När jag började med projektet att läsa om alla Jenny Berthelius deckare hade jag känslan att jag skulle upptäcka saker. Jag anade inte hur rätt det var. Och jag upptäcker nu inte bara saker om hennes böcker, utan om mig själv.
Jag har just läst om ”Järnblommorna” från 1979. Det är omtumlande, på två sätt. Dels är den både bra och oerhört otäck. Men dels inser jag att min minnesbild av boken, som jag läste 1979 eller 1980, är helt och hållet falsk. Det var denna bild som fick mig att skriva följande i den första artikel om Berthelius böcker jag skrev på denna blogg: ”Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfekt Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. ”
Det här stämmer inte alls. Nog för att den liknar Ira Levins bok, men för det första är den inte en blek kopia. För det andra är den minst lika politiskt intressant som Levins. Men varför hade jag fått denna uppfattning? Jo, jag mindes en helt annan handling än den som förekommer i Järnblommorna. Det är helt oerhört. I min minnesbild styrs världen i Järnblommorna endast av en dator, utan några mänskliga mellanhänder. Men det är raka motsatsen till bokens innehåll.
Precis som hos Levin, finns det en härskande grupp som styr datorn. Skillnaden gentemot Levin är rena motsatsen till min minnesbild. För Berthelius härskande elit är både grymmare och mer verklig än den hos Levin. En annan skillnad är att Levins bok slutar med en seger; Berthelius bok är mer pessimistisk.
Och den är otäckare. I själva verket är den betydligt mer otäck än ”Djävulsleken”. Den beskriver en elit, som bakom kulisserna tar sig friheten att utnyttja människor på ett så bestialiskt sätt att alla adjektiv förbleknar. Och mot slutet inser huvudpersonen att han inte kan göra något åt saken. Det enda som gäller är att bida sin tid.
Jag tror att boken var för otäck för att jag skulle kunna ta mig till den. Den ställde obehagliga frågor inte bara om framtiden, men om nuet. Istället skapade jag en meningslös fantasiversion av den, för att kunna sova bättre.
Men nu är jag glad att jag upptäckte misstaget. Jag inser att min bild av dessa böcker var orättvis. Det ångestskapande innehållet kom för nära och jag var tvungen att tränga bort den. Och ersätta det med triviala banaliteter.
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment