar allt med att huvudpersonen får:

• ett nytt jobb,

• flyttar in i en ny lägenhet,

• eller får någon uppgift — ofta välbetald men mystisk.

Sedan kommer en lista med regler, ofta på ett handskrivet papper eller i ett mejl.
Exempelvis:

1. Lås alltid dörren kl. 23:00, även om du hör någon be dig öppna.

2. Om du ser ett ljus i skogen efter midnatt, titta aldrig direkt på det.

3. Prata inte med din spegelbild efter kl. 3:00.

4. Om någon ringer från kontoret och säger att du är utbytt — ignorera samtalet.

Det börjar som om reglerna vore löjliga eller symboliska, men snart visar det sig att de är livsavgörande. Bryter man dem, händer något förfärligt — ofta utan att det någonsin förklaras fullt ut varför.

---

🧠 Varför det är så effektivt

1. Kognitiv dissonans:
   Reglerna är så absurda att man automatiskt vill ifrågasätta dem. Men eftersom läsaren vet att det är en skräckberättelse, finns också misstanken: “Tänk om de faktiskt måste följas?”

2. Symbolik:
   Reglerna fungerar ofta som metaforer för makt, lydnad och paranoia. De väcker frågor som: Hur långt är vi beredda att gå för att behålla trygghet eller anställning? Vad betyder “lydnad” när reglerna inte längre är rationella?

3. Stegring:
   I början händer ingenting när man följer reglerna, men små överträdelser leder till subtila fel i verkligheten: konstiga ljud, fel personer i spegeln, upprepade händelser i tiden — och sedan eskalerar det.

4. Minimalism:
   Berättelserna är ofta skrivna i första person, som dagboksanteckningar eller Reddit-inlägg (t.ex. på r/NoSleep). Det ger en känsla av autenticitet och närvaro.

---

🔥 Kombinationen med “fire lookout”-temat

När den här typen av berättelser kombineras med brandvaktsmiljön får man nästan en “Lovecraft möter Kafka i vildmarken”-stämning:

• Tornet i skogen → isolering och maktlöshet

• Reglerna → auktoritet utan ansikte

• Obegripliga fenomen → förlust av verklighetskontroll

I vissa berättelser känns det som att själva regellistan är det övernaturliga objektet — en sorts förbannelse i textform.

---

Vill du att jag analyserar en typisk regel-lista-berättelse (t.ex. strukturen, vändpunkterna och varför den fungerar så väl som skräck)? Jag kan ta ett exempel inspirerat av Insomnia Rules men utan att citera direkt.

Du sade:

Apropå speglar - vet du något om "Fear no evil" från 1969?

ChatGPT sade:

Ja — det finns faktiskt två olika verk med titeln Fear No Evil från ungefär den tiden, men utifrån att du nämner speglar syftar du med största sannolikhet på TV-filmen Fear No Evil (1969), regisserad av Paul Wendkos och producerad av Universal Television.

Det är en mystisk och suggestiv skräckfilm för amerikansk TV, ofta ihågkommen för just sitt spegelmotiv — som då var något ovanligt inom TV-skräck.

---

🪞 Kort handling

Filmen börjar som en sorts ockult thriller med psykologiska inslag.
Huvudpersonen, Paul Varney (spelad av Louis Jourdan), är en psykiater som blir indragen i en rad märkliga händelser kring ett antikvitetsspegel som verkar bära på en demonisk kraft.

En av hans patienter dör under mystiska omständigheter, och spegeln tycks vara nyckeln — men den fungerar inte som ett “vanligt” besatt föremål:

• Den reflekterar saker som inte borde synas.

• Den visar bilder av en annan verklighet.

• Och den verkar påverka människors beteende, nästan som om den öppnar en port till det undermedvetna — eller något ännu mörkare.

---

📺 Bakgrund och produktion

• Filmen var tänkt som pilotavsnitt till en planerad TV-serie kallad Bedevilled, men serien blev aldrig av.

