När Ringo Starr jagades av en Kalisekt

Igår upptäckte jag att Beatlesfilmen Help!, från 1965, fanns på YouTube. Jag har tidigare sett den två gånger - 1967 (när jag var 12) och någon gång hösten 1980 eller våren 1981.

Jag var hemma och försökte dricka så mycket vatten  jag bara kunde för att inte bli dehydrerad i hettan. Att gå ut i hettan var inte någon bra idé.

Så jag blev riktigt entusiastisk när jag såg att Help! fanns på YouTube.

När jag började se den insåg jag med en gång att jag glömt något väsentligt om filmen. Och det är att gudinnan Kali spelade en central roll i den.

Jag minns sedan tidigare att en konstig sekt i filmen hade jagat Ringo för att de måste få tag i en ring han hade på sitt finger (och som, visade det sig snart, var ganska svår att få av).

Vad jag inte mindes var att sekten bestod av Kalidyrkare, och att just den ringen (och ingen annan!) behövdes i ett människooffer till just Kali.

Jag upplevde det märkligt att jag inte mindes detta. Men när jag sedan tänkte efter visade det sig att jag inte utvecklade något intresse för Kali som figur förrän - hösten 1981. Om jag hade sett filmen då skulle jag definitivt ha tänkt på att den handlade om Kali.

Men möjligen är det så att mitt intresse för Kali hösten 1981 åtminstone delvis hade uppstått pga att jag sett filmen kanske ett halvår innan, även om jag medvetet hade glömt Kalis roll i den. Eller kanske rentav trängt bort den, den handlar ju trots allt om människooffer.

Det var intressant att se om den. Den var lite mer absurd än jag mindes den som.

Ringo klarar sig, men mot slutet inser man att någon annan ser ut att offras istället. Vilket de flesta tittare nog upplever som välförtjänt.

Se den gärna - här. 

  

Kalistatyett från Calcutta - vars namn lär betyda "Kalis land".  

Tomorrow Never Knows

The Beatles LP "Revolver" gavs ut i augusti 1966. Det var ett mycket anmärkningsvärt album. Det var för deras del det första exemplet på en helt ny komplex stil, med en mer avancerad kombination av musik, ibland gåtfulla texter, och sound. Trots att Ludvig Rasmusson, sin vana trogen, publicerade en irriterande och nedlåtande text om LP:n i en av hans famösa recensioner i SvD, blev kritiken i stort sett mycket positiv. 

Samtidigt som Beatles gav ut "Revolver" slutade de att turnera. Inte så konstigt;  många av sångerna var nästan omöjliga att framföra på scen på ett "normalt" sett.  Det var definitivt ett studioalbum; om det framfördes i sin helhet på scen skulle det förutsätta antingen en bandad ljudbakgrund, eller en serie av specialgjorda elektroniska instrument som rimligen då måste hanteras av studiomusiker.

Den sista låten på skivan var "Tomorrow Never Knows". Det var  nog Beatles första renodlat psykedeliska låt. Under 1967 skulle den få en rad efterföljare - b-sidorna Strawberry Felds Forever, Baby, You´re a Rich Man, I am the Walrus - och framförallt Sgt- Pepper-LP:n. I viss mån kan nog också dubbel-EP:n "Magical Mystery Tour" ses som en del i detta experiment.  

Med Revolver förändrades Beatles image för alltid. De kom nu att ses som en i hög grad experimentell musikgrupp.

Tomorow Never Knows är väl den mest experimentella av låtarna på Revolver. Den är också närmast hisnande. Och om man är i en viss sinnesstämning - lite kuslig. Tycker i alla fall jag. 

Den kan höras här . 

The Beatles 1967

Åter till Ludvig Rasmusson

/ Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Paul McCartneys sång om sin mor - eller en sång om Jungfru Maria?

Eller kanske både och?

Jag syftar förstås på "Let it be", The Beatles sista singel, som kom våren 1970. Den var också titellåten på The Beatles sista LP, som kom sommaren 1970 och alltså också hette "Let it be". 

Den kan höras här. Jag hörde den ganska snart efter att den kom. Och förvånades över att Beatles hade gjort en a-sida på en singel, om Jungfru Maria. När jag sedan insåg att det blev Beatles sista singel tyckte jag att det var än mer anmärkningsvärt. 

Men nu var det ju så att Paul McCartneys mor hette Mary Mohin McCartney. Hon hade dött när Paul var 14 år, och han hade haft en dröm om henne innan han skrev sången....

Saken är alltså klar? 

Paul har dock själv sagt att han inte har något emot om människor uppfattar sången som en sång om Jungfru Maria. Och det borde vara uppenbart att Paul, när han skrev låten, måste ha insett att många skulle få sådana associationer. 

