Efter att ha läst alla Jenny Berthelius deckare i kronologisk ordning har jag nu då till sist läst den senaste, Näckrosen (Soleka förlag 2007). Jag tycker om den, men det är lite svårt att säga hur jag skulle uppfattat den om jag inte nyligen läst alla de andra… Nu ser jag den som den senaste delen av en helhet, och jag tycker mycket om helheten.
Näckrosen har en lite underfundig, och dessutom smått komplicerad handling. Om man läser den snabbt (vilket jag gjorde först) kan man missa viktiga delar i handlingen och mot slutet stå där förvånad över att slutet blev som det blev. Det är ingen bra läsmetod
Nu har jag läst den ordentligt och jag tycker som sagt om den. Som vanligt i Berthelius böcker dras huvudpersonen in i en mardrömslik situation, där hoten verkar övermäktiga och där alla utvägar verkar stängda. Och som ofta hos Berthelius handlar det om hur människor utnyttjas av andra, och om försöken att fly från detta.
Det finns teman i denna bok som aldrig tidigare förekommit i hennes böcker. Det är första gången hon tar upp ämnet sexuella övergrepp mot barn (även om hon många gånger tidigare beskrivit barn som farit illa på andra sätt), och det är första gången hon beskriver ett lesbiskt förhållande. Nu är inte något av dessa teman det centrala i handlingen, men de är väsentliga som en bakgrund.
En sak som för en del av de mest trogna läsarna kanske är det allra viktigaste är att kriminalkommissarie Paul Sanger, som är den problemlösande detektiven i lite över hälften av hennes böcker, här för första gången talar i egen person. Vi får också veta hur det gått för Nen, den föräldralösa och mordhotade flicka han adopterade i ”Mannen med lien”. Hon har vuxit upp och blivit – författare.
Som sagt, jag tycker om boken. Men jag är som antytts lite för inblandad för att kunna avgöra hur en läsare, som aldrig förut läst Jenny Berthelius, kommer att uppfatta boken. Den enda recension jag sett menar att boken snarare är en serie hopfogade noveller än en roman. Det är absolut inte sant. Boken har en logisk handling, den hänger ihop, den är spännande. Men för mig låg förstås en stor del av spänningen i att se hur Jenny Berthelius skriver idag – 15 år efter hennes förra deckare kom ut.
Däremot har recensenten naturligtvis rätt i att exempelvis ”Mannen med lien” är klart bättre. Men ”Mannen med lien” är ju å andra sidan bättre än det mesta som skrivits i deckarväg i Sverige.
Fler människor borde få chansen att även läsa hennes tidigare böcker. Idag är de mycket svåra att få tag i, jag har varit tvungen att resa runt i kranskommunerna till Stockholm och leta bland avlägset liggande bibliotek för att få ihop alla. Det är synd. För hon är en mästare i att empatiskt skildra utsatta människor, människor som utnyttjas, hotas och befinner sig i centrum av till synes oförklarliga händelsekedjor som de inte kan ta sig ur.
De som läst Näckrosen och tycker den är bra bör självfallet försöka få tag i Jenny Berthelius tidigare böcker. Men de som läst den och inte tycker att den är så väldigt bra, men som ändå fascineras av stämningen i den, bör också försöka få tag i hennes tidigare. Börja gärna med ”Mannen med lien” eller ”Skräckens ABC”.
Och sedan borde något förlag ta sig an uppgiften att ge ut nyutgåvor av de tidigare böckerna. De är minst lika angelägna idag, som när de skrevs. Jag tror att de efter ett tag skulle finna många läsare.
Erik Rodenborg 28/4 2008
No comments:
Post a Comment