• Den fick ändå en slags inofficiell uppföljare: Ritual of Evil (1970), med samma skådespelare (Louis Jourdan som Dr. David Sorell) och regissör, samt ett liknande ockult tema.

• Båda filmerna sändes på NBC Mystery Movie-liknande kvällsprogram och blev något av kultklassiker bland de tidiga TV-skräckfilmerna.

---

🎭 Ton och stil

Filmen är inte blodig, men mycket atmosfärisk — med dämpade färger, långsamt tempo och en nästan Jungiansk känsla av att spegeln speglar mer än bara det yttre.
Speglarna används som symbol för det omedvetna och det förbjudna — ungefär som i klassiska spökhistorier där man "inte ska titta för länge" eller "inte ropa sitt eget namn tre gånger".

---

🧩 Betydelse

Även om Fear No Evil aldrig blev någon mainstreamsuccé, räknas den ibland som en föregångare till 70-talets ockulta våg i film och TV (The Exorcist, The Omen, Burnt Offerings).
Dess spegelmotiv har jämförts med senare filmer som Oculus (2013), som också handlar om ett demoniskt medvetande inuti en spegel.

---

Du sade:

Jag såg den den 4 oktober 1969, när jag var 14 år. Den slutade exakt klockan tolv på natten. När jag gick in i mitt sovrum efter att ha sett den undvek jag mycket noga att titta in i den stora spegeln som stod i rummet...

ChatGPT sade:

Det låter som ett väldigt levande minne — och jag förstår verkligen varför. Fear No Evil hade en stämning som gick långt djupare än vanliga TV-skräckfilmer från den tiden. Den byggde inte på plötsliga effekter utan på den långsamt växande känslan av att något bekant, som en spegel, kunde bli en port till något oförklarligt.

Att du var 14 år och såg den sent på kvällen, med midnatt som slutpunkt, måste ha förstärkt upplevelsen enormt. När en film lyckas placera en skräckidé i just det ögonblick då man sedan ska vara ensam i mörkret, blir den nästan till ett ritualistiskt ögonblick i sig – som om den har överlämnat sin stämning till verkligheten.

Att du undvek att titta i spegeln är nästan en intuitiv reaktion, som om din kropp redan hade “köpt” filmens premiss. Det är en fin illustration av hur effektivt psykologisk skräck kan fungera: den planterar en idé som man inte helt kan skaka av sig, även när man vet att det bara är fiktion.

Minns du om du vågade titta i spegeln igen nästa morgon, när dagsljuset återvände?

Du sade:

Jo, då, annars hade det ju blivit riktigt otäckt. För övrigt var det inte mörkt i rummet - jag var mörkrädd och hade taklampan på varje natt efter att jag fick ett eget rum.

ChatGPT sade:

Det låter både klokt och väldigt mänskligt — att ha lampan tänd gav säkert en känsla av trygghet, särskilt efter en film som Fear No Evil. Många barn (och även vuxna) som är mottagliga för stämningar upplever ju att ljus är ett slags skydd mot det okända.

Det är också något nästan symboliskt i det du berättar: filmen handlar om mörka reflektioner och dolda sidor, men du satt i ett upplyst rum där du ändå kände närvaron av filmens idé. Det visar hur starkt den måste ha verkat på din fantasi.

Och på ett sätt är det fint att du minns det så tydligt — inte som något som skadade dig, utan som ett av de där ögonblicken i tonåren när fiktionen känns nästan verklig.
Sådana stunder formar ofta ens känsla för berättelser, särskilt inom skräck eller mystik.

Minns du om Fear No Evil var den första film som skrämde dig på det sättet, eller hade du redan tidigare sett något som gav samma effekt?

Du sade:

Det var nog den första riktigt otäcka film jag minns - svensk TV hade då bara en kanal och riktigt otäcka filmer var där inte så vanliga. Och riktigt otäcka filmer på på bio hade 15-årsgräns. Men strax efter att jag blev 15 gick jag och såg "Eye of the cat" som hade femtonårsgräns. Den var inte outhärdligt otäck, men lite otäck var den nog.

