"Män som hatar kvinnor"

Något om Stieg Larsson och hans romaner. Publicerad i Socialisten september 2006 och Spegeln 3/2006.

En dag i hösten 1998 blev jag kontaktad av en Stieg Larsson från TT. Han hade hört att jag kunde en del om grupper som försvarade ”oskyldiga” män som anklagades för sexualbrott mot barn. Själv hade han studerat några sådana grupper och höll på att sammanställa material för ett TV-program. Jag träffade honom på ett café och han började redovisa detta material. Han hade en imponerande samling fakta om bland annat NKMR (”Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter”, en organisation som specialiserar sig på att försvara föräldrar som anklagats för övergrepp mot barn) och han delade helt och hållet min åsikt - att organisationer som dessa hade en dold agenda. Vi var helt överens om att de var minst lika angelägna om att försvara skyldiga som de var att försvara ”oskyldiga” – och det var det han ville bevisa genom sitt projekt.

Sedan träffades vi några gånger under den följande våren. Jag sa till honom att jag trodde att inga media av betydelse skulle våga ta sig an deras material – frågan var mer brännande och kontroversiell än han kanske fattade. Han var dock säker på sin sak: det skulle sändas på TV och det skulle bli stort. Sedan slutade han på TT och blev redaktör för den antirasistiska tidningen Expo. Vi förlorade kontakten men sommaren 2004 stötte jag på honom på ett utomhuscafé vid Fridhemsplan. Jag frågade vad som hänt med projektet och han blev tvungen att medge att det inte hade gått bra – trots det imponerande materialet hade inga större media varit intresserad av frågan.

Sedan fick jag reda på att han hade dött i november 2004, endast 50 år gammal. Det var sorgligt, han hade så mycket gott i sig, han var en mycket kompetent journalist och skulle kunna ha gjort stor nytta.

Döm om min häpnad när jag senare fick reda på att han skrivit tre deckare, som alla skulle publiceras.

Två av dem har redan kommit ut – ”Män som hatar kvinnor” och ”Flickan som lekte med elden”. (Norstedts förlag). När man läser dessa inser man att vi med hans död även förlorat en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.

För det första skriver han bra – mycket bra. Såväl språket som handlingen griper tag i en. Handlingen är sinnrik, spännande och samtidigt ganska så humoristisk. Böckerna bör nog läsas under helger eller semestrar – när man utan svårighet kan läsa dem i sträck.

Men för det andra tar han upp ämnen som sällan tas upp i den typen av skönlitteratur. Redan i den första boken förklarar han inledningsvis att all statistik i den bygger på Eva Lundgrens forskningsrapport ”Slagen dam”. Boken skrevs innan Evin Rubars ”Könskriget” sändes men jag tror mig ha känt Stieg Larsson så pass väl att jag vågar säga att han inte skulle ha ändrat något, även om han hade sett det programmet. Någon opportunist var han minst av allt.

I samma bok finns för övrigt en hyllning till ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige), som även den blev aningen politiskt inkorrekt efter Rubars program.

Annars handlar de båda första böckerna i hög grad om sexualiserat våld, övergrepp mot barn, och trafficking. Vi får inblickar i en förövarfamilj där fadern inte endast begår övergrepp mot sina barn, utan också skolar upp dem till att bli förövare i vuxen ålder. Scenarier som är välbekanta för de som vågat läsa Eva Lundgrens ”La de små barn komme til meg”, men som i övrigt tillhör det som brukar förnekas i vårt samhälle. I en annan av böckerna är ett tema en traffickinghärva som tystas ned för att flera av kunderna visar sig vara högt uppsatta män i samhället. Ett tema som ju är välbekant för de som läst Deanne Rauschers och Janne Mattsons bok ”Makten, männen, mörkläggningen” och Socialistens julinummer 2005.

Av de två huvudpersonerna är den ene Mikael Blomkvist, en journalist som uppenbarligen lånat drag från Stieg Larsson själv. Den andra är Lisbeth Salander, som är en mycket märklig karaktär: en korsning mellan en datahacker och en vuxen Pippi Långstrump, och verkar även ha lånat en del av den senares övernaturliga styrka...

Berättelserna har många bottnar, och vi får inblickar i många skuggsidor av samhället, skuggsidor som det annars ofta talas tyst om.

Men hur otäck handlingen än må vara, får läsaren en definitiv känsla av trygghet, som till stor del bygger på kunskapen att Lisbeth Salander ändå är inkopplad på fallet. Denna veritabla underkvinna är ju precis den sortens person som man skulle velat ha på sin sida i ett sånt läge!

