Tio i Topp var ett program som sändes i Sveriges Radio mellan 1961 och 1974. Det var en lista över de tio populäraste låtarna, som fram till sommaren 1968 röstades fram av en publik som röstade genom att trycka på mentometerknappar. Sommaren 1968 ersattes detta system med en statistiskt utvald jury a la Svensktoppen, och programmet blev följaktligen både trögare och tråkigare.
Ja, just, det ja, Svensktoppen. Den andra meningen i inlägget var ju inte helt riktig, i alla fall inte efter ett tag. Det var ungdomar som röstade i Tio i Topp, och de visade sig i stort sett helt ointresserade av sånger som sjöngs på svenska. Nästan inga sådana röstades fram, och efter ungefär ett år startades Svensktoppen, som en lista för just låtar som sjöngs på svenska.
Skiljelinjen gick mellan språken, och inte mellan artisternas härkomst. Såväl svenska och utländska artister som sjöng på engelska (eller någon enstaka gång på något annat icke-svenskt språk) testades till Tio i Topp, medan både svenska, och någon enstaka gång utländska artister som sjöng på svenska, testades till Svensktoppen.
Det här följdes strikt fram till 1969. Då började "ren" popmusik som sjöngs på svenska, och som liknade Tio i Topp mer än Svensktoppen, att bli mer vanlig. Då började man göra undantag från regeln och en del sånger på svenska testades till Tio i Topp istället för till Svensktoppen. Det första, så vitt jag kan se, var Pugh Rogerfeldts "Här kommer natten".
Tio i Topp lades ner 1974 (och följdes för övrigt ett år senare av försäljningslistan Kvällstoppen som lades ner 1975). Det var så att säga en olycklig bieffekt av vänstervågen, Att tävla med musik sågs som något borgerligt, och därför skulle topplistor bort. Svensktoppen klarade sig dock undan, och finns kvar än idag.
Att all tävlan av varje slag skulle vara borgerlig ser jag som en underlig idé, som närmast påminner om några av hugskotten i kulturrevolutionens Kina. Om man skulle vara mot all tävlan skulle ju även idrottstävlingar vara förbjudna. Att det fanns program som presenterade de låtar som var populärast, utifrån försäljning eller omröstningsresultat, fyllde ju ett uppenbart behov. Själv satt jag som klistrad framför både Tio i Topp och Kvällstoppen från och med våren 1967, fram till ungefär 1970-71.
Som barn hade jag - och det har jag skrivit om förut - länge en lillgammalt avvisande inställning till popmusik. Jag var i det närmaste programmerad till att tänka som (fyrkantiga) vuxna och inte som barn, och jag hade "vuxenvärderingen” att popmusik var skränig, och något man inte skulle lyssna på.
En gång i våren 1966 bröt jag, tillsammans med min bror, mot denna programmering. Vi vågade oss på att lyssna igenom ett helt Tio i Topp-program . Det enda jag minns från det idag var LOD med Lee Kings.
Men sedan var det stopp. Jag lyssnade inte mer på Tio i Topp detta år.
Men så kom ... Monkees våren 1967. Det var en TV-serie med en ny popgrupp från USA, som de vuxna sades ogilla för att gruppen påstods inte spela själva... Jag var till en början reserverad, men jag fastnade ändå snart för deras roliga TV-serie, och började efter ett tag också gilla musiken. Och sedan var vallen bruten.
Så jag började lyssna på Tio i Topp. Det sändes på lördagar kl. 15 och då brukade vi vid den tiden på året vara i sommarstugan i Gräddö, så jag satt utomhus i den relativa vårvärmen och lyssnade på just Tio i Topp. Jag var snart förundrad öve hur bra jag tyckte det mesta var. Och sedan dröjde det för övrigt inte länge förrän jag också lyssnade på Kvällstoppen, på tisdagar 18.30.
Tio i topp var som jag antytt bäst fram till sommaren 1968. Det var alltså fram till dess ungdomar som röstade genom att samlas på en plats och trycka på mentometerknappar. Efter ett tag blev det tre platser, för att förhindra risken för fusk, dvs att en popgrupp mobiliserade sina fans till en viss plats för att rösta på dem. Det hände faktiskt några gånger.
Det var dynamiskt, det var kul, det var en rörlig lista. Men när det blev en statistiskt utvald jury blev det segare, mindre rörligt, och faktiskt också mindre popinriktat. De mest sliskiga schlagers kunde nu komma högt, bara de sjöngs på engelska. Tio i Topp började likna Svensktoppen.
Hösten 1970 blev jag politiskt aktiv, och började lyssna betydligt mindre på både Tio i topp och Kvällstoppen. Men det slutliga avbräcket kom när jag blev psykotisk våren 1971. Då slutade jag lyssna nästan helt, och i stort sett hörde jag knappast något alls på Tio i Topp under de tre år det hade kvar att leva...
