"Silent Hill Revelation"

För ungefär fem år sedan såg jag en film som hette Silent Hill, och skrev om den två gånger.

Det var väl en av de äckligaste filmer jag sett.  Det var två timmars skräckäckel, som visserligen inledningsvis var riktigt suggestiv, men i övrigt saknade den försonande drag. Tyckte i alla fall jag. 

Det var också tråkigt att den suggestiva inledningen på så sätt fuskades bort.

Men den grep tag i mig. På ett sådant sätt att jag retades på att slutet var så gåtfullt öppet. Men kunde ana att fasorna inte var slut,  och jag hade ett inre behov att få något avslut på de traumatiska känslor som filmen väckte upp.

Så när jag nu såg att det fanns en uppföljning som hette "Silent Hill Revelation" insåg jag motvilligt att jag helt enkelt var tvungen att se den. Så nu har jag gjort det.

Den som mot förmodan vill se båda filmerna kan ju klicka på länkarna till de båda filmerna, ovan.

Innan jag mycket mycket kortfattat beskriver mina intryck av den senare vill jag bara nämna en recension jag sett av den på nätet.

Den säger i princip att den första delen var ett mästerverk men att uppföljaren var den sämsta film som producerats på flera årtionden.

Jag upplevde det inte riktigt så. Jag håller för det första alltså inte med om att "Silent Hill" var ett mästerverk, trots dess suggestiva inledning. Denna inledning följdes ju upp med just en serie av skräck- och äckeleffekter som alltså var outhärdliga.

Det skulle i och för sig på något makabert sätt kunna ses som ett tecken på att det var en bra skräckfilm att den grep tag i mig så djupt att jag helt enkelt måste se uppföljaren, trots att jag mådde illa av blotta tanken.

Uppföljaren  frossade liksom ettan i skräck- och äckeleffekter… Med det var ändå en lättnad att se den. För även om den också slutade med öppna trådar var den ändå på NÅGOT sätt ett avslut.

I åtminstone några avseenden fick den dessutom faktiskt ett slut som (i och för sig med stor tveksamhet) kunde beskrivas som åtminstone lite grann "lyckligt". I alla fall i två avseenden.

Så mardrömskänslan jag fick av den första filmen, och som levt kvar, har kanske ändå fått ett avslut.

Silent Hill återbesökt

/Från min huvudblogg 11 juni 2018./

Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.

Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.

För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.

Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.

Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.

Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.

Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.

Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.

Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.

Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså  inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.

Silent Hill

/Från min huvudblogg 9 juni 2018./

I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".

Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.

Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till  en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,

Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".

Och då hittade jag vad jag letade efter.

Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.

Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.

När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.

Hon börjar leta efter henne,  och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.

Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...

Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den.  Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.

När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.

Men jag minst den bara vagt.

Det finns en trailer till den på YouTube, här .

Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*

Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?

Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut.  Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.