Nu vill jag inte avslöja mer av böckernas handling. Det enda jag kan tillägga är: läs böckerna! Ni lär inte bli besvikna....

Erik Rodenborg

Jag kommer och hämtar dig

Sitter ensam hemma. I morgon ska jag till ett religionshistoriskt seminarium som ska behandla ett avhandlingsutkast om självmordssekter. Ja, just, det, av alla otäcka ämnen.

Jag har någon form av ångest. Normalt sett brukar jag inte påverkas av otäcka deckare, det mesta skönlitteratur jag läser är deckare och thrillers. Vanlig skönlitteratur tycker jag är orealistisk. Deckare motsvarar bra min upplevelse av hur verkligheten ser ut.

Så just nu har jag lånat Olov Svedelids "Jag kommer och hämtar dig" på biblioteket. Den är ganska tunn, så jag läste ut den på några timmar. Jag har läst den förut, men hade glömt det mesta i handlingen.

Det handlar om en kvinna, vars man är död, som får otäcka meddelanden från sin döde man om att han ska hämta henne till graven. Nej, det är inte en övernaturlig berättelse, Svedelid skriver inga sådana. Allt får sin naturliga förklaring. Nåja, nästan allt...men jag ska inte avslöja undantaget, får då förstör jag för den som vill läsa den.

Märker att jag för en gångs skull blir rädd av att läsa en otäck deckare. Tittar mig lite skrämt runt i lägenheten. Jag borde nog läst något annat.

Hoppas jag kan somna så att jag inte sover mig genom seminariet. Eller inte går dit.

Nu vill jag inte skriva mer. Eller jag kanske inte vågar...

Erik Rodenborg 5/6 2008

Lysande färger

Var och fikade med en väninna på Kupan på söder. Där fanns också ett miniantikvariat och till min förtjusning hittade jag Jenny Berthelius bok "Farväl, min kära" där - för tio kronor.

Jag har läst den förut (senast våren 2008) men jag kunde inte låta bli att köpa den - och läsa om den senare på dagen.

Jag kan inte förstå den magiska kraft, eller vad man nu skall kalla det, hennes deckare har över mig. Ingen annan deckarförfattare har förmågan att få mig att se hela handlingen framför mig när jag läser dem.

Men det har Berthelius. Det är som att se handlingen med lysande färger - mot bakgrund av ett mystiskt mörker.

Otroligt märkligt.

Erik Rodenborg 16/12 2010

Domsten, en otäck "närkontakt" och "...kom ljuva Krusmynta"

När jag på nytt börjat läsa Jenny Berthelius kan jag inte sluta. Så jag satte mig att läsa om hennes andra bok, ”…kom ljuva Krusmynta” (1968), som jag har hemma.

Den liknar ju den första. Samma person är huvudperson. En man som kallas Toni, men som heter något annat, oklart vad.

Och liksom i förra historien flyttar han in i en stuga. Den här gången en han har ärvt från en kvinna som blev mördad i den första boken.

På samma sätt som förra gången inser han att han hamnar i centrum för något otäckt och att hans liv är i fara. Konstiga saker händer runt stugan. Allt är insvept i dimma och skuggor. Skräckromantiskt, men aldrig extremt otäckt.

Men det är något som inte stämmer. Hela tiden när jag läser tycker jag att jag får associationer till något annat, men jag kan inte komma på vad. Bara att det också är skrämmande.

Men så plötsligt inser jag. Handlingen utspelar sig i Domsten utanför Helsingborg. Och tio år innan boken kom ut utspelades något på just denna ort som väckte stor uppmärksamhet.

Eller rättare sagt, det påstods att det utspelade sig något. Men det gjorde det nog inte.

Det var nämligen i Domsten utanför Helsingborg som två unga män påstod att de hade mött utomjordingar från ett ”tefat” som försökte kidnappa dem och slita dem in i ”tefatet”.

Att historien var en bluff är numera praktiskt taget helt säkert. Men jag läste om det i tolvårsåldern och det skrämde mig ganska så rejält - då.

Undrar om Jenny Berthelius kände till Domstensfallet när hon skrev boken. Det borde hon ha gjort. Det var i så fall sinnrikt tänkt. Spänningen i boken förhöjs nog om en läsare har omedvetna associationer till en så otäck berättelse.

Men det svarar ju inte på frågan vad min oerhörda fascination för Jenny Berthelius böcker kommer ifrån….

