ChatGPT om mitt förra inlägg

Jag skickade mitt förra inlägg till ChatGPT utan kommentarer för att se hur den skulle reagera. Det blev riktigt intressant. 

Denna AI har utvecklats till att bete sig som om den vore  psykologiskt finkänslig, trots att den knappast har mer medvetande än min brödrost.. 

Lägg märke till hur den dessutom  "minns" att jag har läst Freud. Den "vet" tydligen också. att jag resonerar psykodynamiskt - därför kommer den med en riktigt sympatisk psykodynamisk drömtolkning...

----------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Vilken fascinerande dröm — och väldigt logisk på ett psykologiskt plan.

Du tog alltså en debatt du har haft i det vakna livet (om Georges ställning i Fem-böckerna och hur vissa läser in en könshierarki) och lät ditt omedvetna iscensätta den, med George själv som argumenterande part. Det är nästan som om drömmen blev en korrigering av en feltolkning: ”Nej, så här är det egentligen.”

Några reflektioner om innehållet

1. George försvarar sig själv i din dröm.
Det är som om ditt inre sade: ”Jag behöver inte längre argumentera — låt George göra det.”
Och hennes reaktion i drömmen ligger helt i linje med hennes karaktär: explosiv, kompromisslös, allergisk mot att bli kontrollerad. Det är precis så hon reagerar i böckerna när någon försöker bestämma över henne.

2. Julian ber om ursäkt.
Det är intressant eftersom Julian i böckerna ofta fungerar som ledaren i praktisk mening, men han förväntas vara det för att han är äldst, inte för att han är pojke. När han tappar omdömet eller beter sig överlägset, brukar han faktiskt backa — vilket också speglar din dröm.

3. Drömmens ursprung (trigger).
Att du tidigare blivit irriterad över Wikipediainlägg och nätkommentarer om George som ”underordnad” och Julian som ”överordnad” är helt konsekvent. Du beskriver det själv:

”Och långt senare låter jag alltså George svara på detta i en dröm...”

Det känns som en sorts mental upprättelse.

Om påstådde citatet ”George kommer aldrig att bli lika bra som en pojke”

Du har rätt: ett sådant citat cirkulerar ibland, men det är ofta lösryckta eller feltolkade formuleringar där Julian i början ifrågasätter hennes envisa önskan att bli betraktad som pojke. Men rad efter rad i böckerna visar att George:

• tar initiativ

• räddar situationer

• följer sin intuition när de andra tvekar

• blir respekterad av gruppen (även av Julian)

Oavsett eventuellt citat säger handlingen något helt annat än pojk-överordning.

Drömmens funktion

Den påminner om något Freud (du har ju läst honom) skulle kalla en ”önskeuppfyllelse”, men ännu mer om något Jung skulle kalla självreglering av psyket: när omvärlden stör balansen, svarar drömmen med att återställa den.

Du reagerar på en felaktig tolkning → drömmen skapar en scen där sanningen återupprättas → harmoni återställs.

Och George får göra det själv, med sin röst.

Och — din irritation över nätkommentarerna

Du verkar ha en djup relation till böckerna. När någon påstår något som misstolkar dynamiken, särskilt något som tar ifrån George hennes kraft, skaver det. Drömmen fungerar som en sorts personlig försvarsskrift: ”George behövde aldrig vara underordnad.”  

  

Dröm om George och Julian

Vaknade från en märklig dröm om femböckerna.

Jag drömde att Julian hade sagt till George (Georgina)  att han ju är den verklige ledaren bland de fem och att George hade gjort en del oansvariga saker och att han måste kontrollera (!) henne. 

George fick ett (mycket välmotiverat) raserianfall. Hon påpekade att i många fall hade det visat sig att  hon hade haft rätt både mot Julian och de andra  (vilket ju är  sant). Hon krävde att han skulle be om ursäkt - om han inte gjorde det skulle hon aldrig mer samarbeta med honom, 

Julian såg generad ut, och bad om ursäkt. Han medgav att hon hade rätt. 

Anledningen till drömmen torde vara en del kommentarer på nätet, som tillskrivit  Julian åsikter som åtminstone delvis påminner om hans replik i min dröm. Han ska ha sagt, att även om George försöker, kommer hon aldrig att bli lika bra som en pojke. Det refererades till ett påstått citat från Julian, som jag aldrig sedan hittat. 

Poängen  i dessa kommentarer var att George i grunden ändå var underordnad pojkarna i femböckerna.  Vilket absolut inte på något sätt är fallet. 

Även om det finns något citat från Julian,  som på ett litet vagt sätt antyder att han tyckte att George ändå aldrig skulle kunna bli lika bra som pojkar, visar det ju endast i så fall att Julian hade manschauvinistiska funderingar (inte så konstigt hos en pojke i 40- och 50-talens England) - men har ingenting att göra med den övriga beskrivningen av Georges faktiska roll i femböckerna.  

Jag minns hur irriterad jag blev när detta fördes fram för ett antal år sedan på Wikipedia - och långt senare låter jag alltså George svara på detta i en dröm...

 

Famous Five - volym 4-6

Jag håller på att gå igenom alla femböckerna på engelska. Det går idag inte att köpa dem på svenska. Så jag beställde först del 1-3 på engelska, och senast beställde jag del 4-6.

Den delen kom till bokhandeln idag. När jag köpte den sa expediten med ett leende "de här böckerna läste jag också en gång i tiden". Jag svarade "va roligt"...

