Jag har några gånger förut skrivit om min gåtfulla kärlek till min favoritserie Kvinnofängelset. I januari tog jag mig för med det nästan absurda projektet att börja se om alla 692 avsnitt - som jag hade upptäckt alla låg på You Tube. Men jag kom av mig, efter att ha kommit till avsnitt 287 (och i och för sig hoppat över en hel del på väg dit) , eftersom jag insåg att jag inte längre orkade se alla avsnitt där Wentworth plågas av Joan Ferguson, en karaktär som jag upptäckte att jag numera inte står ut med att genomlida i de 505 avsnitt som återstod.
Men nu är det sommar, och jag kom på att man i alla fall ju kunde se de sista 108 avsnitten. För mot slutet av avsnitt 585 dyker Rita Connors upp. Det är hon som i de två sista avsnitten till sist krossar "The Freak", som fångarna brukade kalla den sadistiske.Ferguson. På något sätt anar man det redan när hon kommer.
Så nu har jag sett tio avsnitt och jag kanske orkar mig igenom resten. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge - och så fort Rita dyker upp börjar som sagt nedräkningen för "The Freak".
Så om jag inte får alltför ont om tid kan jag kanske använda kvällarna i augusti till detta.... Det är tio år sedan jag såg dessa avsnitt senast, och jag jag ju glömt det mesta av innehållet i dem.
Om jag genomför detta är jag nog färdig med serien för gott. Jag såg båda omgångarna den sändes på TV4 och jag tänker ju inte ägna år efter år att se Kvinnofängelset igen och igen. Men 98 avsnitt till kan ju bli ett lämpligt avslut...
Showing posts with label Kvinnofängelset. Show all posts
Showing posts with label Kvinnofängelset. Show all posts
Friday, August 1, 2014
Monday, February 3, 2014
Sandy Edwards 2
Det här är lite löjligt, men efter att ha sett om alla avsnitt med Sandy Edwards sörjer jag verkligen att hon försvann från Kvinnofängelset. Hon skulle ha kunnat bli en centralfigur i resten av serien, och hon skulle kunna ha gett exempelvis Joan Ferguson välförtjänta mardrömmar.
Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.
Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?
Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...
Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....
Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.
Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?
Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...
Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....
Wednesday, January 29, 2014
Sandy Edwards
Det är lätt att göra sig löjlig över personer som så lever sig in i fiktiva TV-serier så att de börjar se dem som verkliga. Och börjar ställa frågor som vad som egentligen fick den eller den att göra så eller så. Eller vad som egentligen hände efter scener där manusförfattaren väljer att vara tyst.
Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.
Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.
Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.
Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.
Men det finns någon som dyker upp just då som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.
Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.
Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.
23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv, men gör samtidigt situationen så deprimerande.
Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer hon att göra det ett tag till.
Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.
Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.
Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.
Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.
Men det finns någon som dyker upp just då som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.
Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.
Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.
23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv, men gör samtidigt situationen så deprimerande.
Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer hon att göra det ett tag till.
Wednesday, August 31, 2011
Enid Blyton, Kvinnofängelset och Ingmar Bergman
/Den här artikeln av mig publicerades (under en annan rubrik) för elva år sedan i tidningen Internationalen 20/2000. Jag skrev den som ett inlägg i en debatt om kultursyn. Jag har ersatt namnet på en person jag polemiserade mot med initialen NN. Syftet är ju inte att gräva upp en debatt med en namngiven person utan att föra fram principiella ståndpunkter, som jag tycker står sig, fast de kanske var aningen hårddragna./
När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.
Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.
På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.
Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.
Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.
Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?
Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.
Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.
Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.
Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...
Erik Rodenborg
När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.
Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.
På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.
Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.
Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.
Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?
Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.
Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.
Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.
Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...
Erik Rodenborg
Kvinnofängelset - värt att sitta inne för?
/I dagarna är det nästan exakt elva och ett halvt år sedan den första omgången av Kvinnofängelset avslutades på TV4. Då startade genast en kampanj för att kanalen skulle visa de 692 avsnitten en gång till. Jag gick naturligtvis med i demonstrationen, och undertecknade uppropet. Några år senare skrev jag nedanstående artikel om kampanjen. TV4 gav som synes efter - och mellan hösten 2000 och hösten 2004 sändes serien på nytt. Men sen var det stopp - ett försök att få dem att visa den en tredje gång lyckades inte. Men nu har det gått ett antal år - och jag skulle gärna se den igen. Kan ingen få TV3 eller TV5 att ställa upp?/
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
Den 31 mars 2000 gick en demonstration till TV4-huset i Stockholm. Den var på sätt och vis helt unik - något liknande kan inte ha förekommit i Sverige tidigare. Dess syfte var att kräva att TV4 skulle visa dramaserien Kvinnofängelset i repris.