Och om man läser texten (som jag kopierat nedan) ser den faktiskt religiös, eller i alla fall kvasireligiös, ut. Skulle den verkligen ha haft den karaktären om inte Mariakulten hade existerat, eller om Paul inte hade känt till den? 

Sånger kan ju vara inspirerade från olika källor, olika tankar, olika associationer. Som kan finnas samtidigt hos samma människa.

Inga jämförelser i övrigt, men lite av samma problematik gäller också en annan Beatlessång. Den hette Lucy in the Sky with Diamonds och låg på Sgt. Pepper-LP:n. Där var texten skriven av John Lennon, och han förklarade att titeln var hämtad från en barntekning som han son Julian hade gjort. 

Samtidigt kom den mitt i den psykedeliska vågen, och såväl titeln som den hallucinatoriska texten gav förmodligen de flesta som kände till något om droger, hippiekulturen och psykedelisk musik associationer till LSD. 

John förnekade bestämt att låten skulle ha något med LSD att göra, men efter Johns död var det faktiskt Paul som sade att det mycket väl också går att tolka sången som en sång om upplevelser under LSD-rus. Och det torde också John ha insett, när han skrev den .

Jag föredrar definitivt att det skrivs en vacker sång som kan tolkas som en sång om Jungfru Maria, än att det skrivs en vacker sång som som kan tolkas som en sång om LSD. 

Men mer principiellt. Det kan mycket väl vara så att Julian Lennon gjorde en barnteckning som han kallade "Lucy in the Sky with Diamonds", men om inte vi hade haft en psykedelisk våg då, och om inte Beatles hade testat LSD (vilket de hade) skulle nog ändå sången ha fått en helt annan karaktär, om den ens hade skrivits. 

När det gäller "Let it be" betvivlar jag inte en sekund att Paul hade inspirerats av den dröm han hade om sin mor. Men även här tror jag alltså att sångens kvasireligiösa karaktär påverkades av något mer än detta. Alltså Pauls kunskaper om Mariafromhet .

Dessutom vill jag nog också tro det. Detta eftersom jag själv har haft positiva upplevelser kopplade till Jungfru Maria som gestalt . 

Därför blir jag kanske lite tagen av att den sista singellåt, som gjordes av den musikgrupp som jag ser som 1900-talets största, och viktigaste, ger så uppenbara associationer till just Jungfru Maria... 

--------------------------------------------------------------------------------

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the broken-hearted people
Living in the world agree
There will be an answer
Let it be

For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Yeah, there will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the night is cloudy
There is still a light that shines on me
Shine until tomorrow
Let it be

I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be 

Årets mästerkock - och en Beatleslåt

Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.

I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.

Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.

Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet.  Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.

Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket  ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet).  Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.

Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge  jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre  intressanta än musik- och litteraturprogram..

Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.

Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets  Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.

Och så  kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.

Den kan höras här.

Att röka marijuana - eller tända eld på ett hus?

Den 6 augusti 1967 läste jag en artikel i DN som kom att påverka mig djupt. Den hette "Den påtända generationen" och var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth. Den drev tesen att Beatles Sgt. Pepper-LP var drogpropaganda  från omslaget till innerspåret.

Trots att jag inte alls ville tro detta kom den att påverka min syn på skivan. Det var kanske, eller kanske inte, på goda grunder, men det har jag skrivit om på annat håll.

På ett ställe i artikeln säger författarna också att redan  "Norwegian Wood" från Rubber Soul (1965)  var en klart psykedelisk lät. De byggde främst& på att just orden "norwegian wood" ska ha  varit slang för marijuana. Om detta var sant har jag inte en aning.

Men det ledde mina tankar i en viss riktning när  det mot slutet sjungs   "so I lit a fire, isn´t it good, norwegian wood".  Jag har alltid sett framför mig hur mannen sitter med en haschpipa och tänder på.

Det är först sent igår kväll som jag insett att om man läser texten bokstavligt handlar den om en man som blir så sur på en kvinna så att han i sista versen tänder eld på hennes rum., eller hus.

Orden "norwegian wood" dyker först upp i första versen - "she showed me her room,  isn't it good norwegian wood".

Sedan kommer en litania om hur huvudpersonen ivrigt  väntar på något angenämt (läs sex).  Men han får sitta på golvet, .för det finns inga stolar - och  kvinnan berättar efter ett tag att hon arbetar tidigt nästa morgon, och börjar skratta.

Så mannen får nöja sig med att sova i badkaret....

Dessutom har kvinnan försvunnit när han sedan vaknar. 

Då kommer alltså raden "so i lit a fire, isn't it good, norwegian wood"...

Det norska träet är ju redan förknippat med kvinnans rum, så det mest logiska är ju att han tänder eld på detta i sin frustration.

Det har jag inte fattat förrän i går kväll....

Samtidigt är musiken lugn, drömlik, nästan hypnotisk.  Det hela låter mycket rofyllt - inte alls aggressivt hetsigt som en annan kvinnofientlig låt på Rubber Soul, den vederbörligt hemska "Run for your life".

Så hur är det med marijuana-teorin? Den kan ju faktiskt stämma i alla fall; det kan ju finnas  en dubbelmening i texten.

Så knäckfrågan är förstås om "norskt trä" verkligen var slang för marijuana 1965. Hur tar man reda på det? 

Norwegian Wood kan för övrigt höras här.

PS. Det bör tilläggas att beatlarna i intervjuer stöder den bokstavliga tolkningen, och inte marijuana-teorin... 

Tre psykedeliska b-sidor

1967 gav Beatles ut tre singlar, en LP (Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band) och en dubbel-EP (Magical Mystery Tour).

Alla singlar liknade varandra i det att de hade en ganska enkel kommersiellt gångbar a-sida, och en mer "svår" psykedelisk b-sida.

Penny Lane, All you need is love, och Hello, Goodbye var låtar som var avsedda att nå förstaplatsen på topplistor - och gjorde också det. Medan Strawberry Fields Forever, Baby, You´re a Rich Man och I am the Walrus var både svårtillgängliga och psykedeliska

Det första exemplet är singeln Penny Lane, från februari 1967. Dess baksida hette Strawberry Fields Forever, och kan höras här.

Medan Penny Lane är en lite gullig berättelse om minnen från en gata, presenterar b-sidan en dunkel men innerlig vision av en annan värld, där "nothing is real"...

All You Need is Love/Baby, You´re a Rich Man från juli samma år följer på sätt och vis samma mönster. A-sidan är kommersiell och enkel, men b-sidan beskriver  i dunkla  ordval en man som insett att han är en av "the beatiful  people" som har fått "another key". Denna b-sida kan höras här.

Men denna singel skiljer sig ändå från Penny Lane-skivan på ett sätt. För låten All You Need Is Love är visserligen enkel, men  ändå även den flower power-propaganda. Och blev tillsammans med Scott McKenzies "San Francisco" någon sorts sinnebild för Summer of Love.

I december 1967 kom så singeln Hello Goodbye/ I am the Walrus.  Även här ser vi samma mönster. Hello, Goodbye var en given hitlåt, medan I am the Walrus var milt sagt svårtillgänglig  och psykedelisk.  Den kan  höras här. 

Men här kan man se en annan skillnad. Medan de två låtarna Strawberry Fields Forever och Baby,You´re a Rich Man  var  ren psykedelisk propaganda,  med implicita löften om ett droginspirerat paradis, var I am the Walrus text både klart ångestfull, och dessutom en aning makaber. Man kunde kanske få lust att tända på efter att ha hört på Strawberry Fields Forever och Baby You´re a Rich Man, men knappast efter att ha lyssnat på  I am the Walrus. Om man nu inte direkt längtade efter mardrömslika upplevelser.

På något plan avspeglade detta kanske att tidsandan svängde ovanligt snabbt under detta  år. Den glada droginspirerade romantik som nådde sin kulmen  i juli-augusti under "Summer of love" hade faktiskt snabbt börjat försvagas redan under hösten...

Vilket kanske också avspeglas i den affisch som sattes upp i San Francisco, som avbildas nedan.... *

För övrigt ingick I am the Walrus också som en del i den tidigare nämnda dubbel-EP:n Magical Mystery Tour., döpt efter Beatlesfilmen med samma namn. När jag först hörde dess titel i början  av december 1967 förväntade jag mig nog en vidareutveckling av det psykedeliska budskapet i Sgt. Pepper. Men det kom inte. Vare sig dubbel-EP:n eller filmen kunde ses som psykedelisk propaganda.

Beatles korta mellanspel som förespråkare  för en världsbild a la Timothy Leary var slut.
 ---------------------------------
* Lite orättvis i och för sig - hippies hade inte dött, men dess bäst-före-datum hade så att säga passerats.



Affisch i San Francisco 1967, en sorts  nekrolog över hippie-rörelsen....

The Beatles dubbel-LP

The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).

Denna dubbel-LP  kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.

Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .

Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen.  The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".

Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det,  i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....

Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.

Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.

Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.

Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...

Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter,  med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...

Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...

På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...

De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.

Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.

Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på  kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.

Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....

Regnmagi

Hur ska man häva den här värme-och torrperioden?

Extrema och osäkra förhållanden uppmuntrar till magiskt tänkande. Det fastslog antropologen Bronislav Malinovski redan i början av 1900-talet.

Det gäller kanske mig med. Så om jag lägger ut en massa låtar som handlar om regn kanske jag kan tro att vädergudarna kan påverkas.  Vem vet.