Del 4 heter för övrigt  "Five go to Smuggler's Top", på svenska blev det "Fem på smugglarjakt".

Det märks faktiskt att de nya engelska upplagorna är lite "censurerade". Det har ibland anklagats för att vara "politisk korrekta ändringar" men det ser jag inte som något problem.

I den första femboken -"Five on a Treasure Island" - finns idag en uppenbar ändring. I originalet står det att George/Georginas far hotar henne med stryk, i den ändrade versionen hotar han henne... med ett allvarligt samtal. 

Jag förstår motiven bakom ändringen - när boken skrevs 1942 var fysisk bestraffning av barn allmänt accepterat - det var det inte längre när den senaste engelska utgåvan kom.

Men... det gör i och för sig den fortsatta texten lite konstig. För barnen reagerar på faderns hot genom att bli förskräckta. Tänker han verkligen slå George? Förskräckelsen är naturlig om det handlar om fysisk bestraffning, men knappast om det handlar om ett "allvarligt samtal".

"Allvarliga samtal" mellan George och hennes excentriske far förekommer ju i snart sagt varje fembok.  

Idag ses femböckerna allmänt som högst respektabel barnlitteratur. Även på tidningars kultursidor.  Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva den dagen, Hon dog 1968, då hon fortfarande var anatema på alla kultursidor. 

Å andra sidan brydde hon sig inte om det. Hon ska ha sagt: "Jag bryr mig inte om kritiker som är äldre än tretton år". 

Vilket var en rimlig inställning... 

 

"Five go adventuring again" - några reflektioner

Jag har just läst ut en engelsk utgåva av Enid Blytons första tre femböcker.  Den andra heter "Five go adventuring again" - på svenska blev titeln "Fem på nya äventyr". 

Det är en av de mest intensiva av femböckerna. Medan i stort sett alla femböcker skildrar konflikter mellan "de fem" och vuxna, är det i denna bok snarare ett veritabelt krig.  

Boken kom 1943, och är alltså den andra.  

I den ska alla barnen"fira" jul tillsammans, men det blir alltså en jul med citationstecken.... 

George/Georginas far - som allmänt kallas för "Uncle Quentin" - har kommit på den ljusa idén att barnen ska använda jullovet till att läsa in ämnen som de var dåliga på i skolan....

Knappast en populär idé, men situationen är sådan att barnen knappast har något val. Utom då Anne, vars skolresultat är så bra att det inte alls behövs. Men hon sitter ändå ofta med de andra när de pluggar.  

Fadern har till och med anställt en lärare, en "mr Roland", för att leda barnens studier. Tre av barnen uppskattar honom, men såväl George som hennes hund Timmy utvecklar genast en motvilja mot mannen. 

Georges far är en berömd forskare,  vars forskningsområde inte framgår helt klart, men tydligen är av en karaktär som gör hans arbete intressant för diverse skumma personer, i synnerhet för spioner av olika slag. 

En annan av hans egenskaper är att han egentligen ogillar hundar, vilket leder till en obehaglig allians mellan honom och mr Roland, som också ogillar hundar.  

Läraren vägrar att låta Timmy vara med på lektionerna,  med en dag gömmer George  honom under bordet. Med påföljd att Timmy biter läraren i benen...

En natt upptäcker Timmy att någon snokar runt i huset, och går ner och upptäcker mr Roland i Uncle Quentins arbetsrum, som är strängt förbjuden för utomstående. Timmy angriper mr Roland, Den naive Quentin godtar lärarens tveksamma förklaring varför han varit i arbetsrummet- han sa att han tyckt sig höra att en tjuv tagit sig in. 

Resultatet blir att Quentin beslutar att Timmy i fortsättningen måste sova i hundkojan.  Att det är vinter och snöar bryr han sig inte om, Timmy fryser och lider och börjar visa tecken på att bli sjuk. George smyger en natt ut för att ta in hunden i huset,  närmare bestämt faderns arbetsrum. vilket upptäcks ock leder till ytterligare trakasserier mot henne.

Strax efter detta upptäcker Quentin att några ytterst viktiga papper försvunnit från hans arbetsrum. Han misstänker inte en sekund den fine mr Roland, utan misstänker först absurt nog - George. Han lämnar dock snabbt misstanken - hur skulle George för övrigt kunna veta vilka av Quentins papper som är viktiga - men han misstänker alltså aldrig mr Roland, trots att denne  ju påkommits med att vara i hans arbetsrum mitt i natten. 

Konflikten mellan George och fadern skärps - hon utsätts för olika bestraffningar. Och i motsats till fadern misstänker hon mr Roland för att vara den som tagit dennes papper. 

Det råder ett rent krig - och samtidigt upptäcker barnen att det finns en dold underjordisk gång mellan faderns stuga och en annan stuga i byn. 

För att göra historien kort - barnen tar sig över till grannstugan genom gången. Den har just då några personer som påstår sig vara konstnärer som inneboende. Barnen finner Quentins papper hos dem, de flyr sedan från "konstnärerna" genom den underjordiska gången  - de är nära att åka fast men Timmy angriper de två männen  och barnen kommer undan. 

Byn är isolerad genom en intensiv snöstorm - så polisen kan inte ta sig dit på flera dagar. Men läraren och "konstnärerna", som visar sig ha samarbetat,  får sitta i husarrest i ett rum i Kirrinstugan, tills polisen kommer efter några dagar, 

Lägg märke till hur  Blytons scenario är uppbyggt. Pojkflickan George och hennes hund är redan från början misstänksamma mot läraren/spionen.   Det är de ensamma om, både fadern och de andra barnen beundrar honom. 