Det var ett krav som TV4 inte omedelbart ville tillgodose. De hade nämligen just avslutat serien, efter att ha sänt den i fem och ett halvt år, på nattetid, sammanlagt 692 avsnitt. Dessutom hade priset för sändningsrätten höjts, då serien blivit en kultserie i stora delar av världen. Men kampanjen för reprissändning var ihärdig, och från och med hösten 2000 sänder TV4 serien igen. Sändningstiderna är även nu på natten.
Jag var en av dem
Vad var det då som fick så många människor att engagera sig för att en dramaserie på 692 avsnitt skulle visas igen? Eftersom jag var en av dem som gick i demonstrationen och dessutom skrev på namnlistan för reprissändning på http://visa.kf.mer.nu/namnlista.shtml kan jag försöka ge åtminstone mitt eget svar på den frågan.
Kvinnofängelset kallas ibland för en "såpa" men det är missvisande. I motsats till de "såpor" som visar glamorösa miljöer från överklassen eller romantiska äventyr i övre medelklassen skildrar Kvinnofängelset livet hos en av de mest utstötta och förtrycka grupperna - fångarna på ett australiensiskt kvinnofängelse. Vi får följa deras kamp för att bibehålla värdighet, solidaritet och mänsklig värme i en nästan helt omöjlig miljö. Den solidaritet som finns hotas både från sadistiska vakter, fångar som vill utnyttja sina medfångar genom till exempel drogförsäljning, och maktlystna byråkrater och politiker som vill vinna röster genom att införa hårdare disciplin i fängelserna.
Ledaren Bea
Serien börjar när en ung kvinna, Karen Travers, som just dödat sin man efter år av misshandel och förnedring, blir intagen på kvinnofängelset i Wentworth. Där kommer hon in i en social miljö, där den ledande kvinnan bland fångarna, Bea Smith just ska skrivas ut. Hon hade varit den informella ledaren och många var oroliga för vad som skulle hända när hon försvann. Hon är dock snart tillbaka - hon dödar sin exman, som hon ser som ansvarig för att deras dotter knarkat ihjäl sig under den tid Bea var inlåst och inte haft en chans att kunna hjälpa henne.
Bea kommer sedan att upprätthålla sin ställning som "top dog" bland fångarna under större delen av serien. Det lyckas hon med inte genom att tyrannisera eller manipulera, utan genom sin känsla för solidaritet och rättvisa. Speciellt för hon, som ju fått se sin dotter dö av sitt missbruk, en hård kamp mot knarklangare i fängelset.
Liberalisering motarbetas
Under samma tid leds fängelset av fängelsedirektören Erica Davidsson, en ganska liberal chef med ambitioner att förbättra fångarnas villkor. Hon motarbetas hela tiden av höjdare på regeringsnivå och under, som vill strama upp och få hårdare tag, och av nitiska och/eller sadistiska fångvakter som också vill sätta fångarna på plats.
Under den första hälften av serien är den mest nitiska av fångvaktarna Vera Bennet, en perfektionist och moralist som kompenserar sitt dåliga självförtroende genom att klämma åt de intagna. När hon försvinner fylls hennes roll av den mer öppet psykopatiska karaktären Joan Ferguson, som sedan får rollen av de intagnas huvudfiende. Men de värsta fångvaktarna är ändå några av männen. De stannar aldrig särskilt länge, men hinner begå diverse illdåd innan de avslöjas. En av dem avslöjas till och med som seriemördare.
Den enda karaktär som är kvar hela serien är en kvinnlig fångvaktare, Meg Jackson, efter ett nytt äktenskap Meg Morris, som, förutom Bea, kanske är den allra mest sympatiska karaktären i serien. Hennes förre man blev inledningsvis dödad i ett fånguppror, men trots detta är hon hela tiden den vakt som mest konsekvent tar de intagnas parti.
Efter att över hälften av serien gått försvinner Bea, och ersätts efter att tag av andra "top dogs". En av de mest fascinerande av dessa är Rita Connors, en medlem i ett MC-gäng som för övrigt består av killar. Hon hamnar i en strid på liv och död med Joan Ferguson, en strid som kommer att dominera slutet på serien.
Fängslande serie
Denna serie har en nästan magisk förmåga att få många att sitta uppe. På demonstrationen hade några tröjor med texten "Kvinnofängelset - värt att sitta inne för" och serien har förvisso lyckats fängsla många. De som deltog på demonstrationen var mest ungdomar, ungefär lika många killar som tjejer. Även på namnlistan verkar män och kvinnor vara ganska så jämt fördelade. På demonstrationen träffade jag en ung kille som berättade att släkten var så orolig för hans morfar. Han orkade aldrig ta sig upp på mornarna och de befarade att han hade hjärtproblem. Han hade inget hjärtproblem, men han tittade på Kvinnofängelset tre nätter i veckan.
Erik Rodenborg
Från Socialisten nr 56, januari 2002
Subscribe to:
Posts (Atom)