Polariseringen i USA idag är dem största sedan Vietnamkriget. Att Donald Trump är helt bisarr är nog en mycket vanlig uppfattning från i alla fall kanske hälften av USA:s befolkning, möjligen fler.
Om Trump kan klara sig fyra år till beror det kanske delvis på att den trolige utmanaren, Joe Biden, har en hel del ska vi kanske säga svagheter, som möjligen efter ett tag kan göra honom omöjlig.
Bland Demokraterna är Trump nog både hatad och föraktad, Kanske på ett sätt som ingen annan republikansk president varit någonsin.
Denna speciella kombination av hat och förakt gör alltså honom kanske unik. Richard Nixon var hatad av många, men inte föraktad på ett sådant sätt. .
Ett av de uttryck som dessa känslor tar sig, är satiriska sånger... Här ska jag ta upp två sådana, vars melodier är hämtade frän popklassiker,
Den första kom för ungefär två år sedan och tog melodin från Simon & Garfunkels "The Sound of Silence". Den fick här namnet
Confounds the Science, och tog upp Trumps avfärdande av den globala uppvärmningen. Det konstiga för mig är att jag har varit helt övertygad att jag lade ut den på min blogg redan när den kom. Men det verkar jag inte ha gjort. Ni kan gärna lyssna på den via länken ovan. Det är den värd.
Som imitation av Simon & Garfunkel är den dessutom mycket välgjord.
Men nu har det kommit en annan, som utgår från Trunmps kaotiska agerande i den nuvarande Corona-krisen. Melodin är här hämtad från den också klassiska poplåten "The Lion Sleeps Tonight".
Den spelades bland annat 1967 av den svenska popgruppen The Hounds. Deras version kan höras här.
I denna sång finns en refräng som går ungefär så här: "a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh, a-weema-weh" Det visar sig att det går att sjunga frasen "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away", "Vote him away" så att det låter nästan exakt som refrängen till "The Lion Sleepss Tonight"...
Denna Trump-kritiska version heter "The Liar Tweets Tonight". . Medan "Confounds the Science" tog upp Trumps inställning till den globala uppvärmningen tar alltså "The Liar Tweets Tonight" upp Trump i den nuvarande Corona-krisen. Den är faktiskt infamt rolig.. Den kan höras här...
Thursday, April 23, 2020
Wednesday, April 15, 2020
Dirty Weekend på YouTube
Upptäckte just att filmen "Dirty Weekend" i sin helhet finns på YouTube.
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
Det bygger på en roman med samma namn av Helen Zahavti från 1992. Jag har läst boken (i dess svenska översättning) och även sett filmen, för flera år sedan.
Boken läste jag fredagen den 25 september 1992. Den gjorde ett förunderligt stort intryck på mig.
Den handlar om Bella, en kvinna som ”vaknade en dag och insåg att hon hade fått nog”. Hon har utsatts för grövre och grövre hot från en man som bor mittemot henne på samma gata. De tar aldrig slut, och när han till sist hotar henne att hälla syra i hennes ansikte, tar hon en hammare, går upp till hans lägenhet och slår ihjäl honom.
Sedan köper hon en pistol – och i den poetiskt förtätade handlingen möter hon över ett veckoslut den ena förövaren efter den andre och närmast tvingas att döda den ene efter den andre. Med det möjliga undantaget en våldsam och obehaglig psykolog, som ändå kanske hade någon antydan till försonande drag, är det faktiskt svårt att inte känslomässigt få sympati för vad Bella gör. .
Och vad gäller psykologen kan man ju glädja sig åt att Bella själv (i boken, inte i filmen) själv beklagar vad hon gjorde med honom...
I de tre följande fallen – en sadistisk våldtäktsman, en dito seriemördare, och några berusade manliga överklassungdomar som får för sig att hälla bensin på en kvinnlig uteliggare, för att sedan tända på, är sympatin för Bella närmast självklar...
Jag köpte den alltså på en fredag, på den numera nedlagda Kvinnobokhandeln Medusa. Jag läste den på samma kväll.
Boken hade alltså´börjat med att Bella vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Bokens slut knyter direkt an till dess början.
Så här står det:
”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.
Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”..
När jag kom till dessa sista rader var det något dramatiskt som hände i mig. Och jag började storgråta.
Sedan skrev jag en recension till en vänsterridning, vars redaktör tyckte att den var för feministisk och därför skrev om väsentliga delar av den. Så här blev slutresultatet. .
Filmen är inte lika starkt gripande som boken men mycket av bokens grundstämning finns kvar.
Och bokens avslutande ovan citerade sensmoral utgör också filmens slut.
Nej, jag menar förstås inre att metoderna som Bella använder sig i boken är de bästa för att bekämpa sexualiserat våld...