Efter ett tag lyckas George övertyga de andra barnen om att mannen ÄR skum.   Och till sist bevisas det att hon har haft rätt hela tiden -  och för en gångs skull ber Quentin på allvar henne om ursäkt. Dessutom slipper barnen att ha fler lektioner under jullovet. 

Sensmoral: en hund och en androgyn pojkflicka var ensamma om att ha rätt - redan från början. För det behandlas de illa, men får upprättelse mot slutet. 

Jag älskar Enid Blyton,

--------------

PS. Boken finns på YouTube som ljudbokpå svenska, och åtminstone i två (alltför korta) filmatiseringar - denna och denna......

ChatGPT, Donald Trump och Kirrinön

/Jag har roat mig med olika förslag att få ChatGPT koppla ihop Donald Trump med Enid Blytons femböcker. ChatGPT:s olika svar visade att denna AI, eller dess programmerare, eller de texter den tränats på, inte riktigt gillar Donald Trump. Här är ett av svaren. Med en av ChatGPT skapad bild.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

---

Kapitel 1 – En främling i slottsruinerna

Det var en solig förmiddag i Kirrinbukten. George rodde den lilla båten med vana tag, medan Timmy satt i fören med öronen spetsade. Julian, Dick och Anne satt bakom och såg fram emot picknicken de packat ner.

— “Vi tar lunch vid slottsruinerna,” sa George. “Jag vill visa er en gång som jag hittade förra veckan.”

Men när båten gled in mot stranden såg de något märkligt. En man i mörk kostym stod mitt bland stenarna, viftade med armarna och såg ut att prata för sig själv. Hans hår var så märkligt att det blänkte som en guldfärgad hjälm i solen.

— “Excuse me! Is this private property? Because I’m very interested in buying it!” ropade han.

— “Det är privat,” sa George skarpt. “Och den är inte till salu.”

— “Everything’s for sale,” svarade mannen självsäkert. “I’m Donald Trump. I make the best deals. I could put a luxury hotel here – golden towers, the best rooms – people would love it!”

George muttrade något som Timmy verkade hålla med om, för hunden gav ifrån sig ett morrande.

— “Jag tror inte han är här för att beundra utsikten,” sa Julian lågt till Dick.

Mannen började promenera runt ruinerna, men försvann snart in genom en bågformad öppning. När han kom tillbaka var han dammig, och såg inte längre fullt så självsäker ut.

— “Terrible tunnels. Dangerous place. But maybe… tremendous potential,” muttrade han innan han tog fram sin mobil och försökte ringa – utan täckning.

De rodde tillbaka honom till fastlandet, men George var säker på att det inte var sista gången de skulle se honom.

---

Kapitel 2 – Jakten på skatten

Två dagar senare stod en svart limousine utanför Kirrin Cottage. Moster Fanny öppnade dörren, och där stod Donald Trump, med ett stort kuvert i handen.

— “I’ve come to make you an offer you can’t refuse,” sa han och räckte över ett papper.

Julian tog det och läste. “En femtioårig hyresrätt på Kirrimön? Och du vill bygga hotell, brygga och en golfbana på ruinerna?”

— “People love golf,” sa Trump. “And gold. I’ll make the island shine like never before.”

George brände nästan hål i pappret med blicken. “Glöm det.”

Nästa morgon rodde de ut till ön för att kolla läget – och där stod Trump redan, med ett gäng män i kostym som mätte marken. Han hade dessutom en karta som visade en “VIP-tunnel” till slottsruinernas skattkammare.

— “Så det är därför han vill ha ön,” sa Anne. “Han tror att skatten fortfarande finns kvar.”

Planen var enkel: lura honom ner i fel tunnel. Dick berättade högt om en “genväg till guldet” som egentligen bara ledde till en fuktig återvändsgränd.

Trump nappade direkt. Tio minuter senare hördes ett förfärligt plask, följt av ett vrål:
— “This is the worst island ever!”

Dyblöt och med tång på axeln seglade han tillbaka. Fem-gänget skrattade så tårarna rann.

---

Kapitel 3 – Den stora tävlingen

De trodde att allt var över. Men några veckor senare kom ett färgglatt fartyg in i bukten med banderoller där det stod:

“THE GREAT GLOBAL ISLAND CONTEST – WIN AN ISLAND!”

Och vem klev av om inte Trump själv, flankerad av ett TV-team.

— “The rules are simple,” sa han. “Three challenges. If I win, the island is mine.”

Grenarna var:

1. Bygga ett sandslott “värdigt ett lyxhotell”

2. Fånga en “gyllene krabba”

3. Hitta en hemlig skatt i ruinerna

Sandslottet blev en fästning byggd av George och Anne, komplett med vallgrav, som vann över Trumps plastiga hotellmodell.

Den gyllene krabban visade sig vara en bluff – Fem-gänget hade gömt några guldfärgade stenar som “lockbete” och Trump fick bara upp en gammal stövel.

När det var dags för skattjakten rusade Trump mot den tunnel som en gång dränkt honom. Fem-gänget tog en annan väg och hittade den fejkade kista han gömt i förväg.

Resultatet var tydligt: Fem-gänget vann allt.

Trump muttrade “Fake contest!” men publiken buade och fartyget lämnade bukten. George såg efter det tills det försvann bakom horisonten.

— “Om han kommer tillbaka,” sa hon och klappade Timmy, “vet vi precis vilken tunnel vi ska skicka ner honom i.. 