Jag börjar med att på nytt (!) länka till Tages helt underbara låt "Every raindrop means a lot" från 1967. Det är nog den av de låtar jag lägger ut här som jag gillar bäst. Den är också den som ser ut att ha en verkligt positiv bild av regnet....

Nästa är Beatleslåten 'Rain" . Den kom 1966, och har ett uppmärksammat baklängesparti mot slutet.

Vi fortätter med Dionne Warwick - "Raindrop keeps falling on my head" från 1970.

Creedence Clearwater Revival ;gjorde ju "Have you ever seen the rain" 1970. Jag föredrar den framför deras "Who stops the rain?" vars titel möjligen kan skicka helt fel signaler till vädergudarna... Och jag väljer att länka till den i Joan Jetts version (men inte samma video som när jag la ut den sist) här.

Rank Strangers "Early morning rain" från 1969 är väl också ganska självklar.

Vi slutar den här gången med Anna-Lena Lögfrens "Regniga natt" från 1962.

Vi får se om det räcker. Annars finns det säkert en uppsjö av låtar som handlar om regn. De jag lagt ut här kom ju under 60- och tidigt 70-tal.  * Jag har mindre grepp om senare års popuärmuskik, men jag tar gärna emot tips. :-)
________________________________
*Joan Jetts Creedencetolkning kom i och för sig senare, men originalet var ju som sagt från 1970.

John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 27 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

Romantiska Beatles från 1964

Jag hörde I Feel Fine första gången i oktober 1967, när jag var 12. Då var den redan tre år gammal, den gavs ut i slutet av 1964. Jag fick en form av innerligt romantisk känsla när jag hörde den.

Det förblev nog en av mina Beatlesfavoriter under hela tonåren. Den var glad, okomplicerad och hoppfull. Texten var väl inte så värst komplex, men den gick in i mig då.

Och jag tycker om den mycket även idag... Ger en form av nostalgisk känsla, av lite vemodig glädje.

Here Comes the Sun

Hösten 1969 kom Beatles LP Abbey Road. Den var mycket välgjord, men på en del sätt mer "glad" och "kommersiell" än en serie av tidigare skivor. Komplexa experimentskivor som Revolver 1966, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band och Magical Mystery Tour 1967, och i viss mån också dubbel- LP:n The Beatles 1968.

Nu var Abbey Road inte "enkel" i någon allmän mening, och innehöll även den experiment, men den känns som sagt lite lättsammare och gladare.

En av mina favoritlåtar på den är Here Comes the Sun. Glad och positiv och ger mig en lite hisnande upplevelse av att Murphys lag kanske inte är allsmäktig, trots allt.

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

She loves you

Det finns en så omedelbar glädje hos de tidiga Beatles. Lyssna gärna på She loves you, för ett av de bästa exemplen.

Den glädjefyllda intensitet som finns, både hos Beatles och hos fansen, är ju så imponerande. Och på sätt och vis inspirerande.
Och kan ge en själv glädje, om man är i rätt sinnesstämning...

Rolling Stones svar på Sgt. Pepper

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

Hollies, Tio i Topp och en märklig sommar

Den 1 juli 1967 gick Hollies låt Carrie Anne direkt upp till förstaplatsen på Tio i Topp. Där låg den kvar i tre veckor, tills den den 22 juli ersattes av Beatles All You Need Is Love.

Carrie Anne måste gjort ett stort intryck på Tio i Topp-juryn, som då ännu inte var en tråkigt statistiskt utvald jury, utan bestod av entusiaster i tre städer som själva valde att gå till samlingsplatser för Tio i topp för att rösta. Med sin glädjefulla sång gjorde den också ett stort intryck på mig. Den slog faktiskt närmar knock-out på mig, utan att jag riktigt visste varför.

Den skulle säkert ha hållit sig kvar flera veckor till, om det inte vore för att konkurrensen blev överväldigande. För nu kom en annan typ av kärlekssånger. De som inspirerades av flower power och hippies.  All You Need Is Love kunde ju inte gärna besegras den sommar som senare kom att kallas för "the summer of love"...

Och när Beatles ändå till sist fick ge upp förstaplatsen den 19 augusti var det till en annan hippie-låt - Scott McKenzies San Francisco .

Hur väsensskilda dessa två flower power-sånger än var från Hollies Tio i Topp-etta hade faktiskt alla tre något gemensamt för mig. De gav mig glädje.

Men när San Francisco i sin tur ersattes av Tom & Mick & Maniacs Somebody's Taken Maria Away var det redan höst och september. Och den kärlek den handlade om var av den tröstlöst olyckliga typen. Det var väl som det skulle vara. "The summer of love" var över.

Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?

Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.

Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....

Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".

Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.

För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.

Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.

Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?

Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död " medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.

Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...

För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....

Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".

Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.