..."Nu måste vi alla förgås"... skräcksång i nytolkning

Tillvaron förändras.

Denna sång om Noas ark som skrämde mig från vettet som barn upplever jag på ett helt annat sätt idag.

Om man inte tar dess text bokstavligt, utan lever sig in i dess grundstämning känns den riktigt aktuell. 

Det är en sång skriven av fundamentalister, som trodde på syndafloden bokstavligt, och likaså på att alla som inte tror på Jesus kommer till helvetet.

Men i dessa yttersta tider ger den mig snarare associationer till vad som händer om vi inte lyssnar på varningarna om den massutrotning som kommer att ske om vi inte vi alla "bättrar oss" och tvingar de ansvariga att göra något åt klimatet.

Eller ännu hellre avskaffar det samhällssystem som är ansvarigt, och skapar ett samhällssystem och en ekonomi som kan fungera utan att förstöra klimatet - och förinta mänskligheten

Syndafloden i  Gustavo Derés tolkning.

Två "ockulta" skräckfilmer

Jag skrev tidigare om hur jag i fjortonårsåldern, den 4 oktober 1969, blev nästan panikslagen när jag såg en TV-film med den svenska titeln "Frukta intet ont". På engelska hette den "Fear no evil".

Filmen hade en ganska komplex handling. Det centrala temat var en ond ande som levde i en spegel. En man har förmåtts att köpa en stor och mycket speciell spegel till sin fru. Det visar sig senare att den idén har skapats genom påverkan från en grupp, som ger ett satanistiskt, eller i alla fall ett mörkermagiskt, intryck.

Mannen dör sedan när han kör bil och plötsligt ser ett ansikte i sin backspegel, som får honom att köra av vägen. Kvinnan börjar senare se vad hon tror vara sin man i spegeln. Han är alltid klädd i svart och hon dras hypnotiskt till mannen i spegeln, som senare dock visar sig vara en demon med namnet Rakashi.

Filmen slutar åtminstone delvis lyckligt - kvinnan befrias från demonen och spegeln krossas.

I huvudrollen finns en psykiater, spelad av Louis Jourdan. Som aktivt hjälper kvinnan och avslöjar de diaboliska konspiratörerna.

Filmen slutade exakt klockan 12 på natten. Jag hade en stor spegel på dörren till ett skåp i mitt rum. Jag undvek mycket konsekvent att titta in i denna när jag gick och lade mig...

Filmen finns numera inte på YouTube. Den fanns där en kort tid men togs sedan bort.

Troligen togs den bort för att den var så pass bra att den kan lanseras kommersiellt idag. Vilket den också har gjort.

Men den fick en uppföljare från 1970 som faktiskt finns på YouTube. Den heter "Ritual of Evil" och kan ses här.

Anledningen till att denna finns på YouTube är förmodligen att den inte är lika bra, dvs inte lika spännande och otäck.

Även här spelar Louis Jourdan en hjälpande psykiater; även här är en kvinna manipulerad i ett mörkermagiskt/satanistiskt sammanhang. En annan kvinna dör i filmens början, uppenbarligen manipulerad till att begå självmord. En man visar sig senare ha offrats rituellt.

Hjärnan bakom filmens sataniska övernaturliga komplotter, är också en kvinna. Hon försvinner mot slutet på ett (verkar det som) magiskt sätt, efter att ha lovat att komma tillbaks...om inte annat så i nästa liv. Hon framställs som så förförisk att i alla fall några av tittarna nog kommer att fundera på om detta ska ses som ett hot eller ett löfte.

Den här typen av handling var vanligt när "satanistiska" teman skulle skildras i film före 70-talets slut. De övernaturliga elementen dominerade alltid temat, även om dessa ibland beskrevs som illusoriska, bluffar avsedda att manipulera.

När verkliga fall av satanismrelaterad brottslighet senare uppmärksammades i många länder från och med sjuttiotalets slut, kom satanister dock även i skräckfilmer ofta att skildras med ett nästan totalt fokus på deras våldshandlingar, medan de övernaturliga inslagen ibland kunde bli närmast icke-existerande... 