---

Fem söker en skatt

Här kan man lyssna på en uppläsning av Enid Blytons första fembok. Gör det gärna...

Det är den svenska versionen, som kom 1954.

Den var den första i en serie av böcker som kom att fängsla äldre barn och yngre tonåringar under årtionden.

Här får vi ta del av hur Ann, Dick och Julian först mötte George (Georgina) och hennes hund Timmy.

George ville alltså vara pojke och accepterade inte att kallas Georgina. 

Hon var inledningsvis misstänksam - på gränsen till fientlig - mot sina släktingar - som hon i denna bok mötte för första gången. Men de blev mycket snart nära vänner och kom efter ett tag att hamna i ett dramatiskt äventyr. Det första av många...

Redan i denna bok skapades snart ett mönster som jag vill kalla för "elementärt barnmedvetande". George hade ett mycket spänt förhållande till sin far, som även uppenbarligen hade slagit henne, åtminstone vid något tillfälle.

Fadern tålde inte att hon hade tagit hand om en hund, och förbjöd henne att behålla den. Så hon övertalade en pojke i byn att ta hand om den på natten. 

Hon  kallade hunden för Timmy och den kom att spela en mycket viktig roll i berättelsen. Dels var den en viktig faktor i att misstänksamheten mellan George och de andra barnen  snabbt bröts, dels spelade den en viktig roll i själva äventyret.

Även om också andra av Blytons bokserier  hade en inbyggd potentiell konflikt mellan vuxna och barn var den nog mest uttalad i Femböckerna.

Det händer mystiska saker på den ö som mamman hade lovat att George skulle få. När barnen börjar inse det möts de av en stark misstro från både Georges mor och far. Och i synnerhet från fadern.

De tvingas lösa det hela på egen hand. 

Relationen mellan barnen - och barnens relation med hunden - är ömsint skildrad, och på många sätt rörande. I alla fall för mig.

När jag lyssnar igenom ljudboken inser jag på nytt varför Femböckerna var en så oerhört stark upplevelse när jag började läsa dem i elvaårsåldern.

Den misstro mellan vuxna och barn som var en så viktig del i Femböckerna fick snart en motsvarighet i en misstro mellan de barn som älskade Femböckerna - och många vuxna som fnysande avvisade dem som skräp. Det är först från och med 70-talet som den vuxna aversionen mot Blytons barnböcker sakta började mattas av.

Tråkigt nog fick Enid Blyton inte uppleva det, eftersom hon dog 1968. 

För mig var och är Blyton en stor författare och många av hennes böcker var mycket bra litteratur.

Det insåg jag redan som 11-åring och jag har definitivt inte ändrat mig, Tvärtom...

I denna tid...

... när mörkret faller över världen, kan jag inte låta bli att tänka på våren 1966, när jag först tog del av de böcker där fyra barn och en hund framgångsrikt löste de mysterier som vuxna inte ens visste att de fanns. 

Om de vore så enkelt... 

Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren

Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. 

Det är en märklig läsning. 

Först är skrivandet neutralt. Detta börjar så smått redan på 20-talet och fortsätter till och med 40- och tidigt 50-tal. Hennes böcker nämns då och då - för det mesta neutralt, ibland lätt positivt. 

Men i mitten av 50-talet händer det något. Då startar en hetskampanj som man rentav skulle kunna beskriva som "moralpanik". Det är ett missbrukat och svårdefinierat ord, men just här känns det adekvat.

Att det uppstår en moralpanik runt en författare av snälla och närmast ömsinta barnböcker ter ju sig konstigt, men det är inte enda gången. Det drabbade Astrid Lindgrens Pippi Långstrump  på 40-talet. Då var inte anklagelserna att boken var dålig, utan att dess huvudperson var alltför självständig. 

Jag misstänker att det temat också låg under moralpaniken runt Enid Blyton, men här var det aldrig explicit.  

I SvD började det den 12 december 1956. Där genomförde signaturen "Corinna” ett veritabelt frontalangrepp mot Enid Blyton. Denne var enligt Corinna en totalt usel författare, och hon förstod inte hur barn kunde gilla henne.

Hon är medveten om att Blyton skrivit flera olika serier om skarpsinniga och modiga barn som löser kriminalfall, och hon skriver : ”Barnen endast byter namn förefaller det, och mönstret är nästan ofelbart detsamma.... Inte underligt att engelska barnbibliotekarier slagit larm och att det blåst upp strid om henne även här hemma.” 

Att barnen gillar hennes böcker är både ett problem och en gåta: "Men barnen tycker ju om hennes böcker? Javisst, barnen tycker också om dumma serier, skräck-böcker, och sentimental snömoslitteratur, men därför behöver de inte ha rätt i sina tycken”. 

I artikeln citeras en ”barnbokskännare” som säger: ”Hon /Blyton/ har en säck full av olika standardiserade miljöer och därur fiskar hon upp en, sedan har hon en påse mysterier, som skakas om, och det mysterium som kommer först, sätter hon in i miljön. Och så äter ungarna, äter och äter sig igenom alla böckerna”. 

Det där med ätandet blev sedan ett återkommande tema i angreppen mot Blyton, trots att ätande, uppriktigt sagt, inte upptar någon speciellt stor del av hennes böcker.  Men jag fick i mitten av 60-talet höra det av en barnboksbibliotekarie som argument mot att läsa Blyton.

