Nattens fåglar

Medan jag som elva-tolvåring slukade Blytonböcker slukade jag "Mysrysare" mellan kanske 1974 och lite mer än tio år framåt. 

Jag hade nog hundratals. Min bokhylla var full av dem. 

Vad handlade de om? Grundidén har jag skrivit om tidigare. En kvinna kommer till ett stort avsides beläget hus där det snart kommer att hända mystiska saker.  

Men det finns en könsaspekt som jag missat vid tidigare beskrivningar. 

En sak som jag inte närmare gått in på är att de nästan alltid handlar om manligt våld, förtryck och/eller manipulation. 

En kvinna kommer alltså till ett stort hus. Anledningarna kan variera, men i detta hus finns oftast en förtryckande man,  ibland flera sådana. Ibland får dessa män hjälp av en eller flera obehagliga kvinnor. 

Den kvinna som kommer till huset får sedan, dels kämpa för att komma loss från mannen eller männen, och dessutom oftast också arbeta för för att avslöja mysteriet bakom mannens beteende. Däremot är böckerna aldrig direkt  "mansfientliga" - för någonstans finns det  i princip alltid en god man, som kvinnan dessutom ofta gifter sig med mot slutet... 

Det måste definitivt ha funnits något som tilltalade mig i detta scenario under mer än tio år... 

För några veckor sedan fick jag några Mysrysare som upphittats på den fastighet i Gräddö där mina föräldrar bott. Jag började läsa om dem - med en viss fascination. 

Den senaste Mysrysare jag läst om är av en viss "Sharon Wagner" (möjligen en pseudonym), som i original hette  "Curse of Still Valley",  men vars svenska titel var "Nattens fåglar". Originalet kom 1969. Den svenska upplagan kom 1974.

I den vaknar en kvinna upp i ett främmande rum,  i ett stort hus - och minns ingenting, inte ens sitt namn.  

In kommer en man som kallar henne Karla, och säger att hon är hans fru. Och att hon varit med om en olyckshändelse som fått henne att tappa minnet. 

Han är dominerande, och har olustigt bisarra drag. Och ägnar sig åt konstiga ockulta ritualer. Han förbjuder henne att lämna dalen där huset ligger och säger att utanför denna händer fruktansvärda saker varje dag. 

Hon blir mer och mer misstänksam. 

En dag får hon upp bortträngda minnen av att hon hade haft en helt annan man, som hon älskade. 

Hon inser på något sätt att han bor nära dalen. 

Den onde mannen visar sig ha haft en hustru som hette Karla, som sedan dött, och han vill göra den kvinna han håller fången till en kopia av sin döda fru. Mot slutet lyckas hon rymma och hitta sin riktiga  man. 

Skillnaden mot många andra Mysrysare är att här är förtrycket totalitärt från början, snarare än något som utvecklas gradvis efter att hon anlänt frivilligt.  

Det finns även kvinnor Men de verkar vara ambivalenta. Och en av dem är förälskad i den onde mannen, och det får denna att mot slutet hjälpa den fångna kvinnan att fly, eftersom hon vill ha den onde mannen för sig själv...

Mysrysare brukar sällan vara direkt otäcka, men den här är nog lite mer otäck än genomsnittet. Den är också ovanligt gåtfull. De ockulta ritualerna antyds bara, och läsaren får endast en mindre ledtråd om varför de utövas.  

Den svenska titeln syftar på en av den bisarre mannens aktiviteter -  han tränar upp rovfåglar för att angripa, och det visar sig mot slutet att de även kommer att sättas in mot den fångna kvinnan när hon försöker fly. 

Summa summarum. I tidig tonår slukade jag Blytonböcker, där barnen lyckas lösa brottsfall som vuxna inte klarar av. Mellan 20 och 30 års ålder slukade jag böcker om kvinnor som flyr från hus där de är fångar hos kontrollerande män. 

Inget av detta torde vara en tillfällighet.
.

 

Mysrysare gånger tre

En gång ägde jag kanske nära hundra Mysrysare.

Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.

För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:

"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.

Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.

En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.

Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."

När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.

De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"

Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.

Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....

Mysrysare, klassresor och "Tornet i fjärran"

Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.

Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.

Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.

En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...

Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång

Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.

Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!

Mysrysare

Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.

Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.

Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.

Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.

Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.

Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".

Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.

En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.

Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.

På nätterna hörs konstiga ljud.

En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.

Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .

Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.

Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.

PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.