Diana Hyland, spelar den sataniska konspiratören i "Ritual of Evil" 1970. Bilden är från 1977.

Ingenting för dig

Det händer mer ofta än förut att jag vaknar med en melodi i huvet. 

Idag var det denna sång av Raymond&Maria.

Undra varför. Det måste ha varit något med texten..

 
Raymond & Maria i Kungsträdgården 2008.  

No One Notices Your Brand New T-shirt

/Från min huvudblogg 19 april  2020/

Detta är namnet på den engelska versionen av Raymond & Marias genombrottssång. Den kan höras här .

Det är alltså den sång  som på svenska heter "Ingen vill veta var du köpt din tröja".

Jag är alltså mycket fascinerad av den gruppen och har skrivit om dem förut, bland annat här.

Många har funderat över deras sångers  innersta mening. Den är säkert komplex, men en viktig del är att de nästan hela tiden verkar beskriva ett samhälle med ytliga, falska och ofta även  kommersialiserade relationer.

Men samtidigt lyser det ibland igenom något annat.  Texter som verkar avspegla vad jag ser som en stark längtan till något verkligt och vackert.   

Ett fint exempel finns i sången När jag blundar. Den är väl värd att lyssna på. 

Gör gärna det.

En dag för fyrtio år sedan

Just detta datum för 40 år sedan, alltså söndagen den 17 juli 1983 - skulle jag träffa några vänner som bodde åt Haningehållet.  Men innan jag åkte dit var jag och åt på den statliga hamburgerrestaurangen (ja, sånt fanns på den tiden!) Clock, vid Fridhemsplan. Den hade en video som stod på hela tiden, och när jag satt där visades en musikvideo jag aldrig sett, med en sång jag aldrig hade hört.

Jag blev alldeles fascinerad. För att uttrycka det försiktigt. Rättare sagt jag blev alldeles lyrisk. Det fanns - tyckte jag - något nästan övernaturligt trolskt och vemodigt och vackert i den.

Så efter att jag hade träffat vännerna och det blivit kväll åkte jag tillbaka, och innan jag åkte hem tog jag vägen förbi Fridhemsplan, handlade kaffe på Clock - och väntade tills just denna musikvideo spelades igen.

När jag sedan kom hem ringde jag en väninna, som jag känt sedan vi träffades på Jakobsbergs Folkhögskola två och ett halvt år tidigare, och övertalade henne att nästa kväll följa med mig för att se denna, som jag entusiastiskt uttryckte det, fantastiska video.

Inte nog med det. Några dagar senare åkte jag för att besöka några vänner på Åland, en vecka. När jag väl kom tillbaks från Åland en vecka senare efter en färjeresa  - var det kväll, och innan jag åkte hem åkte jag till på nytt till Clock och satt där och drack kaffe i väntan på just denna musikvideo.

Så intryck på mig måste den ha gjort....

Vad den hette? Moonlight Shadow och den sjöngs av Maggie Reilly (och var skriven av Mike Oldfield ).

Just denna video kan ses - och höras - här.

Kupp-planer - i verkligheten och i fantasin

/Frän min huvudblogg 9 december2022/

Jag tror inte att det avslöjade kuppförsöket i Tyskland hade skuggan av en chans att lyckas.

För att bli lite mer konkret anser jag att högerkupper av denna typ i dagens läge inte KAN segra i stabila borgerliga demokratier i imperialistiska stater.

När detta är avklarat vill jag bli lite mindre seriös och säga att händelserna i Tyskland  ofrivilligt får mig att associera till det kuppförsök som ingår i handlingen till del sex av TV-serien The Persuaders från 1971. Det kan ses här. 

I såväl motiven, karaktären på konspiratörerna, liksom som sagt i den obefintliga chansen att lyckas, finns det  faktiskt vissa likheter....