Men Blyton var enligt Corinna inte endast en dålig författare, utan även en suspekt person. När Blyton i en intervju säger att hon skriver som hon gör för att hon tycker om barn kommenterar denna Corinna det genom att tala om Blytons ”sentimentala moderlighet och falskt ödmjuka idealitet"...

Den 29 november 1958 skriver så en viss Jadwiga P Westrup att Enid Blyton är ”ett problem för sig”. Hon tillägger ”Vad är det hos denna författarinna som gör henne så älskad även av s.k. skärpta barn?”

Hon skriver vidare: ”Barnen är sippa, de vuxna talar endast i plattityder, händelser utspelar sig med skoningslös precision med jämna sidantal mellan toppar och dalar” . Att barnen gillar hennes böcker är ”helt enkelt en av historiens stora gåtor”... 

Ett påstående som återkommer i tidiga angrepp är att Blyton skriver ”flickböcker”.  Men, som det påpekas i en neutralt hållen artikel den 24 september 1965 visade undersökningar att hennes böcker lästes lika mycket av pojkar som flickar, vilket beskrevs som något nästan unikt.

Den 3 december 1967 kallar Margareta Sjögren Blyton för ”fabrikör av barnmysterier på löpande band”  och ”totalt flack”. Och jämför henne med Astrid Lindgren , som hon ansåg i motsats till Enid Blyton skriva kvalitetsböcker. 

Men något börjar hända. Den  29 oktober 1968 citeras en journalist från Sveriges Radio som sade:  ”Varför moralisera hela tiden? Varför inte utveckla det som barnen själva vill ha. Nu väljer man ju hellre att barnen inte läser alls än att de läser Enid Blyton”. 

30 november 1968 fanns så en dödsruna över Enid Blyton, som nyligen hade dött. Olyckligtvis signerad av den illasinnade "Corinna". I denna nekrolog kunde man bland annat läsa: ”Hon var oerhört populär bland barnen, men hon har skrivit ovanligt många dåliga böcker”. Dåliga för vem?

Men Corinna hävdar också att Blyton gjorde barnen fördomsfulla. ”Skumma personer tillhörde alltid kategorin utlänningar, medan de egna alltid var goda och hederliga” . Det är ju helt enkelt inte sant. Visst hade Blyton fördomar, men så grova var de absolut inte. Det fanns många inhemska skurkar i hennes böcker, och många engelsmän som var allt annat än goda och hederliga. Man kan ju undra sig om Corinna överhuvudtaget hade läst de böcker som hon så gärna angrep?

Den 15 oktober 1974 kallas Enid Blytons böcker i förbigående för  ”kvasilitteratur” 

Den 12 december 1974 hände det dock något. En biografi över Enid Blyton presenterades, som plötsligt gav en riktigt nyanserad bild av henne. I den menades att det inte var en tillfällighet att hon appellerade till barn. Hon hade kvar inte så lite av barnasinne, 

Boken citerar en psykolog som hade sagt::  ”Hon var ett barn, hon skrev som ett barn och hon tänkte som ett barn” Och tillägger, intressant nog:  ”hennes grundsyn var, som han uttrycker det, pre-adolescent”. Jag tror faktiskt det ligger något i det... 

Men förtalet fortsätter.  Den 30 december 1983 avfärdas hennes böcker med meningen  ”Kvalitén är låg” 

13 september 1989 avfärdas hennes böcker snabbt som ”triviallitteratur”.

Men nu händer det något på allvar. Den 6 juli 1993 presenteras en radioserie för barn, med namnet Gravplundrarna, som handlade om barn som blandas in i en härva med plundring av forntida gravar. Den bygger av en bok av Mats-Arne Larsson, som öppet säger att hans främsta inspiration är Enid Blyton - och kallar  den för "en kärleksfull hyllning till Enid Blytons värld".. Det var nästan så jag började gråta när jag kom dit. 

Den 12 december 2004 publiceras flera femböcker på nytt. Detta presenteras på SvD:s kultursida som en stor nyhet.  Och man kan läsa detta. ”Man sluts in i en spännande miljö med lönngångar, vrak och slott. För en 8-9-åring tror jag böckerna är jättespännande.” Det visste barnen hela tiden. Det krävdes att de hade hunnit bli ganska så gamla för att vuxenmedia skulle erkänna det.

En sista notering. Den 21 november 2009 får vi veta att Enid Blyton var förbjuden på BBC i 30 år. Hon fick inte ens nämnas,  Därför att hennes böcker ”saknade litterärt värde"...

Pippi Långstrump attackerades en gång för att hon var för självständig. Något sådant nämndes så vitt jag vet aldrig  i Blytonkritiken.  Men själv misstänker jag att även den hade något med den saken att göra. I många - om än inte alla - av Blytonboksserierna är det barn som genomskådar mysterier som vuxna inte kan begripa, och ofta får göra det i direkt strid med vuxna som säger åt dem att de bara fantiserar. 

Jag har en känsla att detta på något sätt sågs som .... subversivt. 

Femböckerna som TV-serie på 70-talet

I dessa sorgliga tider där barns rättigheter hela tiden kränks, är Enid Blytons barnböcker för mig en källa till glädje.

Dessa var konsekvent förtalade av vuxna på 50-och 60-talen, då inställningen att barn skulle ses men inte höras, fortfarande var djupt rotad.

I flera av Blytons bokserier var barn klokare än vuxna, och kunde lösa mysterier och avslöja komplotter som vuxna inte lyckades med.