Erik Rodenborg 9/3 2010

Mördarens ansikte

Hittade Jenny Berthelius första bok ”Mördarens ansikte”, från 1968, på Myrorna igår och måste helt enkelt köpa den. I synnerhet som den skänktes bort för 10 kronor.

Min fixering vid Jenny Berthelius är en psykologisk gåta. Jag uppfattar henne som en av Sveriges bästa författare (!) vilket många människor kommer att småle åt.

Men jag är inte alls entydigt positiv till hennes böcker. Det finns en hel del som jag reagerar negativt på i dem, men även då leder det bara till att min fascination för dem ökar.

Att läsa Jenny Berthelius är för mig som att gå in i en dröm, eller mardröm, i färg. Ja, med lysande färger. Jag kan liksom hela tiden nästan se och höra handlingen inom mig. Jag tror inte det någonsin hänt med någon annan författare.

Det gäller i stort sett allt hon skrivit, med undantag av ”Den heta sommaren” från 1969. Den är den enda av hennes böcker som har fått ett pris, och den enda som jag tycker är usel. Ja, smaken är olika…

Sedan kan jag ogilla handlingen i andra av hennes böcker. Exempelvis ”Familjespöken” från 1984, som jag skulle kunna skriva åtskilligt om. Inte för att den är dåligt skriven, utan för att jag inbillar mig att den avspeglar värderingar som jag ogillar. Men jag avstår från att diskutera det. Jag har ingen lust att kritisera Jenny Berthelius, inte ens när jag ogillar saker hon skriver.

OBS ovanstående mening! Vad tyder det på om inte en fixering! Jag brukar kritisera allt och alla, varför vill jag inte kritisera Jenny Berthelius?

Och har just nu läst om ”Mördarens ansikte” som jag som sagt köpte igår. Den karaktär, som dras in i ett otäckt scenario som verkar helt obegripligt, fram till bokens sista sidor, har också en annan egenhet. Hans namn nämns aldrig. Efter ett tag börjar han kallas Toni, eftersom han blandas ihop med en annan av bokens karaktärer som just heter Toni, men hans riktiga namn får vi aldrig veta.

Han dyker upp även i hennes andra bok, som jag också har, men jag minns inte om hans verkliga namn avslöjas där. Men jag tror inte det.

Varför går Jenny Berthelius böcker så direkt in i mig? Jag vet inte. Och jag får nog aldrig veta det.

Och varför har ingen kommit på att det skulle gå och göra fantastiska filmer på flera av dem?


Erik Rodenborg 4/10 2010

Jenny Berthelius: Näckrosen

Efter att ha läst alla Jenny Berthelius deckare i kronologisk ordning har jag nu då till sist läst den senaste, Näckrosen (Soleka förlag 2007). Jag tycker om den, men det är lite svårt att säga hur jag skulle uppfattat den om jag inte nyligen läst alla de andra… Nu ser jag den som den senaste delen av en helhet, och jag tycker mycket om helheten.

Näckrosen har en lite underfundig, och dessutom smått komplicerad handling. Om man läser den snabbt (vilket jag gjorde först) kan man missa viktiga delar i handlingen och mot slutet stå där förvånad över att slutet blev som det blev. Det är ingen bra läsmetod

Nu har jag läst den ordentligt och jag tycker som sagt om den. Som vanligt i Berthelius böcker dras huvudpersonen in i en mardrömslik situation, där hoten verkar övermäktiga och där alla utvägar verkar stängda. Och som ofta hos Berthelius handlar det om hur människor utnyttjas av andra, och om försöken att fly från detta.

Det finns teman i denna bok som aldrig tidigare förekommit i hennes böcker. Det är första gången hon tar upp ämnet sexuella övergrepp mot barn (även om hon många gånger tidigare beskrivit barn som farit illa på andra sätt), och det är första gången hon beskriver ett lesbiskt förhållande. Nu är inte något av dessa teman det centrala i handlingen, men de är väsentliga som en bakgrund.

En sak som för en del av de mest trogna läsarna kanske är det allra viktigaste är att kriminalkommissarie Paul Sanger, som är den problemlösande detektiven i lite över hälften av hennes böcker, här för första gången talar i egen person. Vi får också veta hur det gått för Nen, den föräldralösa och mordhotade flicka han adopterade i ”Mannen med lien”. Hon har vuxit upp och blivit – författare.