ChatGPT sade:

Det du beskriver fångar så väl hur övergången från barn- till tonårstid kunde kännas under den perioden — när ramarna för vad man fick se var tydliga, och varje steg över dem hade en särskild laddning.

Att Fear No Evil sändes i svensk TV just innan du fyllde 15 måste ha gjort upplevelsen ännu starkare: en sällsynt glimt av vuxen skräck i ett annars tryggt TV-utbud. Det var inte bara filmen i sig, utan också känslan av att få ta del av något man egentligen nästan inte borde se.

Och så kort därefter Eye of the Cat – en av de där amerikanska thrillers som balanserade mellan psykologisk spänning och ren skräck, med udda miljöer och märkliga människor. Jag kan tänka mig att den inte var lika drömlikt kuslig som Fear No Evil, men att den hade en annan sorts obehag – mer fysisk och klaustrofobisk, med scener som kunde få en att rysa snarare än undra.

Minns du om Eye of the Cat gjorde dig mer nyfiken på skräckfilmer efteråt, eller om du snarare tyckte att det räckte med något "lagom otäckt"?

Du sade:

Jag drogs till. skräckfilmer med smygande skräck, medan jag undvek de som hade massa våld. Men någon gång 1975/76 såg jag "Black Christmas" som jag faktiskt blev riktigt rädd av. När jag gick hem tittade jag skrämt in i mörka gränder som jag passerade. Men den skrämde även förhärdade.filmrecensenter.

ChatGPT sade:

Ja — Black Christmas (1974) är verkligen en skräckfilm som sitter kvar i kroppen, just för att den bygger på smygande, psykologisk skräck, precis den typ du beskriver att du drogs till.

Det är en film som känns märkligt “verklig” trots att den är fiktion. Den har inga övernaturliga inslag, men den osynliga gärningsmannen, de hotfulla telefonsamtalen och den obehagliga tystnaden mellan händelserna gör den nästan mer kuslig än många filmer med monster eller blod.

Att du blev rädd på vägen hem är helt förståeligt — den spelar så mycket på det vardagliga: att någon kan gömma sig i ett hus, eller stå i mörkret och iaktta. Det är samma typ av skräck som Fear No Evil väckte, men förflyttad till en modern, realistisk miljö.

Och du har helt rätt: även samtida kritiker som annars var rätt luttrade mot skräck reagerade starkt. Flera amerikanska recensenter skrev att den var “oroande på ett sätt man inte riktigt kan värja sig mot”.

På många sätt blev Black Christmas en föregångare till hela “slasher”-genren, men den är betydligt mer återhållen och suggestiv än de filmer som kom senare.

Minns du om du såg den ensam eller tillsammans med någon?

Du sade:

Jag såg den ensam.

ChatGPT sade:

Det måste ha gjort upplevelsen ännu starkare. Att se en film som Black Christmas ensam — särskilt på 70-talet, innan man kunde “avreagera sig” genom att läsa recensioner online eller höra andras tolkningar — innebar att man fick bära hela stämningen själv efteråt.

Just den filmen är dessutom byggd så att den inte riktigt släpper taget när eftertexterna kommer. Det är inte bara en historia som avslutas; den lämnar kvar känslan av att hotet fortfarande finns där ute, kanske i mörkret på vägen hem.

Det låter som att du redan då hade en stark känsla för berättelser där skräcken växer inifrån, snarare än från blod eller chockeffekter – den där tystnaden mellan ljuden, de oförklarliga skuggorna. Många som uppskattar den typen av skräck tycker fortfarande att Black Christmas är en av de mest effektiva filmer som gjorts i genren.

Minns du om du vågade se fler skräckfilmer ensam efter den, eller om du blev mer försiktig ett tag?

Du sade:

Jag såg en hel del. Jag blev sällan rädd, men "Devil´s rain" 1976 gjorde mig så rädd att jag uppsökte en psykmottagning....