Däremot minns jag faktiskt att jag den 29 april 1975 fick för mig att lyssna på Kvällstoppen, som snart också det skulle läggas ner. Jag minns dagen mycket väl för det var dagen innan FNL befriade Saigon och Vietnamkriget var slut.
Tio i Topp var en källa till glädje när jag upptäckte det 1967. Och jag fick väl en ren dejavu-känsla när jag för några år sedan införskaffade Eric Hallbergs och Ulf Henningssons bok "Tio i Topp med de utslagna på försök 1961-74" (Premium Publisher 2012). Där finns alla listorna, men också historik, personliga minnen, presentationer av artister och mycket annat. De som verkligen har en nostalgi för denna period rekommenderas varmt att skaffa den!
Showing posts with label Pop- och rockmusik. Show all posts
Showing posts with label Pop- och rockmusik. Show all posts
Saturday, April 9, 2016
Thursday, August 9, 2012
Vad spelade P3 under ett dygn?
Det är en fråga som jag försökte besvara fyra gånger 1969-70.
Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.
Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti 1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).
Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.
Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.
De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!
Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!
Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.
Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti 1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).
Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.
Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.
De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!
Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!
-------------------------------
PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".
Tuesday, July 10, 2012
"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp
Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.
Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.
Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.
Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.
Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.
Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.
På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.
Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.
Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.
Om jag skulle gå igenom gamla nummer av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.
Men då var den viktig. Som sagt. Och att en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.
Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.
Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.
Jag tror nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.
Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.
Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.
Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.
Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.
Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.
På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.
Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.
Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.
Om jag skulle gå igenom gamla nummer av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.
Men då var den viktig. Som sagt. Och att en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.
Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.
Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.
Jag tror nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.
Wednesday, June 13, 2012
Tio i topp-boken: alla nostalgitrippars moder
Jag har varit på bibliotek och lånat "Tio i topp, med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing), av Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!
Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra Klas Burling medverkar.
Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.
Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.
Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.
Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.
För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.
Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...
PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....
Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra Klas Burling medverkar.
Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.
Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.
Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.
Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.
För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.
Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...
PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....
Saturday, May 5, 2012
Chauvinistiska svenskar
/Skrivet 15 maj 2007/
Om man har en blogg känner man sig tvungen att skriva något varje dag. I varje fall gör jag det. Och nu ser jag att en massa bloggare skriver om schlagerfestivalen. Det kan jag göra med, men mycket kort. Själv såg jag bara slutet, eftersom TV2 samtidigt hade en bra och angelägen långfilm om hur urinvånarnas barn i Australien togs från föräldrarna av rasistiska myndigheter som ville uppfostra dem till goda vita, för att de sedan skulle kunna gifta sig med goda vita.
Men jag såg slutet, och gladde mig åt att Serbien vann med en riktigt bra låt som stod i skarp kontrast till den dystra machobild av landet, som skapats av aggressiva nationalister. Det finns ett annat och bättre Serbien, och det visade den här låten.
Men så ser man kvällstidningarnas löpsedlar dagen efter. Aftonbladet skrev med stora rubriker något i stil med "lägg ner skiten", Expressen något liknande. Det visade sig nämligen att de östeuropeiska länderna gör som vi i Norden alltid gjort, röstat på varandra. Ingen har upprörts över det när det gällde oss, men nu är det östeuropéer som gör det, och de har ju så dålig musiksmak, tycker de självbelåtna (och musikaliska?) svenskarna. Jag mår faktiskt nästan lika illa av rubrikerna som jag mådde när Expressen för en massa år sedan hade en löpsedel om svenskars syn på invandringen med rubriken "släng ut dem!"
Östeuropéer röstar ofta på varandra, och än sen då? Precis som svenskar ofta gillar norska låtar gillar kanske bulgarer ofta ryska, eller vad det nu kan vara. De primitiva svenska reaktionerna är snudd på rasistiska.
Och när kvällstidningarna skriver att Norden aldrig mer kan vinna glömmer de hastigt och lustigt bort att Finland vann förra året - visserligen med en låt jag inte var direkt förtjust i... Eller tror vi idag att Finland också är ett sånt där mystiskt "östland"?
Jag är inte speciellt förtjust i schlagerfestivalen i sig men nu har jag ett bra argument för att den bör vara kvar. Den retar uppenbarligen gallfeber på svenska chauvinister! I övrigt hänvisar jag gärna till Annika Sundbaum-Melins debattartikel om ämnet.
Om man har en blogg känner man sig tvungen att skriva något varje dag. I varje fall gör jag det. Och nu ser jag att en massa bloggare skriver om schlagerfestivalen. Det kan jag göra med, men mycket kort. Själv såg jag bara slutet, eftersom TV2 samtidigt hade en bra och angelägen långfilm om hur urinvånarnas barn i Australien togs från föräldrarna av rasistiska myndigheter som ville uppfostra dem till goda vita, för att de sedan skulle kunna gifta sig med goda vita.
