Tomorrow Never Knows

The Beatles LP "Revolver" gavs ut i augusti 1966. Det var ett mycket anmärkningsvärt album. Det var för deras del det första exemplet på en helt ny komplex stil, med en mer avancerad kombination av musik, ibland gåtfulla texter, och sound. Trots att Ludvig Rasmusson, sin vana trogen, publicerade en irriterande och nedlåtande text om LP:n i en av hans famösa recensioner i SvD, blev kritiken i stort sett mycket positiv. 

Samtidigt som Beatles gav ut "Revolver" slutade de att turnera. Inte så konstigt;  många av sångerna var nästan omöjliga att framföra på scen på ett "normalt" sett.  Det var definitivt ett studioalbum; om det framfördes i sin helhet på scen skulle det förutsätta antingen en bandad ljudbakgrund, eller en serie av specialgjorda elektroniska instrument som rimligen då måste hanteras av studiomusiker.

Den sista låten på skivan var "Tomorrow Never Knows". Det var  nog Beatles första renodlat psykedeliska låt. Under 1967 skulle den få en rad efterföljare - b-sidorna Strawberry Felds Forever, Baby, You´re a Rich Man, I am the Walrus - och framförallt Sgt- Pepper-LP:n. I viss mån kan nog också dubbel-EP:n "Magical Mystery Tour" ses som en del i detta experiment.  

Med Revolver förändrades Beatles image för alltid. De kom nu att ses som en i hög grad experimentell musikgrupp.

Tomorow Never Knows är väl den mest experimentella av låtarna på Revolver. Den är också närmast hisnande. Och om man är i en viss sinnesstämning - lite kuslig. Tycker i alla fall jag. 

Den kan höras här . 

The Beatles 1967

Åter till Ludvig Rasmusson

/ Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad

Om tre popskribenter på sextiotalet...

När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig  uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)

Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.

Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.

Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.

Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom  lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.

Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.

Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...

När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.

Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).

Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.

Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.

När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .

”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...

När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.

Men när deras nästa LP,  dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.

Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.

Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.

Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...

Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.

Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.

Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.

Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.

Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..

I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.

Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.

Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.

Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...

Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.

Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...

Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,

För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.

Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.

Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.

Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast  mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...