Som sagt, jag tycker om boken. Men jag är som antytts lite för inblandad för att kunna avgöra hur en läsare, som aldrig förut läst Jenny Berthelius, kommer att uppfatta boken. Den enda recension jag sett menar att boken snarare är en serie hopfogade noveller än en roman. Det är absolut inte sant. Boken har en logisk handling, den hänger ihop, den är spännande. Men för mig låg förstås en stor del av spänningen i att se hur Jenny Berthelius skriver idag – 15 år efter hennes förra deckare kom ut.

Däremot har recensenten naturligtvis rätt i att exempelvis ”Mannen med lien” är klart bättre. Men ”Mannen med lien” är ju å andra sidan bättre än det mesta som skrivits i deckarväg i Sverige.

Fler människor borde få chansen att även läsa hennes tidigare böcker. Idag är de mycket svåra att få tag i, jag har varit tvungen att resa runt i kranskommunerna till Stockholm och leta bland avlägset liggande bibliotek för att få ihop alla. Det är synd. För hon är en mästare i att empatiskt skildra utsatta människor, människor som utnyttjas, hotas och befinner sig i centrum av till synes oförklarliga händelsekedjor som de inte kan ta sig ur.

De som läst Näckrosen och tycker den är bra bör självfallet försöka få tag i Jenny Berthelius tidigare böcker. Men de som läst den och inte tycker att den är så väldigt bra, men som ändå fascineras av stämningen i den, bör också försöka få tag i hennes tidigare. Börja gärna med ”Mannen med lien” eller ”Skräckens ABC”.

Och sedan borde något förlag ta sig an uppgiften att ge ut nyutgåvor av de tidigare böckerna. De är minst lika angelägna idag, som när de skrevs. Jag tror att de efter ett tag skulle finna många läsare.

Erik Rodenborg 28/4 2008

Mångudinnans barn

Fortsätter min läsning av Jenny Berthelius. Har nu kommit till den näst sista av de deckare hon skrev innan sitt långa uppehåll.

Den heter "Mångudinnans barn", är inte en av hennes bästa, men bra är den på många sätt. Den skrevs 1986, och är väl en av de tidigaste i Sverige att beskriva ett offer för en "destruktiv sekt", för att använda en vanlig beteckning hos de som kämpar emot sådana grupper. Det är klart, Olov Svedelid skrev "Guds rötter" mer än tio år tidigare, men ändå.

Som medlem i FRI (Föreningen Rädda Individen) kan jag inte annat än att glädja mig åt att hon uttryckligen nämner den organisationen i boken.

Sekten hon beskriver är en sorts korsning mellan Hare Krishna, Bhagwan -rörelsen och Guds barn/Familjen. Hon är faktiskt ganska så påläst på ämnet, vilket inte är så vanligt. Naturligtvis är beskrivningen av sekten en aning karikatyrartad, men syftet är ju att beskriva och renodla mekanismer i en manipulativ sekt, och det lyckas hon bar med.

Det här var mest en parentes. När jag läst alla böckerna återkommer jag med betydligt fler reflektioner.

Skulle inte Soleka förlag kunna börja ge ut hennes gamla böcker också, de kan säkert få nya läsare. eller finns det copyright som hindrar det?

För mig är och förblir hon en av de mest intressanta deckarförfattarna i Sverige någonsin.

Erik Rodenborg 22/4 2008

Järnblommorna

När jag började med projektet att läsa om alla Jenny Berthelius deckare hade jag känslan att jag skulle upptäcka saker. Jag anade inte hur rätt det var. Och jag upptäcker nu inte bara saker om hennes böcker, utan om mig själv.

Jag har just läst om ”Järnblommorna” från 1979. Det är omtumlande, på två sätt. Dels är den både bra och oerhört otäck. Men dels inser jag att min minnesbild av boken, som jag läste 1979 eller 1980, är helt och hållet falsk. Det var denna bild som fick mig att skriva följande i den första artikel om Berthelius böcker jag skrev på denna blogg: ”Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfekt Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. ”

Det här stämmer inte alls. Nog för att den liknar Ira Levins bok, men för det första är den inte en blek kopia. För det andra är den minst lika politiskt intressant som Levins. Men varför hade jag fått denna uppfattning? Jo, jag mindes en helt annan handling än den som förekommer i Järnblommorna. Det är helt oerhört. I min minnesbild styrs världen i Järnblommorna endast av en dator, utan några mänskliga mellanhänder. Men det är raka motsatsen till bokens innehåll.