Men jag såg slutet, och gladde mig åt att Serbien vann med en riktigt bra låt som stod i skarp kontrast till den dystra machobild av landet, som skapats av aggressiva nationalister. Det finns ett annat och bättre Serbien, och det visade den här låten.
Men så ser man kvällstidningarnas löpsedlar dagen efter. Aftonbladet skrev med stora rubriker något i stil med "lägg ner skiten", Expressen något liknande. Det visade sig nämligen att de östeuropeiska länderna gör som vi i Norden alltid gjort, röstat på varandra. Ingen har upprörts över det när det gällde oss, men nu är det östeuropéer som gör det, och de har ju så dålig musiksmak, tycker de självbelåtna (och musikaliska?) svenskarna. Jag mår faktiskt nästan lika illa av rubrikerna som jag mådde när Expressen för en massa år sedan hade en löpsedel om svenskars syn på invandringen med rubriken "släng ut dem!"
Östeuropéer röstar ofta på varandra, och än sen då? Precis som svenskar ofta gillar norska låtar gillar kanske bulgarer ofta ryska, eller vad det nu kan vara. De primitiva svenska reaktionerna är snudd på rasistiska.
Och när kvällstidningarna skriver att Norden aldrig mer kan vinna glömmer de hastigt och lustigt bort att Finland vann förra året - visserligen med en låt jag inte var direkt förtjust i... Eller tror vi idag att Finland också är ett sånt där mystiskt "östland"?
Jag är inte speciellt förtjust i schlagerfestivalen i sig men nu har jag ett bra argument för att den bör vara kvar. Den retar uppenbarligen gallfeber på svenska chauvinister! I övrigt hänvisar jag gärna till Annika Sundbaum-Melins debattartikel om ämnet.
Saturday, December 31, 2011
Popmusik i tolvårsåldern
”Her life was saved by rock´n roll” sjunger tjejgruppen Runaways i slutet av sjuttiotalet. Kanske lite drastiskt, men jag upplevde nog något liknande om popmusik under slutet av sextiotalet.
Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.
Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.
Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.
Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.
Men det blev jag. Mycket snart.
Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.
När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.
Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.
Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.
Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.
Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.
Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag
Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.
Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.
Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.
Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.
För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.
Erik Rodenborg september 2006
Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.
Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.
Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.
Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.
Men det blev jag. Mycket snart.
Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.
När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.
Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.
Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.
Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.
Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.
Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag
Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.
Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.
Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.
Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.
För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.
Erik Rodenborg september 2006
Tuesday, December 27, 2011
Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?
Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.
Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....
Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".
Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.
För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.
Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.
Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?
Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.
Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...
För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....
Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".
Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.
Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....
Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".
Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.
För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.
Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.
Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?
Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.
Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...
För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....
Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".
Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.
"Try it"
Lyssna gärna på denna psykedeliska låt av Hollies från 1967 . Jag hörde den första gången i radioserien "Sound of Protest, Sound of Love" i ett avsnitt i december 1968. Jag blev väldigt fascinerad av den då. Sedan dess har jag inte hört den. Men nu upptäckte jag den på You Tube.
1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.
Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...
1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.
Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...
Sunday, September 11, 2011
Angel of the morning
Det var sommarern 1968. Jag var 13 år. Jag brukade lyssna på Tio i topp men just denna sommar var listan ovanligt tråkig. De hade övergått från mentometeromröstniongar till ett system som liknade Svensktoppen, med en statistiskt utvald jury. Resultatet blev att endast ointressanta låtar kom upp. Tyckte jag.
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
Erik Rodenborg
Men så en dag dök Merrilee Rush & the Turnabouts Angel of the morning upp på "Fem på försök" där låtar testades till Tio i topp. Jag blev helt överväldigad.
För mig var den helt underbar. Superlativerna skulle inte räckt till om någon hade bett mig beskriva den.
Nu, tänkte jag mig, var Tio i topp räddat för den sommaren. Men då hände det otänkbara. Den kom inte in.
Jag förlorade tilltron till mänskligheten, eller åtminstone till statistiskt utvalda juryers musiksmak. För den sommaren.
Erik Rodenborg
One way ticket
Sedan i höstas finns äntligen "One Way Ticket", med Eleanor Bodel, från 1969, på You Tube. Både texten, sången ock melodin passar anmärkningsvärt bra till min sinnesstämning den senaste tiden. (Men strunta gärna i det fåniga bildbandet på bilar som här åtföljer sången.)
Erik Rodenborg februari 2009
Erik Rodenborg februari 2009
Roxette och en störande granne
Jag bodde i en studentkorridor vid Västra skogen under flera år. Det var ganska bra där, jag trivdes nog bättre i en korridor än i en ensam lägenhet, typ där jag bor nu.
Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.
Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.
Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.
Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.
Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.
Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.
Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.
Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.
Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.
Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.
Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.
Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.
Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.
Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.
Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.
Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.
Very last day?
/Från min huvudblogg 12/9 2008/
Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...
Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...
När jag inte vågade gilla ABBA
Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
Erik Rodenborg december 2007
Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.
Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.
För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”
Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.
Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.
När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.
Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.
Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.
Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.
Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.
Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).
Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.
Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.
Erik Rodenborg december 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)