En nostalgitripp...

.. för de som är tillräckligt gamla.

TV-serien "The Persuaders" från 1971-72 med Roger Moore och Tony Curtis.  

Samtliga 24 avsnitt kan ses här.

Om hur en engelsk adelsman - Brett Sinclair, spelad  av Roger Moore - och en US-amerikansk företagare - Danny Wilde, spelad av Tony Curtis - jagar skurkar.

Ett ganska töntigt scenario, kan man onekligen tycka - men den har en viss charm, och ett obestridligt nostalgivärde, i alla fall om man såg på sådant när man var ung

PS. Fast även om jag såg på sådana serier  i tidig tonår  (och som barn) såg jag faktiskt inte denna. För när den började gå hade jag just blivit vänsteraktiv och vägrade principfast att se sånt borgerligt trams. 

Så när den kom på TV hörde jag endast den suggestiva signaturmelodin och gick sedan demonstrativt in på mitt rum. Så jag såg den inte förrän TV4 började visa den  repris nån gång på 90-talet.

Kupp-planer - i verkligheten och i fantasin

/Frän min huvudblogg 9 december2022/

Jag tror inte att det avslöjade kuppförsöket i Tyskland hade skuggan av en chans att lyckas.

För att bli lite mer konkret anser jag att högerkupper av denna typ i dagens läge inte KAN segra i stabila borgerliga demokratier i imperialistiska stater.

När detta är avklarat vill jag bli lite mindre seriös och säga att händelserna i Tyskland  ofrivilligt får mig att associera till det kuppförsök som ingår i handlingen till del sex av TV-serien The Persuaders från 1971. Det kan ses här. 

I såväl motiven, karaktären på konspiratörerna, liksom som sagt i den obefintliga chansen att lyckas, finns det  faktiskt vissa likheter....

Mår fortfarande illa

Jag tycker att Sherlock Holmes är en fascinerande litterär gestalt   och Roger Moore - faktiskt! -  en fascinerande (i brist på bättre ord) skådespelare.

Men att kombinera dessa genom att  låta Roger Moore spela Sherlock Holmes är en absurditet som med god marginal passerar gränsen till det uppenbart smaklösa. Att Roger Moore inte passar till att spela Holmes borde väl vara alltför - ja, just det, uppenbart.

Den som tvivlar på detta  kan ju se Sherlock Holmes in New York (1976), där Moore presenterar den troligen minst övertygande Holmes-tolkningen i filmhistorien. 

Men, nej, gör inte det. Jag gjorde det, och jag mår fortfarande illa..

 

 

Bör nog inte spelas av Roger Moore

 

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

/Från min huvudblogg 10 juli 2020./

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

"Snobbar som jobbar"

/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /

I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.

En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.

Den hade 24 avsnitt.

Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.

Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.

Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/ Moore den mest centrala.

Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair) respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för det mesta också utspelar sig inom  överklassen (om än kanske inte så nära hundraprocentigt  som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The Saint/).

Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",  trots att det där också finns en andra huvudperson.

"Helgonet" såg jag  på TV i mitten och slutet på 60-talet. The Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en nostalgitripp att se den.

När den kom till Sverige såg jag den alltså inte.  Jag hade i ganska snabb takt  gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk korrekthet. Denna excentriska period  varade kanske ett år (ungefär sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls slösade tid på något som inte var politiskt.

Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.

När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut. Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte se den.

Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland  faktiskt även jag.

Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så idiotiskt namn!)  började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin. Den var mycket suggestiv,   och fascinerande,tyckte jag, i motsats till "Helgonets" som bara var intetsägande.

Så jag stod där framför TV:n  och fängslades motvilligt av signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt rum och slängde igen dörren...

Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett överklassperspektiv -  men det gör den ju inte mindre intressant. .

En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just det här  sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella diskussioner.

Roger Moore 1971.

The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.