Edgar Allan Poe : A Dream Within a Dream

/Publicerad 1849 - samma år som Poe dog/

Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow —
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand —
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep — while I weep!
O God! Can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream? 

 

Edgar Allan Poe  /Bilden också tagen 1849/

Tomorrow Never Knows

The Beatles LP "Revolver" gavs ut i augusti 1966. Det var ett mycket anmärkningsvärt album. Det var för deras del det första exemplet på en helt ny komplex stil, med en mer avancerad kombination av musik, ibland gåtfulla texter, och sound. Trots att Ludvig Rasmusson, sin vana trogen, publicerade en irriterande och nedlåtande text om LP:n i en av hans famösa recensioner i SvD, blev kritiken i stort sett mycket positiv. 

Samtidigt som Beatles gav ut "Revolver" slutade de att turnera. Inte så konstigt;  många av sångerna var nästan omöjliga att framföra på scen på ett "normalt" sett.  Det var definitivt ett studioalbum; om det framfördes i sin helhet på scen skulle det förutsätta antingen en bandad ljudbakgrund, eller en serie av specialgjorda elektroniska instrument som rimligen då måste hanteras av studiomusiker.

Den sista låten på skivan var "Tomorrow Never Knows". Det var  nog Beatles första renodlat psykedeliska låt. Under 1967 skulle den få en rad efterföljare - b-sidorna Strawberry Felds Forever, Baby, You´re a Rich Man, I am the Walrus - och framförallt Sgt- Pepper-LP:n. I viss mån kan nog också dubbel-EP:n "Magical Mystery Tour" ses som en del i detta experiment.  

Med Revolver förändrades Beatles image för alltid. De kom nu att ses som en i hög grad experimentell musikgrupp.

Tomorow Never Knows är väl den mest experimentella av låtarna på Revolver. Den är också närmast hisnande. Och om man är i en viss sinnesstämning - lite kuslig. Tycker i alla fall jag. 

Den kan höras här . 

The Beatles 1967

Åter till Ludvig Rasmusson

/ Detta inlägg bör nog ses  som en tillfällig (?) regression till 14-årsåldern. /

Den 23 december 1965 förekom en märklig artikel i Svenska Dagbladet med rubriken "Är Beatles slut"?

Den var skriven av tidningens excentriske popskribent Ludvig Rasmusson. 

Han förutspådde gruppens snara upplösning. Med motiveringen att ungdomarna håller på att tröttna. 

Hans enda argument för detta är att Beatles senaste singel steg långsamt på topplistorna i starten. Men tillägger sedan att både den och deras senaste LP "Rubber Soul" efter ett tag sålde mycket bra. "Både här  i Sverige och i England rapporteras rekord".

Men det är något tillfälligt, säger Rasmusson.  Anledningen är att "Rubber Soul" är så dålig att de som köpt den kommer att tveka mycket länge innan de köper nästa LP. 

Några belägg för att ungdomarna tycker att den är dålig lade han inte fram. Däremot framgick det klart att han själv tyckte att den var mycket dålig. 

Han tycker att "den är håglös och saknar entusiasm. Den svänger inte alls och är alldeles oduglig att dansa till". Nu hade dock popmusiken i slutet av 1965 utvecklats så pass mycket att många mycket väl kunde köpa skivor av andra orsaker än att man ville dansa till dem.   Tänk Bob Dylan, tänk Donovan. 

Väl medveten om att han inte kan lägga fram några som helt belägg för att de ungdomar som såg till att Rubber Soul slog alla försäljningrekord skulle hålla med honom, försökte han hitta en källa till att även andra än han själv kraftigt ogillade Rubber Soul. Det  var att "de flesta" kritiker tyckte att Rubber Soul var den sämsta LP som Beatles gett ut. 

För det första tror jag inte en sekund att det var så - inga Beatles-historiker nämner att Rubber Soul helt dissades av kritikerna . För det andra brukar nästan aldrig vad kritiker tycker  bestämma vad ungdomar köper för skivor, eller läser för böcker, eller ser för filmer. Om så vore fallet skulle ingen idag hört talas om Enid Blyton, eller för den delen Monkees.

