Att få träffa sin idol

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så på måndag. Det var sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

Alla träd har samma rot

/Från min huvudblogg 7 juni 2017./

Några av sångerna på Stenblommas , kan höras här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

Stenblomma återbesökt

En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.

Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.

Nu satt jag  bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag  i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.

Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.

För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube.  Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen . 

På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...

Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.