Fanny och Alexander/ Hets

Nu skriver alla om Ingmar Bergman. Och han är ju värd att skrivas om. Jag ska här försöka säga lite om två av hans filmer.

Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.

Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.

Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.

Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.

Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…

Erik Rodenborg juli 2007