Varför reagerar jag inte på våldet i "Låt den rätte komma in"?

Någon kan undra varför jag inte reagerar på att barnvampyren Eli i ”Låt den rätte komma in” mördar människor. Det är sant, jag reagerar knappast alls känslomässigt negativt när Eli suger blodet ur vuxna, och de jämnåriga plågoandar som i slutscenen försöker mörda Oscar. Några som jag sett den med brukar reagera med att kalla Oscar medskyldig till att skydda en mördare, men jag brukar inte förstå varför de reagerar.

Förklaringen till det är att när jag ser filmen, och i något mindre grad när jag läser boken, regredierar jag nästan totalt. Jag ÄR mig själv som barn, och som barn såg jag i stort sett alla vuxna antingen som fiender eller förrädare. Det fanns några undantag, som till exempel rörelsehindrade människor i rullstol, som jag såg som så hjälplösa att jag inte placerade dem i någon av dessa otäcka kategorier, men dessa undantag var ytterst få.

Nu minns jag inte att jag som barn stötte på några berättelser om att barn dödade vuxna.

Det närmaste jag kom var i kanske 13-årsåldern, när jag var på ett bibliotek och just skulle låna Ray Bradburys novellsamling ”Den illustrerade mannen”. Bibliotekarien förklarade att den var ganska så otäck och berättade med viss fasa i rösten om en berättelse om barn som hade fått en leksak i form av vad som vekar vara ett jättelikt hologram med lejon och ökenscener till sitt lekrum. Hon beskrev sedan hur det visade sig att dessa hologramlejon blev verkliga…

”Dödade de barnen?” sa jag med andan i halsen. Det var ju riktigt otäckt, det skulle jag kanske inte stå ut med. ”Nej, de dödade föräldrarna” blev svaret. ”Men DÅ var det ju inte otäckt!” blev mitt lättade svar.

Någon kan invända att de plågoandar som Eli har ihjäl mot slutet förvisso är barn. Men där handlar det ju om att hon räddar Oscars liv, när de killar som plågat honom i åratal till sist försöker ha ihjäl honom. Som barn skulle jag absolut velat ha en Eli vid min sida i en sådan situation...

Om jag hade sett ”Låt den rätte komma in” som låt oss säga åttaåring hade jag inte blivit det minsta rädd eller illa berörd. Jag skulle ha älskat den.


Erik Rodenborg oktober 2009