Fin version av Beatrice Aurore

Det finns några få sånger som gått mer djupt in i mig än allt annat. Som kan få mig att plötsligt gråta hejdlöst. Det är först de senaste 25 åren som jag har börjat förstå vad det handlar om..

Den främsta av dessa är "Beatrice Aurore". Jag hörde, och berördes av den, redan som barn. Ja, jag får alltid säger alltid, tårar i ögonen när jag hör den.

På YouTube har det tyvärr tidigare endast funnits väldigt taffliga versioner av den. Men Hootenanny Singers version är faktiskt mycket fin.

Den kan höras här.

Beatrice Aurore

/Dikt av Harriet Löwenhjelm (1887-1918). Senare tonsatt av Hjalmar Casserman./

Beatrice Aurore lade jag ut redan 2003 på Personligt på min webbsida. Det var ingen tillfällighet att jag blev så rörd av Beatrice Aurore redan i barndomen. Den tillhör de sånger, dikter och berättelser som väcker upp väldigt specifika minnen och känslor hos mig, och som väldgt lätt får mig, ja tvingar mig, att spontant börja gråta. I likhet med till exempel Ray Bradburys novell "Sjön", som jag kanske återkommer till någon gång.


I gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.