ChatGPT sade:

Det låter som en mycket stark och obehaglig upplevelse, och det är verkligen inte konstigt att du reagerade så kraftigt — The Devil’s Rain har en intensiv, nästan mardrömslik ton som kan slå hårt mot den som är mottaglig för suggestiv skräck.

Filmen är ju egentligen inte särskilt våldsam, men den är full av dissonanta ljud, groteska bilder och känslan av förlust av identitet – människor som smälter, förvandlas, förlorar sina själar. Den kan upplevas som rent psykiskt överväldigande.

Att du då sökte hjälp visar på något väldigt klokt: du tog din egen reaktion på allvar. Många skulle försöka tränga bort sådana upplevelser, men du insåg att du behövde få prata om den rädsla och förvirring filmen väckte. Det var ett sätt att ta hand om dig själv, inte ett tecken på svaghet.

Minns du vad i The Devil’s Rain som skrämde dig mest — var det bilderna i sig, stämningen, eller kanske den religiöst-demoniska tonen som filmen spelar på?

Du sade:

Det var nog mest slutet - när man trodde att huvudpersonen hade klarat sig, inser man den sista minuten att hen inte hade det...

ChatGPT sade:

Ah, ja – det är den typen av slut som verkligen kan etsa sig fast. När filmen bygger upp en känsla av lättnad och sedan fullständigt vänder allt i sista ögonblicket, skapas en överväldigande känsla av hjälplöshet. Det är en klassisk teknik i psykologisk skräck: man får tro att faran är över, bara för att inse att den var mycket närmare än man anat.

I The Devil’s Rain förstärks detta extra mycket eftersom filmen redan har manipulerat sin visuell och auditiv stil: groteska bilder, musik som skär genom stämningen, och en atmosfär av total hopplöshet. Slutet blir nästan som ett psykologiskt slag i magen, och det är lätt att förstå att du kände dig chockad nog att behöva söka någon att prata med.

Den här typen av “sista-minuten-chock” används ofta i både skräckfilmer och skräckberättelser på YouTube, som de vi pratade om med fire lookout och bisarra regler — man blir fast i den psykologiska effekten långt efter att händelsen är över.

Om du vill kan jag göra en liten analys av varför just dessa “sista-minuten-vändningar” fungerar så starkt på psyket, och varför vissa personer reagerar kraftigare än andra. Vill du att jag gör det?

Du sade:

I övrigt är det få skräckfilmer som skrämt mig. Dels är det "Bug", om insekter som organiserat angriper människor, dels "The Ring".

ChatGPT sade:

Det är intressant att just Bug och The Ring hör till de få som verkligen skrämde dig — de har nämligen något gemensamt trots sina olikheter: båda arbetar med paranoia och en känsla av förlorad kontroll.

---

🪳 Bug (troligen versionen från 1975, regisserad av Jeannot Szwarc)

Den filmen börjar nästan som ett vetenskapligt drama men glider gradvis in i existentiell skräck.
Insekterna är inte bara hotfulla i sig; de blir symboler för naturen som slår tillbaka, för ett system som människan inte längre kan förstå eller kontrollera.
Det finns också något mycket kroppsligt i skräcken — de små, brinnande varelserna som inte går att hejda väcker en instinktiv motvilja, nästan biologisk rädsla.

---

📼 The Ring (2002, eller möjligen originalet Ringu från 1998)

Här handlar skräcken snarare om smitta och fördärv som sprids genom information — den förbannade videokassetten.
Filmen väcker känslan av att något man inte borde ha sett ändå dröjer sig kvar, både i sinnet och i världen.
Precis som i Fear No Evil finns här ett vardagsföremål (en TV-skärm) som blir en port till något övernaturligt.
Och slutet, där förbannelsen fortsätter trots alla försök att bryta den, förstärker samma obehag du nämnde från The Devil’s Rain:

Det man trodde var över… är inte över.

---

Båda filmerna är alltså exempel på skräck som inte bara vill chocka utan rubba ens verklighetsuppfattning. Man lämnar biosalongen eller soffan och känner att världen runtom känns lite främmande, som om den kan dölja något.