Han nämner också att Beatles numera fått farliga  konkurrenter i Rolling Stones och Donovan.  

Slutsatsen blev att "därför kommer nog Beatles att upplösas snart, i varje  fall som turnerande konsertband". Det sista stycket visade sig nu stämma - Beatles upphörde att turnera hösten 1966. Men det berodde inte på de skäl Rasmusson angav, utan på att Beatles kom fram till att det var svårt att framföra den alltmer komplexa musik de skapade på en scen. 

Trösterikt nog säger han att det inte innebär att de enskilda beatlarna kommer att bli arbetslösa för det "Tvärtom! Som soloartister har de enorma chanser". Även där fick han förstås rätt på lång sikt. Beatles upplöstes våren 1970 och efter det fick alla fyra  beatlar framgångar som soloartister. Men fram till dess producerade Beatles Revolver, Sgt. Pepper, Magical Mystery Tour, dubbel-LP:n, Abbey Road och Let it Be. Plus en lång rad singlar som nästan alla kom etta på världens topplistor. 

Det  behöver väl inte sägas en gång till att Rasmusson irriterade mig gränslöst som popintresserad tonåring. 

Han hatade Rubber Soul och har gång på gång kommit tillbaka till fnysande kommentarer om hur usel den var. 

Men det hela kom att upprepas 1968. Då kom Beatles ut med sin dubbel-LP. Mycket snart började Rasmusson förfölja även denna. I den ena artikeln efter den andra fnyste han över hur kommersiell den var, hur dålig den var, hur oinspirerad den var - och hur dyr den var. Det sista svarade en tonåring som gillade Beatles, i en ilsken insändare på, genom att påpeka att det var en dubbel-LP och att en dubbel-LP rimligen torde vara dyrare en en "vanlig" LP. 

Nej, jag tycker visst att recensenter bör säga vad de tycker. Men de borde säga NÅGOT annat också. Beskriva stilen, diskutera melodier, säga något om texterna. Och sedan tillägga sina egna upplevelser. 

Men Rasmusson var oftast bara magsur. 

I början av 1968 slapp SvD-läsarna honom när han gick över till DN. Det sista han gjorde i SvD var att gå på en Supremes-konsert och sedan tala om hur totalt usla Supremes var. Jag kan faktiskt inte låta bli att citera en av meningarna i den recensionen.

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit mycket dekorativa. Men inte på Berns." (SvD  6/2 1968). 

Att kalla sextiotalets Ludvig Rasmusson för recensent är att kränka en hel yrkesgrupp. 

Supremes - inte lika snygga i verkligheten?

"You´ve got to hide your love away" - lite funderingar

"Rubber Soul" tycker jag på sätt och vis är en av Beatles bästa LP-skivor. Den var i alla fall ett viktigt steg i deras utveckling. Ett mjukare sound, kombinerat med mycket mer underfundiga texter.*

När jag var tonåring retade jag mig till vansinne på SvD:s, och senare DN:s, excentriske popskribent Ludvig Rasmusson, som med obegripliga motiveringar argumenterade för att "Rubber Soul" var en av Beatles sämsta LP-skivor - och att "Beatles for Sale" (som kom 1964) kanske var den allra bästa.

Mellan Beatles for Sale och Rubber Soul fanns "Help!" . Den kom sommaren 1965, och på sätt och vis var den en övergångs-LP. Mellan den "gamla" Beatlesmusiken och den nya, med mer underfundiga texter, och ett ofta mjukare och mer komplext sound, som inleddes med Rubber Soul.

Help! var liksom en brygga, över en flod; Rubber Soul var liksom de första stegen på den andra sidan floden.

Med på bryggan fanns bland annat "You´ve got to hide your love away." Som kan höras här.

