Vem vet - inte du. Vem vet - inte jag.

Den 31 december 1994 fyllde jag 40 år. Då kom en vän till mig med ett generöst erbjudande att hjälpa mig att arrangera en fyrtioårsfest i hans lägenhet... Den var milt sagt mycket större än min - jag hade ett studentrum.

Jag var nu lite tveksam, för jag har aldrig riktigt gillat tanken på att fira att jag blir äldre. Men det var ändå frestande, så jag tackade ja.

Erbjudandet kom kanske en och en halv månad innan jag fyllde år. Så jag började fundera över om jag skulle fixa nån form av musik till festen. Jag hade redan en hel del kassettband inspelade, men jag började spela in mer. Framförallt blev det min favoritmusik, sextiotalspop.

Men den kassettbandspelare jag hade inbyggd i radion kunde ju spela in även annat. Och jag spelade även in en hel del aktuella låtar.

Det var då jag hörde denna. Alltså den sång vars främsta återkommande textrader finns i rubriken på detta inlägg. Jag inte endast hörde den - jag spelade in den också. Och blev fascinerad. Och tilltalad.

Det var alltså Lisa Ekdahls genombrottssång. Det var något suggestivt enkelt och rofyllt i den, Och ganska så fyndiga ordvändningar.

Varför kom jag att tänka på den idag? Jo, för just idag jag träffade jag en väninna som jag inte har träffat på länge, och som när det begav sig, troligen var ännu mer förtjust i sången än vad jag var.

..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!