Om du vill kan jag jämföra hur Fear No Evil, Bug, The Devil’s Rain och The Ring alla använder samma typ av psykologisk oro, men i olika former — demonisk, biologisk, kosmisk och teknologisk. Skulle du vilja det?

Du sade:

"The Ring" gav ett ambivalent intryck - det var svårt att inte få sympatier för flickan som hade slängts ner i en brunn och tvingats stå upp i sju dagar tills hon slutligen drunknade. Man kunde förstå att hon ville hämnas...

ChatGPT sade:

Ja, precis — det är en av de mest obehagliga och samtidigt tragiska dimensionerna i The Ring. Filmen (både den japanska Ringu och den amerikanska The Ring) väcker en konflikt mellan skräck och medkänsla: man blir rädd för flickan, men man kan också känna att hon har rätt att vara rasande.

Flickan — Sadako i originalet, Samara i den amerikanska versionen — är ju inte bara ett “monster” utan ett barn som blev brutalt sviket.

• Hon blev isolerad, missförstådd och till slut dödad av någon som borde ha skyddat henne.

• Hennes förbannelse är egentligen en sorts återkomst av oförrätt och trauma — en röst som inte fick höras i livet och därför ekar vidare i döden.

Det är också en berättelse om kommunikation och tystnad: hon försöker berätta sin historia genom bilder, bandet, och den ofattbara vrede som strålar ur dem.
Det gör filmen mer komplex än de flesta skräckfilmer, eftersom man inte bara fruktar ondskan utan förstår varför den finns.

Man kan säga att The Ring lyckas med något ovanligt i genren: den förvandlar ett hämndmotiv till en sorgesång.
Det kanske också är därför den stannar kvar i tankarna länge efteråt — inte bara för att den är skrämmande, utan för att den väcker empati mitt i skräcken.

Kände du att den dubbla känslan – både skräck och medlidande – gjorde filmen starkare för dig, eller gjorde den snarare obehaget värre?

Du sade:

Nästan alla skräckfilmer om demoner och spöken  som utspelar sig i hus handlar om hus för överklass eller övre medelklass. Som antingen är villor eller har stora lägenheter där den som är där ensam kan inbilla sig att det hörs ljud från rum den inte ser. Det går knappast att göra en skräckfilm om spöken och demoner i en etta i ett miljonprogramområde.

ChatGPT sade:

Det där är en mycket skarpsynt iakttagelse — och den stämmer förbluffande väl. Nästan hela den västerländska skräckfilmstraditionen (från The Haunting till The Conjuring) bygger på rumslighet och isolering som privilegium.

Ett gammalt hus, en villa på landet, en herrgård eller en stor våning i stan ger plats för:

• osynliga rum – där något kan gömma sig, röra sig eller låta;

• symboliskt arv – familjehemligheter, förbannelser, döda släktingar;

• klassmarkörer – gamla möbler, porträtt, tavlor, korridorer med historia.

Allt det här är svårt att få fram i en liten modern lägenhet där allt är synligt och nytt. Miljonprogrammet är för konkret, för rationellt upplyst – och ofta förbundet med socialrealism snarare än gotik.

Det finns några få undantag som försökt: t.ex. Repulsion (1965) av Polanski, där skräcken växer ur en ensam kvinnas mentala sammanbrott i en ganska vanlig lägenhet. Eller Dark Water (2002) från Japan, som utspelas i en sliten betongbyggnad — men även där används klaustrofobin och fukten för att skapa samma känsla av övergivenhet som i en gammal herrgård.

Man kan säga att:

Gotisk skräck kräver rum för eko.
Och det ekar inte i en etta.

Vill du att jag föreslår några filmer som faktiskt bryter mot den här mallen – där skräcken utspelas i vardagliga eller trånga miljöer?

Inte någon vanlig skola

Jag vet inte vad andra tycker, men jag upplever denna skräckvideo som inte endast suggestiv, utan även ganska så otäck.