Till dessa serier hörde, förstås, Femböckerna, men även andra serier som Mysterieböckerna, Äventyrsböckerna, och Hemliga Sjuan. Alla dessa, med undantag av Mysterieböckerna, har filmatiserats och blivit TV-serier.

Det vore förstås roligt om även Mysterieböckerna filmades. Men jag misstänker att de är mer "intellektuella" problemlösarböcker och saknar äventyr i underjordiska tunnlar, grottor, slott och ödsliga hedar och därför kanske inte passar lika bra som film...

Det finns två längre TV-serier om Femböckerna -  den första gjordes i slutet av 70-talet, den andra i mitten av 90-talet - och båda finns på YouTube.

Jag har tidigare länkat till den andra, men inte den första.

Nu har jag även sett alla avsnitt ur den första serien. Den kan nås här . 

Om man jämför den med den andra är den första mer spännande - i alla fall för mig. I den andra fanns det faktiskt avsnitt som jag upplevde som långtråkiga, men faktiskt inte några i den första. 

Vilken som i allmänhet följer böckerna bäst vet jag inte (ännu) - men det första avsnittet i den andra serien  följer ganska väl den första boken, medan den första blandar ihop äventyret i den första boken med ett annat äventyr. 

Det finns alltså svagheter i den första - men spänningen finns alltid där. 

Det finns något fint och vackert i Femböckerna. Men vuxna utan barnasinne gjorde alltså en gång i tiden allt för att förtala dem. 

Enid Blyton brydde sig inte. Hon sade en gång - jag bryr mig inte om kritiker som är över 13 år. 

Det tycker jag var ett lysande svar.

"De 6 och den hemliga ubåtsbasen"

Jag insåg plötsligt att jag har en Blyton-bok i min lägenhet som jag inte visste att jag hade. Det är en överraskning på samma sätt som när jag för några år sedan upptäckte att jag hade en Kitty-bok i min lägenhet, trots att jag (på den tiden) inte visste något alls om vem Kitty var.

Nu hade jag såklart läst många Blyton-böcker, men inte från serien som boken jag nu hittade var en del av.

Det var en svensk översättning av "The Rubadub mystery". I den finns en grupp personer som jag aldrig hade stött på tidigare i någon Blyton-bok.

På svenska hade den fått titeln "De 6 och den hemliga ubåtsbasen". Jag förstår fortfarande inte vilka personer i boken som tillhör "de 6" och vilka som inte gör det. Det är ju annorlunda med fem-böckerna, Vilka som tillhör de fem och vilka som inte gör det är ju glasklart. 

Men i femböckerna fanns en klart definierad grupp, det tycker jag inte att det gör här. Men jag kan ha missat något. .

Jag trodde att jag kände till alla serier av Blyton-böcker, och nu upptäckte jag alltså i min lägenhet  en bok som tillhör en som jag inte alls kände till..

Enid Blyton skriver alltid fascinerande mysterier, men jag måste erkänna att "R"-böckerna (som denna serie  ofta kallas kallas eftersom alla böckernas engelska titlar börjar på "R")  åtminstone för mig, inte upplevs vara i samma klass som Femböckerna, , Äventyrsböckerna, .Mysterieböckerna eller Hemliga Sjuan. .

Men jag blev definitivt förvånad över att upptäcka en  serie  av Blyton-böcker som jag aldrig hört talas om förut, 

Och vad i hela fridens namn gör en  bok som jag aldrig har hört talas om i min lägenhet? 😉

Enid Blytons Äventyrsböcker filmade

Jag har tidigare lagt upp en lista över en serie engelska TV-filmatiseringar av Enid Blytons Femböcker. Men det finns sådana även när det gäller TV-filmatiseringar av hennes "Äventyrsböcker". Dessa liknar på många sätt Femböckerna, men har sina egna särdrag.

Två saker som jag tycker skiljer dem åt. Jag upplever att motsättningar och spänningar mellan barn och nästan alls vuxna (som faktiskt spelar en  stor roll i Femböckerna) är kraftigt nedtonad i Äventyrsböckerna.

Äventyrsböckernas äventyr är nog också i allmänhet mer "fantastiska"  än de i 'Femböckerna.

Det finns en usel spellista för TV-serien om Äventyrsböckerna, där på flera ställen avsnitt saknas i äventyren Vilket torde skapa en hel del irritation för den som börjar titta.

Men denna spellista är bra. Visserligen saknas "Äventyrens slott" men den har jag en annan  (längre) filmatisering av på denna blogg, som inte är hämtad från samma filmserie. 

Spellistan inleds med en dokumentär om hur serien skapades. TV-serien är mycket välgjord, och mer grundligt genomarbetad än serien om Fem-böckerna. 

Den är också medvetet skapad på ett sådant sätt att den torde vara lika intressant för alla åldrar - från 5 till 80 år och uppåt...

Femböckerna - där barnen hade rätt och de vuxna hade fel

Medan anti-piraterna i många fall håller YouTube i ett järngrepp, finns det vissa  områden  de inte brukar röra. Exempelvis gamla filmer som idag inte på något sätt anses hota några nyproduktioner.

Filmer vars handling är tagen från barn-och ungdomsböckerna av Enid Blyton tycks vara en av dem.

Och kommer kanske att vara tills något bok-eller filmbolag får intresse av att satsa på Blyton-berättelser. Då kommer nog YouTube snabbt att rensas från allt som kan konkurrera med ett sådant projekt.

Blyton skrev oerhört mycket, men jag tror att hennes "Fem-böcker"" kanske var den största framgången.