Det är en sång om kärlek - men den liknar inte de äldre av Beatles sånger om detta komplexa ämne. De var för det mesta glada, entusiastiska, "trallglada". Så ej "You´ve got to hide your love away" som ju handlar om olycklig kärlek - men inte på ett vanligt sätt. Det finns flera bottnar,  till exempel subtila och lite introverta reflektioner över vad de andra ska tycka och säga  - ett ovanligt tema i  popsånger om olycklig kärlek.

"Gather round all you clowns, let me hear you say...."

Samstämmigheten mellan text och musi var fin - och pekade fram mot Rubber Soul, där den blev ännu finare. 

(Och, ja, det mest absurda i Ludvig Rasmussons angrepp mot Rubber Soul var att han - hör och häpna - saknade en samstämmighet mellan text och musik,  något han tyckte sig finna hos - Beatles for sale från 1964. Som han sedemera i just detta avseende implicit jämförde med - mästerverket Sgt. Pepper från 1967! Hur var den mannens öron funtade? Undrade jag. Nu fick jag DET sagt, efter kanske 55 års irritation...)

-----------------------------------------------------------------------------------------

*För undvikande av alla  missförstånd - texten till den sista låten på andra sidan av Rubber Soul  är förstås fasansfull... Men det visste jag inte när jag lyssnade på den i tonåren - jag trodde det var en ironisk sång vars budskap var en kritik mot våldsamma män. Men då kände jag inte till John Lennons praktik.

Välgjord dokumentär om Howard Philips Lovecraft

2020 kom det en ganska så intressant filmdokumentär om Howard Philips Lovecraft. . Den heter "Lovecraft: Fear of the Unknown".

Den kan ses här.

Jag vill gärna rekommendera den till alla som på något sätt är fascinerad av denne märklige skräckförfattare.

Den visade sig förresten vara klart bättre än jag hade förväntat mig. 

I början av dokumentären behandlas för övrigt ganska utförligt något som jag inte visste så mycket om, nämligen Lovecrafts ganska så xenofobiska världsbild.

Det är sant - Lovecraft var ju inte "politiskt korrekt" i någon som helst rimlig mening av ordet. Han verkar också ha skrivit en hel del "politiska" texter som jag nog inte skulle vilja  ta i med tång...

Hans litterära berättelser är ju inte främlingsfientliga i den meningen att de angriper andra folkgrupper. Men personligen ogillade han kraftigt såväl ryssar som  sydeuropéer - och ett stort antal andra folkgrupper, inklusive judar.

Men det märks nästan inte alls i hans berättelser. Om man nu inte ser det som att de kosmiska och demoniska entiteter i dessa, som kom från såväl yttre rymden, som från den avlägsna urtiden, är allegoriska beskrivningar av folkslag på jorden. Men det vore - milt sagt - ganska så långsökt.

För övrigt framgår det i dokumentären att hans främlingsfientliga och rasistiska känslor (det är faktiskt svårt att kalla dem "åsikter") gradvis försvagades genom åren, när hans isolering minskade.

I dokumentären beskrivs hur hans författarskap gradvis utvecklades genom åren. Berättelserna blev efter ett tag mer precisa, och skrevs mot slutet ofta i en pseudodokumentär stil, som ibland nästan kan skapa illusionen av att det är nyhetsbeskrivningar....

Annars är väl Lovecraft ofta mest känd för att han ofta staplar det ena rysliga adjektivet på det andra, på ett sätt som alla skrivarkurser i världen nog skulle avråda ifrån. Men hos honom fungerar det konstigt nog, riktigt bra. Och för övrigt tonades även detta stilistiska särdrag gradvis ned.

Dokumentären ger för övrigt en rad andra intressanta fakta som jag inte kände till. 

I Lin Carters bok "Lovecraft: a look behind the Cthulhu mythos",  får man en mer utförlig beskrivning av hur Lovecrafts litterära universum växte fram...

Lovecraft förtjänar faktiskt en bra dokumentär. Och det tycker jag att denna är.

 

Howard Philips Lovecraft