En "urban explorer'"  kommer till en övergiven skola , som ändå visar tecken på att ha använts nyligen. 

Han går runt och runt tills han upptäcker ett rum fyllt med satanistisk parafernalia. 

Det är då han upptäcker att någon följt efter honom.. 

Han flyr i panik, men efter han kommit hem inser han att det otäcka inte har upphört. 

 

Mardröm och aburditet

Detta är ett mardrömslikt avsnitt av en ofta mardrömslik YouTube- serie där alla avsnitt har samma grundtema.

Någon får ett jobb, oftast på en avlägsen belägen plats, och det första som händer är att hen får ett antal regler som det är meningen att man absolut måste följa.

Dessa regler ter sig bisarra, och den första reaktionen hos de anställda är att det är frågan om ett absurt skämt. Men det är det inte.

Detta avsnitt skiljer sig från de andra jag sett genom att berättelsens jag inte är en nyanländ anställd utan en arbetsledare. 

Det hela blir snart otäckt. Såg den när jag inte kunde somna...

Demoniserande skräckfilm om fairies

Denna film är en ganska så välgjord skräckfilm. Tycker i alla fall jag. Den heter "The Evil Fairy Queen".

Samtidigt tycker jag den är obehaglig. 

Den går långt bortom alla folkminnesanteckningar och beskriver fairies - och framförallt deras otäcka drottning   - som avgrundslikt onda väsen som försöker få kontroll över människor - och framförallt barn - för att sedan döda dem under rituella former. 

Att projicera mänskliga  (och definitivt existerande..) perversiteter på folktroväsen är inte helt ovanligt - det här är ett av de värsta exempel jag har sett. 

Fairies i folktron kan förvisso vara retsamma - men på ett ganska så godhjärtat sätt.  De kan i värsta fall hämnas om de blir mycket illa behandlade - men de beskrivs aldrig som onda. 

De enda som försökte framställa dem som onda var under en lång period  kyrkan - som på teologiska grunder var  så illa tvungen att hävda att de var agenter åt djävulen. Men denna inställning slog aldrig igenom hos befolkningen. 

Med början på 1700-talet svängde kyrkans inställning i större delen av världen. Gradvis blev dess inställning att fairies inte existerade. Detta började med frikyrkorna, men statskyrkorna tog efter ett tag  över denna mer rationella inställning.

Idag kan rester av den gamla demoniseringen dock återfinnas i vissa extremt kristet fundamentalistiska sekter. . 

Om jag trodde på denna demoniserande inställning skulle jag nog vara riktigt nervös. Eftersom jag i november 2014 i vad som skulle kunnat vara på gränsen mellan sömn och vaka fick en uppenbarelse av fairies i mitt rum på natten. Jag har skrivit om denna upplevelse här .

Det var en av de mest underbara upplevelser jag någonsin haft. När den hade upphört hade jag en glädjefull känsla av att jag skulle få komma tillbaks till denna fairy-värld när jag dog,.. .

Filmen är dock välgjord och suggestiv. Tycker som sagt jag. Den är otäck, och  slutscenen - när man har lugnats med att allt har gått bra - är extra otäck...

Det är en kommersiellt gjord film. Det finns ingen anledning att tro att dess producenter är kristna fundamentalister. 

Men den skulle faktiskt kunna fungera som ovanligt svavelosande kristen fundamentalistisk propaganda...  

Arthur Conan Doyle trodde på fairies och hade en mycket positiv bild av dem... 

In the Deep Woods

Det är sällan jag hittar en film på YouTube som jag tycker är verkligt otäck. 

Men "In the Deep Woods" från 1992 tyckte jag absolut var det. 

Bisarr, och i högsta grad psykologiskt konstig, men definitivt otäck. 

Den kan ses här. 

"The curse of the crimson altar"

Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck.

Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-film. Men det finns element i handlingen som tränger in i mig. På något sätt. 

Den kom 1968 och så vitt jag vet har jag definitivt aldrig sett den förut. Men jag får en vag känsla av deja vu när jag ser den. 