För de som inte vet något om dem kan jag kort säga detta. De handlar om fyra barn och en hund, som löser brottsfall. Av de fyra barnen är två pojkar, ett en "vanlig" flicka, och ett en flicka som vill vara pojke. Hon heter Georgina men vill kallas George.  Hon lyckas också ganska ofta lura människor som inte känner henne att hon verkligen är en pojke.

Inte nog med att hon framställs som mycket sympatisk. Hon är förmodligen den mest personliga, den mest intressanta, och kanske den mest intelligenta av de fyra.

Hon var min favorit när jag läste dem i elvaårsåldern; jag misstänker att hon också var Blytons favorit.

Om någon därav kan tro att Blyton-böckerna så att säga skulle kunna "HBTQ-certifieras" /sic/ har hen förstås fel... För även om Blyton uppenbarligen uppskattar flickor som vill vara pojkar verkar hon mest av allt äcklas av pojkar som vill vara flickor. Och för den delen också pojkar som endast har långt hår. När en på så sätt "feminiserad" pojke i en av hennes böcker, blir mobbad, uttalar Blyton på ett ganska så smaklöst sätt sin sympati för mobbarna....

Nåväl. jag läste nog de flesta, eller i alla fall många,  av fem-böckerna när jag var barn, Men jag fick aldrig tag på den första, om hur de fem blir en grupp när de möts första gången

Men nu finns den filmad på YouTube  i flera versioner, och en kan ses här. Och det är inte svårt att hitta många av de andra fem-böckerna i lite olika versioner för den som letar lite..

Det var alltså 1966 jag upptäckte Blyton-böckerna, närmare bestämt på våren. Jag blev oerhört förtjust i dem. de grep in i mig, på ett sätt som kan te sig konstigt. 

Men egentligen är det inte speciellt konstigt.

Under 1970-talet myntade en kompis till mig skämtsamt uttrycket "elementärt barnmedvetande". Uttrycket var en parafras på en term som ofta används i socialistiska och marxistiska sammanhang - "elementärt klassmedvetande" . Egentligen syftade han på ett yngre syskon som hade någon sorts grundläggande insikt om att barn inte endast är underordnade de vuxna, utan dessutom mycket ofta är orättvist behandlade.

Detta perspektiv finns absolut i Blytons böcker., men hon lägger också till en annan dimension..  Det pågår otäcka saker i vuxenvärlden. En del vuxna är direkt inblandade  i det... medan andra vuxna oftast inte fattar att det pågår. Och när barnen upptäcker att det sker något skumt blir de vanligtvis misstrodda. De blir inte endast misstrodda -- de vuxna brukar direkt hindra dem från att undersöka saken. Inte för att de är rädda för att barnen ska råka ut för de gangsters som de vuxna ändå tror inte existerar. Utan mest pga deras rädsla för att barnen ska göra bort sig - ex.vis genom att springa runt på främmande tomter i jakten efter "spår". 

Sådana teman har nog funnits i en hel del andra barnböcker, åtminstone från och med  andra delen av 1900-talet,  Men det var hos Blyton jag först stötte på den.... '

Det var en upplevelse. Den blev  inte mindre en sådan för att letandet efter orsakerna till de otäcka mysterierna ledde barnen till så exotiska platser som underjordiska tunnlar, grottor , slott., till synes obebodda öar...

Det bör här säga att  detta gäller inte endast fem-böckerna, utan i stort sett alla Blyton-böcker – i alla fall de som riktar sig till barn av båda könen. Hon skrev också flickböcker, men dem har jag tyvärr inte läst - det skulle inte förvåna mig om en del av dessa inslag också finns där - men jag har alltså inte kollat.

Jag minns känslan av - vad ska jag säga - nån form av nästan mystisk samvaro jag fick av att läsa dessa böcker. De kändes som om de talade direkt till mig - och därför avvisade jag snabbt alla argument mot att läsa Blyton från de två kvinnliga bibliotekarierna i vårt skolbibliotek.

Snabbt - och lite roat. På sätt och vis understödde ju deras fåfänga försök att få mig att sluta läsa dem de teman som  fanns i Blyton-böckerna - vuxna VAR verkligen dumma  och saknade sinne för det som var viktigt...

Jag undrar förresten lite över en annan sak. Om man söker på  Enid Blyton i Svenska Dagbladets (SvD)   historiska arkiv hittar man på femtiotalet och det tidiga sextiotalet nästan endast artiklar där författaren oroar sig för hur dålig smak barn får i sig genom att läsa Blyton-böcker - och därmed implicit eller explicit reser frågan om hur vi ska få barnen att läsa "god" litteratur

Eftersom SvD var en högertidning tyder ingenting på att det som irriterade dem hos Blyton var den för mig ibland lätt störande engelska patriotism med någon sorts kalla krigs-perspektiv -   som ligger under  ytan på väldigt många Blyton-böcker. Man kan nog snarare se deras reaktion som en form av paternalistisk "uppfostrande" attityd som då var vanlig från både höger och vänster.  Fattar verkligen  inte barnen att Blyton-böckerna är ytliga, klichéartade och kan utgöra et stort hinder för dem att verkligen kunna läsa VERKLIG litteratur... Eller så verkade de mena.

Men denna "verkliga" litteratur hade kanske inte det som förmodligen tilltalade många barn när de läste  Blyton -  - att barnen kunde se det onda som vuxna inte ser,  bekämpa det onda som vuxna inte vågar möta, och i slutet av varje bok triumferande visa att det var barnen som hade rätt  - hela tiden

Enid Blyton på YouTube

Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton -  på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.

