När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn, Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...

ABBA, och "politisk korrekthet"

När nu ABBA snart kommer ut med  ett nytt album, och två av dess låtar redan har släppts, har dessa två nya låtar delats så många gånger på nätet att jag inte tycker att jag behöver göra det. 

Däremot väljer jag att länka till tre musikvideor som de gjorde långt tidigare.  Med Eagle, Tiger, Knowing me, knowing you. 

De låtar som jag länkar till ovan tillhör nog några av de ABBA-låter som jag fascinerats mest av.  Knowing me, knowing you minns jag exempelvis att jag spelade gång på gång på en jukebox på ett café vid Sveavägen.

Nyheten om den nya skivan fick mig alltså att titta runt lite på gamla ABBA-video,  och jag hittade bland annat dessa. 

Ja, jag tillhör dem som gillar ABBA,  och det gjorde jag redan på 70-talet. Men eftersom de då  i stora delar av vänstern sågs som en sunkigt kommersiell grupp så nästan skämdes jag för det. Vilket tog sig direkt bisarra uttryck, vilket jag berättat om här. 

Där kan man läsa om hur jag  ofta satt på mitt rum på ett bostadshotell på Norra Stationsgatan i Stockholm och spelade ABBA- LP:n Arrival gång på gång, under samma period som jag en dag ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet ,där jag kallade ABBA för ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”.   Till på köpet kom den in, vilket gjorde saken än mer pinsam. 

Jag brukade inte heller då vara "politiskt  korrekt" på ett så fyrkantigt sätt, vilket gjorde det hela än konstigare. Men det fanns nog andra skäl som fick mig att uppleva mitt gillande av ABBA som problematiskt -  som nog mer var psykologiska än politiska.

Varför gillar jag ABBA? Det vet jag inte riktigt. Deras musik går in i mig på ett sätt som är svårt att förklara.

  

ABBA på flygplatsen Schiphol i Nederländerna i november 1976.

Jag var så kär

Nykomling på sjätte plats på Kvällstoppen idag för femtio år sedan (6 februari 1968) var
denna sång av en tidigare i stort sett okänd sångerska - Agnetha Fältskog.

Jag var uppriktigt sagt inte så imponerad av den när den kom, och hade aldrig kunnat föreställa mig att hon inte så många år senare skulle bli känd i hela världen och ingå i en av världens mest framgångsrika popgrupper...

Sedan dess har hon ju både gjort, och medverkat i, mycket bättre saker, men just denna sång är jag väl fortfarande inte speciellt förtjust i - i sig.

Men om man tänker på vem som sjunger och vad som hände med henne senare är det absolut fascinerande att lyssna på den.

"Tiger" med ABBA

En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i en fantasifull video med originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller live-versionen från Australien 1977.

The Eagle

Se och lyssna gärna på denna ovanligt suggestiva video till ABBAs sång "The Eagle".

"I stare at the phone on the wall"

ABBA:s kanske första riktigt stora hit var "Ring, Ring". Den kom 1973, och jag minns den redan från då.

Jag hade i princip slutat att följa poplistor våren 1971, men då och då lyssnade jag på P3. Så om en låt spelades tillräckligt ofta uppmärksammade jag den.

Jag bodde då i ett kollektiv i Roslags Näsby, och jag tror att jag först hörde "Ring, Ring" på gräsmattan utanför huset en solig och varm vårdag. Jag föll för den med en gång

ABBA gav ut "Ring, Ring" både på svenska och engelska och texten var på sätt och vis en lyckträff. Handlingen - en person som nervöst väntar på telefonsamtal från den älskade - var väl något som de allra flesta kunde identifiera sig med.

Det gäller väl än idag, med det möjliga undantaget för det där med just telefonsamtal. Idag väntar man kanske lika nervöst på mail, chattmeddelanden eller SMS. Eller med något annat kommunikationssätt jag inte känner till... Det var enklare då.

Men en sak som kanske inte var helt självklar ens då var en mening i den engelska versionen. "I stare at the phone on the wall"...

På den tiden fanns det de som hade telefonen uppsatt på just väggen. Men det var nog en minoritet. De flesta hade den nog stående på ett bord.

Men som sagt, "Ring, Ring" hade en tilltalande text och en tilltalande melodi. Det tyckte även jag denna vårdag 1973.

Sedan tror jag inte jag lade märke till någon ABBA-låt på nästan ett år. Men då gjorde de en sång som knappast gick att undvika hur man än gjorde. Den gick under namnet "Waterloo".

ABBA - the movie

Jag har just sett om "ABBA - the movie",

Den utspelar sig på en ABBA-turné i Australien 1977.

Första gången jag såg den var i början av 1978. Det var en upplevelse. Framförallt för att jag då hade någon form av excentrisk "politiskt korrekt" "linje" att jag inte borde gilla ABBA. Fast jag innerst inne gjorde det.

Så då slogs jag närmast knockout när jag såg filmen. Jag blev helt entusiastisk över den.Den var lite av ett "Waterloo" för mitt ABBA-motstånd.

Min tillkämpade ABBA-fientlighet visade sig vara en mask för snudd på idoldyrkan. Som jag inte ville visa utåt, men som upplevelserna när jag såg filmen klart demonstrerade...

Filmen står sig faktiskt än i dag. Handlingen är tunn (men smårolig), men det kompenseras av den explosiva entusiastiska utstrålningen kring gruppen i interaktion med sina nästan "beatleshysteriska" fans. Nej ABBA-hysterin i Australien var inte ens i närheten av Beatles-hysterin 1964, men den fanatiska glädjen går inte att ta miste på.

Filmen är fortfarande värd att se på.  Och musiken värd att lyssna på.

När jag inte vågade gilla ABBA

Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.

Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.

Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.

För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”

Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.

Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.

När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.

Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.

Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.

Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.

Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.

Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).

Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.

Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.

Erik Rodenborg december 2007