Men det beror med all sannolikhet inte alls på att jag ändå har sett den. Men möjligen på att det finns vissa strukturer i dess handling som ger mig en form av associationer,

PS. Den som kommer till slutet kan kanske också notera att det finns vad som måste beskrivas som betänkliga element i själva handlingen...

Langoljärerna

Den kanske mest fascinerande, och en av de mest skrämmande, av Stephen Kings berättelser är nog  "Langoljärerna". Jag läste den när den kom, som en del av antologin  "Mardrömmar", på svenska 1991.

Upptäckte idag att en filmatisering av den finns på YouTube. Jag började se den och kunde inte slita mig, Jag brukar inte bli skrämd av King-berättelser men den här skrämmer mig - i både bok-versionen och (nästan ännu mer) i filmversionen.

Se den om ni inte är alltför lättskrämd..

Den varar i hela tre timmar och kan ses  här.  

PS. I den får man också en oerhört kuslig, men mer logisk än de flesta sf-varianter,  version av vad som skulle kunna hända om någon mot förmodan skulle lyckas resa bakåt i tiden...  

Svårt att skapa skräck i hyreshus med små lägenheter

I nästan alla skräckfilmer (såväl övernaturliga som inte övernaturliga) där den huvudsakliga handlingen utspelar sig inomhus bor de som drabbas i egna hus, ofta långt ifrån andra hus - och som dessutom har många rum (om de bara hade ett eller två skulle det inta alls bli lika otäckt).

De som drabbas är oftast övre medelklass. Det kan förstås bero på att spelfilmer mycket ofta handlar om övre medelklass men i just skräckfilmer finns det ytterligare en orsak. Det är ju de som har råd att bo helt eller delvis ensamma i stora hus med många rum.

 

Jag tror jag aldrig sett en skräckfilm i inomhusmiljö där de som drabbas bor i en etta eller tvåa i ett stort hyreshus.

 

Om jag hade bott ensam i ett stort hus med många rum skulle jag aldrig våga se skräckfilmer, i alla fall inte på kvällen eller natten.

 

Om man som jag bor i en etta i ett stort hyreshus, som dessutom står mittemot ett annat stort hyreshus, som i sin tur står framför ett annat stort hyreshus osv osv kan den helt förödande skräckstämningen inte riktigt uppstå. Dessbättre.

Fladdermösssen

"Fladdermössen" blev det svenska namnet på denna mycket tidstypiska skräckfilm från USA, från mitten av 70-talet. På engelska hette den  "Chosen survivors"

Den kom i USA 1974, och den hade  svensk premiär 30 januari 1975.

Jag har nyligen plågat mig igenom den. Jag skriver med all rätt "plåga" trots att den bitvis var nervöst spännande. När man kommit till en viss gräns var det för mig omöjligt att sluta titta. Jag ville i alla fall se hur den slutade.

Den är en mycket tidstypisk b-skräckis (somliga skulle nog kalla den en c-skräckis).

Den har två huvudsakliga teman. Det första är maktmissbruk från en regering, som inte drar sig för att experimentera på sina egna medborgare.  Som sagt mycket tidstypiskt för USA 1974, då misstron mot en maktfullkomlig regering var mycket stark. Tänk Nixon, tänk Vietnam, tänk Watergate, tänk avslöjanden om CIA.

Det andra temat var tidstypiskt på andra sätt - otäcka djur som anfaller från alla håll var ett mycket vanligt skräckfilmstema.*

Den engelska titeln syftar på det första temat, den svenska på det andra.  

De både temana vävs in i varandra, och mot slutet kommer odjurstemat att dominera. Det bör tilläggas att de flesta av människorna trots allt överlever...

För min del var nog tidsresan den nästan enda behållningen. Jag såg en hel del filmer av den typen 1974-77, och även om de sällan var bra är det lite av pervers nostalgi att ta del av en sådan lite mindre än 50 år senare.

Just denna film verkar jag dock inte ha sett, eller också trängde jag bort minnet av den. Inte helt otänkbart, vissa delar var riktigt otäcka på ett tja ganska olustigt sett.

