That don´t impress me much.

Det är något visst med Shania Twain. Se henne gärna i detta live-ftamträdande där hon sjunger sin kanske mest kända låt, That don´t impress me much.

Jag har tidigare lagt ut musikvideon till den. Den såg jag som sagt ca 2000, och blev imponerad. Det är i och för sig ingen låt, och ingen video, för killar med dåligt självförtroende. Jag fick en gång höra tals om en tonårskille som blev upprörd när han såg den och surt avfärdade Shania - och kallade henne för "bitch".

Det år väl på sätt och vis psykologiskt förståeligt för en kille i den åldern, men jag tror alla fall inte  att jag skulle reagerat så, även om jag hade sett den i tonåren...

Texten åskdliggjörs ju ännu mer så att säga grafiskt i musikvideon. I princip handlar det om att Shania  träffar den ena mannen efter den andra - och avfärdar dem en efter en. Hon är inte ett dugg imponerad över män som ser ut som Brad Pitt (i musikvideon inte heller av de som liknar Elvis!), eller som är raketingenjörer, ("rocket scientists"), eller om de så har en riktigt fin bil.

Inte om de inte kan tillfredsställa henne kroppsligt....

Som sagt, inte något för killar och män med dåligt självförtroende. I musikvideon får man ju dessutom se hur hon avfärdar den ene efter den andre trots att hon vandrar omkring ensam i en torr öken...

I den live-version man kan se ovan, ser man hur publiken blir rent extatisk. Eller för att vara mer exakt - den kvinnliga delen av den. Männen ser inte direkt negativa ut, förstås, men de verkar inte leva sig in i sången på riktigt samma sätt.

De (unga) kvinnorna i publiken ser ofta inte endast helt överlyckliga ut - många verkar dessutom kunna texten utantill och sjunger entusiastiskt med, ord för ord.

Nej, som jag skrev förut - den här typen av låtar skulle inte kunna ha gjorts på sextio- eller tidigt sjuttiotal. Och då inte pga att den har en explicit sexuell undertext (sådant fanns även då, i alla fall hos manliga artister) utan för den reserverade hållningen till de män hon sjunger om.

På sextiotalet var i stort sett den enda anklagelse mot män som kunde föras fram av kvinnliga artister att de hade varit ... otrogna. Detta tema varierades sedan på ett ganska tröttsamt sätt i sång efter sång.

Men det innebär ju att beskriva en situation där de kvinnliga klagomålen mot män inskränker sig till att de svikit kvinnans önskan att få vara med dem - eller i alla fall att få vara med dem utan konkurrenter.

Man Shania Twain väljer och vrakar - och hennes främsta intresse är här inte troheten, utan något helt annat.

En förändring i tidsandan, förvisso.

Mitt tonårsjag - och Shania Twain

Av någon anledning råkade jag hitta denna musikvideo på YouTube. Det var en så vitt jag fattar officiell video till Shania Twains "I'm Gonna Getcha Good". En låt som jag tidigare aldrig hört.

På något sätt vaknade då mitt tonårsjag, eller mer exakt den jag var mellan kanske 12 och 16 år, upp. Och beklagade djupt att något sådant inte fanns då.

Då var nästan alla kvinnliga popartister ganska så tama. Vare sig de hette Supremes eller något annat. Om jag då hade fått uppleva en sådan intensitet från en kvinnlig artist som i ovanstående musiivideo hade jag blivit helt extatisk. Garanterat.

Jag kunde nog inte ens tänka mig att något sådant skulle kunna finnas.

Annars stötte jag först på Shania Twain någon gång omkring år 2000, om jag minns rätt.

När jag hörde och såg hennes musikvideo till That Don't Impress Me Much på MTV och/eller ZTV.

Den fascinerade mig under något år, men sedan tänkte jag väl inte mer på henne . Men så fick jag för några dar sedan alltså syn på musikvideon till "I'm Gonna Getcha Good". Och uppfattade den väl närmast som hypnotisk...

Samma låt framför hon förresten live,  här. Även den videon skulle nog starkt ha berört mig 1967-71. En sådan närmast extatiskt superentusiastisk publik skulle nog på den tiden ha varit förbehållen vissa manliga artister.

Något verkligt dramatiskt HAR hänt vad gäller psykologiska förändringar av "könsroller" sedan dess - om inte annat så inom populärmusiken.