Precis som hos Levin, finns det en härskande grupp som styr datorn. Skillnaden gentemot Levin är rena motsatsen till min minnesbild. För Berthelius härskande elit är både grymmare och mer verklig än den hos Levin. En annan skillnad är att Levins bok slutar med en seger; Berthelius bok är mer pessimistisk.

Och den är otäckare. I själva verket är den betydligt mer otäck än ”Djävulsleken”. Den beskriver en elit, som bakom kulisserna tar sig friheten att utnyttja människor på ett så bestialiskt sätt att alla adjektiv förbleknar. Och mot slutet inser huvudpersonen att han inte kan göra något åt saken. Det enda som gäller är att bida sin tid.

Jag tror att boken var för otäck för att jag skulle kunna ta mig till den. Den ställde obehagliga frågor inte bara om framtiden, men om nuet. Istället skapade jag en meningslös fantasiversion av den, för att kunna sova bättre.

Men nu är jag glad att jag upptäckte misstaget. Jag inser att min bild av dessa böcker var orättvis. Det ångestskapande innehållet kom för nära och jag var tvungen att tränga bort den. Och ersätta det med triviala banaliteter.

Erik Rodenborg

En av...

...mina huvudsakliga sysselsättningar just nu är, som ni kanske har märkt, att läsa Jenny Berthelius vuxendeckare i kronologisk ordning. Excentriskt, ja, förvisso. Men jag vill som sagt försöka få några ledtrådar till varför hennes böcker gick så rakt in i mig 1978.

Just nu har jag läst ut "Mord, lilla mamma" från 1977 och "Djävulsleken" från 1978. Det var lite märkligt, för jag har länge haft uppfattningen att medan hennes tio första böcker var helt fantastiskt bra, var dessa hennes elfte och tolfte böcker ganska så dåliga. Men det var de inte. Som jag ser det nu. Jag vet inte riktigt varför jag fick den bilden, men i fallet med ”Djävulsleken” är den helt enkelt otäck, och kanske den råaste bok som hon har skrivit. Jag tror jag gick i chock när jag läste den då och istället för "otäck" skapades bilden "dålig" - lite som en försvarsmekanism.

Dess handling skulle bli ganska så aktuell kanske femton år senare. Men det är lite märkligt att någon kunde skriva en bok om ett sådant ämne 1978, i Sverige.

"Mord, lilla mamma" är en ganska fin skildring av en ung flicka 1943, som blir både nyfiken på, och förälskad i, en ny hyresgäst. Den är mer en psykologisk skildring än en deckare, även om ett mord slutligen inträffar, efter nio tiondelar av boken. Jag tycker spontant om den. Då, för 30 år sedan tyckte jag den var tråkig. Men det är tur att man förändras. Flickans namn, och historia, knyter på ett märkligt sätt boken till Berthelius tidigare böcker "Mannen med lien" och "Leksakspistolen", med handlingar som utspelar sig nära 30 år senare.

När jag läst ut alla hennes vuxendeckare ska jag sätta mig ner och försöka skriva en längre artikel om hennes böcker. Fixering? Kanske. Men en ganska så lärorik och intressant fixering i så fall.

Erik Rodenborg 16/4 2008

"Farväl, min kära"

Jag fick ett mail från Soleka förlag för ett tag sedan eftersom jag skrivit om Jenny Berthelius. De ville, naturligt nog, att jag skulle läsa (och skriva om?) den bok av Jenny Berthelius de själva gett ut, Näckrosen från 2007.

Och det ska göra, men först tänker jag läsa om alla hennes (vuxen)deckare i kronologisk ordning. Just nu har jag läst klart den tionde av dem, "Farväl min kära" från 1976. Och därmed har jag kommit till den sista av hennes böcker som jag minns jag tyckte var verkligt bra.

Så innan jag går vidare lite kort om dessa tio första böcker. De utspelar sig alla i ungefär samma miljö i Skåne, personer, familjer, och poliser dyker upp igen i bok efter bok. Alla förekommer inte i alla böckerna, men det är tillräckligt ofta för att man gradvis tycker sig känna personerna. Det ger en familjeliknande stämning, och bidrar till att skräcken blir vardaglig.

En annan sak som kommer igen är motivet med den ensamma människan som sakta snärjs in i ett nät av intriger, hotfulla tecken, skuggor... Läsaren kommer snabbt fram till att just denna person kommer att sluta som ett mordoffer, men så blir det ofta inte. Utsattheten, paranoian, ensamheten, skildras mycket bra av Jenny Berthelius. Den skildras på ett empatiskt, inkännande sätt.

