”Her life was saved by rock´n roll”
sjunger tjejgruppen Runaways i slutet av sjuttiotalet. Kanske lite drastiskt, men jag upplevde nog något liknande om popmusik under slutet av sextiotalet.
Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.
Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.
Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.
Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.
Men det blev jag. Mycket snart.
Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.
När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.
Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.
Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.
Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.
Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.
Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag
Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.
Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.
Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.
Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.
För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.
Erik Rodenborg september 2006
