Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

Så då försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

Manschauvinismen i Sacher-Masochs "Venus i päls"

/Skrevs den 12/4 2011. Jag har gjort några ändringar i texten./

Leopold von Sacher-Masoch (1836-1895) skulle förmodligen endast vara känd av några specialiserade litteraturvetare om han inte hade gett namn till ordet "masochism". Han brukar beskrivas som motsatsen till markis de Sade, en (anser jag definitivt) mycket obehaglig författare som gett namn till ordet "sadism".

Jag hörde talas om både Sacher-Masoch och de Sade, och de två sexuella inriktningar deras namn förknippades med, någon gång 1967, i slutet av tolvårsåldern. Både "sadism" och "masochism" beskrevs vanligtvis utifrån en manlig utgångspunkt. Tanken på manlig sadism fyllde mig med starkt obehag, men masochismen som fenomen fascinerade mig en del.

Inte för att jag kände någon outgrundlig lust att bli piskad, men tanken på en sexualitet som vände upp och ned på maktförhållanden och traditionella mönster, fick någon form av gensvar hos mig. Det var något i det som tilltalade mig.

Våren 1968 /eller kanske mer troligt våren 1969, anm. 2015/ råkade jag gå förbi en kiosk på Odengatan där de hade en pocketupplaga av Sacher-Masochs "Venus i päls" i skyltfönstret. Jag stannade och såg på prislappen att jag hade råd att köpa den. Jag stod och vacklade, men kom fram till att jag inte vågade gå fram. Jag antog att expediten skulle säga att det inte var något för barn.

För några dagar sedan upptäckte jag att den fanns på huvudbiblioteket vid Odenplan (i en upplaga från 2007 från Vertigo förlag). Jag tänkte att jag nu kanske skulle göra det jag inte vågade som trettonåring.

Så idag har jag läst den. Det är en märklig känsla, eller rättare sagt en rad olika märkliga känslor. Men framförallt känner jag mig ledsen.

Varför jag gör det kommer jag att ta upp senare. Men först något om handlingen.

Boken har två berättarjag. Det första är en man som så vitt jag kan se aldrig nämns vid namn, det andra är en man vid namn Severin. Den första mannen träffar Severin, som låter honom läsa en berättelse om sin relation med en kvinna vid namn Wanda.

Severin vill uppenbarligen bli dominerad av en kvinna, och han närmast tvingar Wanda att spela den rollen. Det vill Wanda egentligen inte alls. Så egentligen är det Severin som dominerar Wanda. De reser ut i världen och spelar ett egendomligt spel. Egentligen är det Severin som bestämmer, i alla fall till en början.

Men sedan träffar Wanda sitt verkliga (!) mansideal, i form av en muskulös, stark och dominerande grekisk man. Då inträffar slutligen något som helt vänder upp och ned på och krossar låtsasmasochismen. Wanda lurar Severin i en fälla där han slutligen piskas och misshandlas av hennes nya älskare. Det var inte riktigt vad Severin hade hoppats på. Han reser hem.

Men nu kommer så sensmoralen. Severin säger själv att hans relation med Wanda varit en "kur", som visserligen var "grym", men som gjort honom "frisk" (s. 150). Vad innebär nu att bli "frisk" i detta sammanhang?

Svaret får man faktiskt redan innan Severins berättelse börjar. För där framgår att han numera lever med en tjänstekvinna som han tyranniserar, hotar fysiskt, och förnedrar (s. 12-13). Relationen med Wanda, som ju ändå var på låtsas, är här vänd upp och ner - på riktigt. Severin utvecklar här ett brutalt hemmafilosofiskt resonemang om att mannen bara har "att välja mellan att vara kvinnans tyrann eller att vara hennes slav" (s.13).

Och det är för honom uppenbart att det "friska" alternativet är att mannen ska vara tyrannen. För "när han ger efter, har han snart nacken under oket" (samma sida).

Hemmafilosofin fortsätter på bokens sista sida där han önskar att det var han som hade piskat Wanda, och inte tvärtom. Och det framgår att det är just det han regelbundet gör med sin tjänstekvinna.

Cirkeln är sluten. De två motsatserna de Sade och Sacher-Masoch visar sig till syvende och sist inte vara några motsatser. I Sacher-Masochs sensmoral i "Venus i päls" hyllas den manliga sadismen, som det enda alternativet till manlig förnedring.

Missförstå mig rätt. Jag anser förstås inte alls att kvinnor generellt bör behandla män på det sätt som Severin tvingar Wanda att behandla honom (och som han själv behandlar kvinnor i bokens slut!) . Det skulle vara en milt sagt obehaglig värld. Men jag reagerar ändå på att den författare vars grundteman brukar beskrivas som "motsatsen" till manlig sadism ändå visar vara sig ännu en variant av den.

Men varför reagerar jag så starkt känslomässigt? Varför blir jag så ledsen?

När jag var tretton-fjorton år hade jag väl någon sorts naiv bild av att de Sade tyckte att män skulle dominera över kvinnor och Sacher-Masoch tyckte att kvinnor skulle dominera över män... ungefär. Och eftersom jag känslomässigt, om än inte rent intellektuellt, sympatiserade med den sistnämnda åsikten, blev han lite av en "good guy" i min fantasivärld.

Det var den bilden, som jag i och för sig inte medvetet haft de senaste årtiondena eller så, som slutligen krossades när jag läste boken. Därav sorgen. En 43 år gammal illusion som krossades....

Jag tänker på när jag stod vid kiosken den där dagen. Jag tycker nog att det var bra att jag inte köpte boken då. Jag inser att jag skulle ha blivit väldigt ledsen om jag hade läst den.

Men istället blir jag ledsen nu.

På något sätt är det som om mitt trettonårsjag vaknade upp när jag läste boken. På något märkligt sätt är det som om den ledsenhet som med oundviklighet skulle ha kommit då istället kommer nu - som om det bara gått några timmar sedan jag stod där.

Sitter och skriver med tårar i ögonen. Det är nog bäst att sluta nu.
----------------------------
TILLÄGG
Upptäcker plötsligt att Sacher-Masoch på sista sidan har en mening, lite av en brasklapp, som jag konstigt nog missade.

Efter att Severin upprepat sitt mantra om att kvinnan är mannens "fiende, och endast kan vara hans slavinna eller härskarinna , men aldrig hans kamrat" kommer så oväntat denna mening: "Det kan hon först bli när hon är jämställd med honom i sina rättigheter och är hans like ifråga om bildning och arbete".

Det mildrar ju lite grann sensmoralens råhet, och sticker ut från boken i övrigt.

Å andra sidan kan man faktiskt hitta liknande uttalanden för jämställdhet även hos markis de Sade (!) så det säger i sig inte SÅ mycket.