/Artikel jag skrev i augusti 1998, publicerades i Internationalen samma månad under rubriken "Gott och ont på Lewis vis"/.
Att Libris har gett ut CS Lewis sf-trilogi om kampen mellan gott och ont är på sätt och vis passande. En hastig blick på världsläget visar onekligen att ondska är ett ständigt aktuellt tema. För några tiotal år sedan fick Lewis vän, katoliken JRR Tolkien en stor publik med sin Sagan om ringen-trilogi, som behandlade samma tema. Att Lewis fick en mycket mindre publik beror dels på att Tolkien var en bättre författare, dels på att denne inte hade samma behov att ständigt bevisa att han var rättrogen.
I Lewis trilogi får vi följa kampen mellan godhetens (och Guds) representant doktor Ransom och ondskans representanter. I den första boken, Utflykt från tyst planet, från 1938, som utspelar sig på Mars, representeras ondskan av två cyniska män, vars syften är att exploatera planeten och utrota dess urbefolkning. Den ena mannen är en egoistisk krämare, den andre är socialdarwinist och rasist. I den andre boken, Perelandra, som skrevs under kriget, har socialdarwinisten lämnat sin materialistiska biologism - nu framstår han närmast som någon sorts föregångare till den moderna satanismen.
Den tredje boken är mer spännande - den utspelar sig på jorden och medan hjälten är densamma har ondskan nu tagit formen av en ondskefull organisation, som framställs som någon sorts korsning mellan ett transnationellt företag, en satanistorganisation och CIA. Men trots att Lewis på många sätt är psykologiskt skarpsinnig och försöker använda sig av skräckberättelsens berättarknep blir ondskan här ända ganka tam. Om det märkliga gänget av teknokratiska satanister står för en ondska "så total att alla begrepp om godhet och ondska förlorar all mening" som bokens baksidestext påstår verkar de ändå ganska bleka vid en jämförelse med, låt oss säga Gilles de Rais, Heinrich Himmler eller varför inte Internationella valutafonden! Ibland blir det mest pinsamt - som när de ondskefulla skurkarna samlas och tillber och tar order från en död mördares halshuggna huvud!
Men den verkliga kollapsen kommer när Lewis försöker redogöra för sitt eget "kristna" alternativ till denna ondska. Han har i ett annat sammanhang skrivit att Gud skapat världen som en patriarkal monarki och denna inställning präglar trilogin på många sätt. I Perelandra får vi lära oss att "skapelsen...är rättfärdighet och det finns ingen jämlikhet". Det är "inte son när stenar ligger sida vid sida, utan som när stenar stöder och stöds i ett valv; sådan är Hans ordning. Herravälde och lydnad, avlande och framfödande, värme som skådar ner, liv som växer upp. Väsignad vare Han!" (s. 247). Det innebär inte att Lewis var en försvarare av kapitalismen - hans ideal var snarare en värld där visa patriarker styrde och alla andra lydde.
Denna ojämlikhet gäller i synnerhet förhållandet mellan man och kvinna. Sida upp och och sida ner inskärper Lewis det vad han tror vara ett gudomligt påbud - att kvinnor obetingat måste lyda och tjäna sina män. Och i ett avsnitt som kanske är det mest obehagliga i hela boken säger bokens av Gud inspirerade hjälte att kvinnor som inte vill underkasta sig konkreta män ändå måste "möta något mycket mer maskulint, högre upp, som de måste underkasta sig än djupare". Detta maskulina beskrivs med hjälp av metaforer som "det gyllene lejonet, den skäggige tjuren" och slutsatsen blir: "Det maskulina kan ingen av oss undfly. Det som finns över och bortom alla ting är så maskulint att vi alla är feminina i jämförelse med det". (Vredens tid, s. 405).
Det är inte bara obehagligt, det är rent ut sagt otäckt.
I Lewis patriarkalt monarkistiska mörker, som aldrig genomlysts av ens en strimma av befrielse- eller feministteologi, flyter ondska och godhet ihop i en otäck sörja och hans himmel har alltför stora likheter med helvetet för att den ska vara trovärdig. För att inte tala om eftersträvansvärd.
Erik Rodenborg
No comments:
Post a Comment