Indianernas fånge

Idag läste jag en bok som jag fick för 45 år sedan. För första gången. Jag fick den av Stockholms Sparbank, ”som belöning åt de flitiga spararna i Gubbängens skola” står det på ett ditklistrat försättsblad. Jag gick i första klass.

Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.

Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.

Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!

Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.

Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.

Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.

De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.

Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.

Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.

Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.

Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.

De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.

Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.

I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.

För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.

Erik Rodenborg 25/12 2007