På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.

Den är faktiskt riktigt spännande.

Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.

Här är första avsnittet. Sedan kan man lätt se de andra 7.


Framsidan på Enid Blytons första bok.

Barndomsfavorit på YouTube

Det är något visst med Enid Blyton. Hon var min absoluta favorit i elvaårsåldern, 1966.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Nu upptäckte jag att Blytons första "fem-bok", som på svenska hette Fem söker en skatt, finns i filmversion på YouTube.

Den är uppdelad i två delar. Den första kan man se här. Del två följer här.

Har nu sett dessa två delar, det var roligt - och det finns tydligen hur mycket som helst av Blyton på You Tube. Flera filmatiseringar av femböckerna kan man se här...

Jag gillade fem-böckerna, och framförallt "pojkflickan" Georgina. Hon var väl den mest intressanta av karaktärerna. Tillammans med hennes kloka hund Timmy...

Fem stoppar spöktåget

Ett säkert ålderstecken lär ju vara att man regredierar till barndomen. Jag har just fyllt sextio och det dröjde mycket riktigt inte länge förrän jag fick en plötslig impuls att låna Enid Blytons femböcker på biblioteket. Jag lånade tre stycken, till att börja med, och har just läst ut en av dessa, alltså "Fem stoppar spöktåget".

Jag har ju tidigare skrivit om när jag började läsa Blyton. Det var 1966, i någon sorts revolt mot den egendomliga lillgamla programmering jag hade som gjorde att jag läste tråkiga fackböcker istället för böcker som mina jämnåriga läste. Den bröts då, våren detta år. Och en av de saker jag först gjorde var att sluka Enid Blyton.

Och när jag läser om en av dessa förstår jag faktiskt varför. Blytonböckerna har en inre charm, som är lite svår att sätta fingret på. Man känner sig hemma, men ändå borta - på ödsliga hedar, i underjordiska tunnlar, eller i mörka slott. Men man är aldrig ensam, man är ju tillsammans med fyra modiga barn och en modig hund.

Det är barnen och hunden, inte några vuxna, som får ta hand om och avslöja de ondskefullaste komplotter. Två pojkar, en flicka - och en pojkflicka. Jag får intrycket att det är den sistnämnda - Georgina, kallad George, som var den som författaren identifierande sig med. Hon är den minst stereotypa, den mest personliga av barnen i femböckerna. Och i den bok jag läst just nu var hon dessutom den som räddar de andra och löser mysteriet.

Men om Blyton uppskattar flickor som bryter mot de traditonella könsrollerna gäller inte motsatsen. I just denna bok förekommer en pojke som beter sig och lite ser ut som en flicka. Han beskrivs på det mest nedlåtande sätt och den mobbning han utsätts för beskrivs som om den närmast var berättigad. Det är ju lite sorgligt,

Javisst, Blyton kunde vara fördomsfull. Däremot är det nog en missuppfattning man hör ibland att hon var negativ mot romer, Det är inte mitt intryck alls. Möjligen lite stereotyp.

Jag skulle vilja säga att Enid Blyton var en stor författare...  Det måste man ju vara om man har fått generation efter generation av barn att sitta trollbundna, Enid Blyton har nog gått in i hjärtat på fler läsare än någonsin James Joyce, Franz Kafka eller T.S Elliot. För att nu göra några vanvördiga jämförelser.

När jag tog upp Enid Blyton sist berättade jag ju om hur bibliotekarierna på det skolbibliotek jag besökte i grundskolan försökte få alla barn att sluta att låna Enid Blyton. Det måste ingått i utbildningen för blivande skolbibliotekarier att lära ut argument för att barn inte bör läsa Blyton.

Jag minns två typer av argument.  Dels om att Blyton var en hemsk människa. Jag minsn inga detaljer, och jag struntade fullkomligt i hur hon var som person. Det var ju böckerna jag var intresserade av.

Det andra typen av argument handlade just om böckerna. Bibliotekarierna letade upp saker hos dem som de ansåg var löjliga. Det enda jag minns var beskrivningen av måltiderna. Blyton brukade frossa i hur gott det var att äta skinka, ägg och andra läckerheter, vilket gjorde att det vattnades i munnen varje gång det var matdags i hennes böcker. Detta tyckte bibliotekarierna gjorde böckerna extra pinsamma. Jag kunde dock inte se något direkt fel med att frossa i hur god maten var, och förstod inte alls deras upprördhet...

Nåväl, jag ser nu att det inte bara var fascinerande att läsa om boken, utan att jag faktiskt fortfarande tyckte att den var riktigt spännande.... Det låter ju lovande. Om man lägger ihop alla femböcker, och dessutom alla "mysterieböcker", och alla "äventyrsböcker" Blyton har skrivit blir det ganska många. Och jag har garanterat glömt bort handlingen i varenda en av dem!

Enid Blyton, Kvinnofängelset och Ingmar Bergman

/Den här artikeln av mig publicerades (under en annan rubrik) för elva år sedan i tidningen Internationalen 20/2000. Jag skrev den som ett inlägg i en debatt om kultursyn. Jag har ersatt namnet på en person jag polemiserade mot med initialen NN. Syftet är ju inte att gräva upp en debatt med en namngiven person utan att föra fram principiella ståndpunkter, som jag tycker står sig, fast de kanske var aningen hårddragna./

När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.

Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.

På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.

Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.

Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.

Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?

Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.

Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.

Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.

Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...

Erik Rodenborg