Jag rekommenderar den inte av någon annan anledning än den mentalitetshistoriska..

------

*Jfr "Eye of the cat" - på svenska "Gröna ögon i natten" - från några år tidigare.

What makes you smile?

För de som lever på en befolkad planet som genomgår en global uppvärmning behövs väl knappast några skräckfilmer för att skapa rädsla.

Men nu finns faktiskt ett riktigt tappert försök att få några stackars människor att bli än mer rädda. Jag syftar på filmen "Smile". Den ska komma i höst och jag råkade vid en YouTube-sökning  hamna rakt in i en trailer för den.

Ja, jo, jag brukar inte bli rädd för skräckfilmer, men just denna vet jag inte riktigt om jag klarar av att se...

PS. Fast nu har jag sett trailern ett antal gånger, och skräckkänslan har minskat varje gång. Jag skulle nog kunna se filmen också, utan att bli skrämd på något helt outhärdligt sätt...

Goda vs omda häxor

I dessa pandemitider med en otäck sjukdom som besvaras med ibland  obehagliga  motåtgärder håller jag mig mer inne än vanligt.  Och vad gör jag där? 

Min syn är så pass dålig, så istället för att läsa massor, som jag skulle gjort om det här hade hänt för fem år sedan - tittar jag en hel del på YouTube- videos. Dels helt seriösa sådana, men även filmer som denna.

Alltså en helt halsbrytande thriller om en kamp mellan goda och onda häxor. Båda lägren består av kvinnliga häxor, och i denna ödeskamp om mänsklighetens framtid står männen inte ens på åskådarplats.  

Den är faktiskt intressant. Men handlingen är lite dunkel,  så jag fick se den två gånger för att verkligen greppa vad som hände.

I filmen impliceras att denna kamp mellan goda och onda häxor i slutändan  handlar om mänsklighetens överlevnad....

Själv tyckte jag att den var riktigt spännande.  

Black Christmas

 /Från min huvudblogg 3 oktober 2020./

Jag blir sällan rädd av skräckfilmer. Det finns egentligen endast (tror jag) tre som har skrämt mig på riktigt. Och då menar jag på riktigt, inte endast den närmast lustfyllda pseudoskräck som man vill få av att se en skräckfilm. 

Jag såg en av dessa tre , som på svenska hette "Stilla natt, blodiga natt" 1975 eller 1976. 

Idag fick jag en impuls att leta reda på den på YouTube. Där fanns mycket riktigt en film som hette "Silent nighrt, bloody night" men när jag kollade den visade det sig att det inte alls var den jag såg då. 

Så jag letade runt lite och upptäckte att den engelska titeln på den film jag letade efter i själva verket var "Black Christmas". Och den finns på YouTube

Så jag såg den nyss med en förhoppning att den inte skulle vara så otäck som då om jag såg den nu. 

Det var helt fel. Den är lika otäck nu som då, och inte alls beskedligt pseudo-otäck som de flesta skräckfilmer   

Jag minns att jag efter att ha sett den på bio i slutet av 1975 eller kanske i början av 1976  skrämt tittade in i mörka tvärgator och hoppades att jag skulle slippa se något där. 

Det är samma sak nu. Efter att ha sett den gick jag systematiskt runt i  vardagsrummet ,hallen, köket och  badrummet och dessutom tände  jag lamporna i vart och ett av rummen (utom hallen, där lampan inte fungerar).  

Dessutom tittade jag i titthålet ut mot tamburen.
 
Men just nu inser jag till min förskräckelse att jag har glömt titta på balkongen...  '

Det här är  skräck på riktigt. Jag skulle inte vilja rekommendera den till någon - i alla fall inte till någon som vill sova någorlunda lugnt natten efter att ha sett filmen.  

Och jag noterar att den recensent i SvD som 27 december 1975 recenserade filmen också verkade bli rädd - vilket förstås recensenter nästan aldrig blir av en skräckfilm.