Men också cynism, likgiltighet och brist på empati. Den finns lite överallt, och inte alls endast hos den tilltänkte mördaren. Ett av de bästa, och mest skrämmande exemplen på detta ser vi i "Offret" från 1972. Grymheten och den iskalla beräkningen hos den kvinnliga konstnär som genom en skamlös utpressning förmår en motvillig och rädd ung bräcklig kvinna att ställa upp som modell till en målning, som ska föreställa ett människooffer från grekisk mytologi, är även den skildrad med en sorts inlevelseförmåga. Detta motiv kan ju te sig som inte speciellt skrämmande, men läsaren får snart den otäcka känslan att steget till ett verkligt offer inte är speciellt stort.

Men även grymheten, cynismen och skräcken blir hos Berthelius "familjär", den vävs in i de alldagliga relationerna. Det mörker som kan finnas i de "vanligaste" relationer är ständigt närvarande - ibland öppet, ibland som lätt spöklika antydningar. Men det är förstås ingen konsekvent cynisk värld som skildras - medkänslan finns där som en motpol, även om den ibland verkar finnas endast som en potential.

Allt detta gäller de tio första böckerna, som jag uppskattar mycket. Möjligen med undantag av den tredje, den prisbelönta "Den heta sommaren", som jag aldrig riktigt förstått mig på.

Nu ska jag börja läsa de senare, som jag då det begav sig tyckte var klart sämre. Jag hade kanske fel? Det ska bli spännande att se vad jag tycker 25-30 år senare!

Erik Rodenborg 12/4 2008

Jenny Berthelius - igen

Fick ett mail från Soleka förlag, som gett ut Jenny Berthelius senaste deckare, Näckrosen (2007). De ville få mig att läsa den, och det ska jag väl göra.

För att lista ut varför jag blev så otroligt omtumlad av hennes böcker 1978, ska jag läsa om alla jag läst, och även läsa de senaste, som jag inte läst.

Då, 1978, hade jag en verklig Jenny Berthelius-mani, och jag känner att den finns kvar, under ytan, än idag. Varför talade just hennes böcker så direkt till mig?

Ja, jag ska alltså läsa dem alla, och kommer att använda denna blogg för att berätta vad jag kommer fram till. Vare sig någon är intresserad av det eller inte...

Erik Rodenborg 1/4 2008

"...kom ljuva Krusmynta"

Den 21/8 förra året skrev jag om Jenny Berthelius på denna blogg. En sak som irriterade mig då var att hennes andra bok "...kom ljuva Krusmynta" från 1968, inte gick att få tag i på Stockholms Stadsbibliotek. Idag råkade jag gå förbi ett antikvariat, och utanför butiken hade de ställt upp lite böcker, som de slumpade till vrakpriser. Där fanns "...kom ljuva Krusmynta" för tio kronor! Det var verkligen ett fynd.

Jag läste den våren eller sommaren 1978, tillsammans med hennes andra då utkomna böcker. Det var ett kärt återseende att kunna läsa den igen, och ja, den är liksom nästan alla hon skrev på sextio - och sjuttiotalet mycket bra, åtminstone tycker jag det.

Den hänger ihop med hennes första, "Mördarens ansikte", också från 1968. Jag vill inte förstöra för de som tänker läsa dessa, det finns det flera andra sidor på nätet som gör. Jag vill bara nämna att det tema som hon senare utvecklade så fantastiskt i "Skräckens ABC", en ensam person i en stuga, som sakta inser att han/hon står inför ett hot mot sitt liv, återfinns i både "Mördarens ansikte" och "...kom ljuva Krusmynta".

"Skräckens ABC" tycker jag var helt genial, de här två når inte helt upp till den nivån, men de är mycket värda att läsa.

På något sätt gör Berthelius skräcken mer "romantisk", "mjuk" och gåtfull genom att ofta förlägga den i sådana miljöer. Var och en som någon gång bott lite avlägset, ensam i en stuga, och varit lite nojig, torde kunna läsa dessa böcker med en viss (eller rent av stor) fascination.

För mig är de tidiga deckarna av Jenny Berthelius något av det bästa som skrivits i sitt slag. Men bli inte alltför besviken om ni av denna text förmås att läsa dem och inte alls håller med mig. Smaken är lyckligtvis olika.

Erik Rodenborg 28/3 2008

Jenny Berthelius

/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/


För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.

1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.

Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.

Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.

Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.

Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.

Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.

Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.

Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.

Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.

En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.

Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”

Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…

Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…

Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.

Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.


Erik Rodenborg 21/8 2007