Men de metoder som samhället tillåter har ju inte lett till några väsentliga förbättringar. Och så´länge det är så det är, kommer Dirty Weekend och dess sensmoral även i fortsättningen gripa tag i många – även om de inte nödvändigtvis gör som jag och börjar storgråta när de kommit till slutet
"Snobbar som jobbar"
/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. /
I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra.
En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en
TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På
engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72.
Den hade 24 avsnitt.
Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet.
Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18.
Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som
spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/
Moore den mest centrala.
Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair)
respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för
det mesta också utspelar sig inom överklassen (om än kanske inte så
nära hundraprocentigt som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The
Saint/).
Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare
till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma
överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",
trots att det där också finns en andra huvudperson.
"Helgonet" såg jag på TV i mitten och slutet på 60-talet. The
Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en
nostalgitripp att se den.
När den kom till Sverige såg jag den alltså inte. Jag hade i ganska
snabb takt gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade
under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk
korrekthet. Denna excentriska period varade kanske ett år (ungefär
sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls
slösade tid på något som inte var politiskt.
Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971.
När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut.
Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte
se den.
Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på
ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de
flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland faktiskt även jag.
Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så
idiotiskt namn!) började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin.
Den var mycket suggestiv, och fascinerande,tyckte jag, i motsats till
"Helgonets" som bara var intetsägande.
Så jag stod där framför TV:n och fängslades motvilligt av
signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt
rum och slängde igen dörren...
Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem
är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också
idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del
om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett
överklassperspektiv - men det gör den ju inte mindre intressant. .
En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The
Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just
det här sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella
diskussioner.
Roger Moore 1971.
Saturday, March 28, 2020
En skräckfim om katter
Idag för exakt femtio år sedan - 28 mars 1970 - såg jag en film som på svenska hete "Gröna ögon i natten". Det var den andra barnförbjudna film jag såg på bio efter att jag fyllt femton år 31 december året innan.
Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.
Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.
Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.
Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...
Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt orealistisk.
Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag fattar är den andra kvinnan antingen mannens moster eller faster.
För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.
Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...
Jag ska inte berätta mer, om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling på något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..
Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.. Det blir nog lite för absurt.... .
Filmen kan ses här.
Den första var en tråkig sexualupplysningsfilm som nog hette "Kärlekens språk" och som jag verkligen ångrade att jag slösat pengar på.
Den 28 mars 1970 var en lördag, och tillika påskafton.
Upptäckte idag att filmen i sin helhet finns på YouTube och jag har just sett om den - för första gången för på dagen exakt femtio år sedan.
Då´tyckte jag den var spännande och fascinerande. Idag vet jag inte riktigt vad jag tycker. Mina känslor är lite blandade...
Bitvis är den mycket spännande, men samtidigt - milt sagt - psykologiskt orealistisk.
Handlingen är i korthet denna. En man och en kvinna planerar att döda en annan kvinna för att få ut hennes arv -. så vitt jag fattar är den andra kvinnan antingen mannens moster eller faster.
För att kunna genomföra mordet måste mannen charma kvinnan, och det är lätt eftersom han alltid varit hennes favorit.
Problemet är att han har kattfobi och hennes hus är fyllt av katter...
Jag ska inte berätta mer, om någon vill se den. Utom att en riktigt spännande handling på något sätt kanske fuskas bort mot slutet, genom ett alltför extremtt övernaturligt scenario..
Katterna verkar nämligen vara närmast telepatiska, och fast beslutna att förhindra mordet.. Det blir nog lite för absurt.... .
Filmen kan ses här.
Friday, March 6, 2020
Lill-Babs andra sång om Klas-Göran - några reflektioner
Jag skrev ju 4 mars om ett svar till Lill-Babs´ År du kär i mig ännu Klas-Göran?.
Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960. Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....
Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.
I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan stury kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i 60-talet skulle det varit mycket svårare att använda den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.
I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran som är dum och kvinnan har övertaget...
På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.
Det är lått att hitta exempel. Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.
Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet. Men min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.
Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.
I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…
Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.
Då visste jag inte att även Lill-Babs själv sjungit in en helt annan version av sin sång. Men det gjorde hon redan 1960. Av någon anledning blev den inte alls uppmärksammad....
Den hette "Kom tillbaka mesamma Klas-Göran" och kan höras här . Den förvisso stora skillnaden mellan de olika versionerna kan beskrivas så här.
I "År du kär i mig ännu Klas-Göran?" är kvinnan ofattbart dum. Hon ser inte ens vad en normalbegåvad sexåring torde listat ut. Mannens berättelse är så otroligt pinsam. En sådan stury kunde användas i slutet av 50-talet, men redan en bit in i 60-talet skulle det varit mycket svårare att använda den. Och på 70-talet torde det varit helt omöjligt.
I versionen från 1960 är allt vänt uppochner. Det är Klas-Göran som är dum och kvinnan har övertaget...
På något sätt pekade versionen från 1960 framåt. Som en ganska uppenbar motreaktion på den förlöjligande bilder av kvinnor i populärkulturen utvecklades redan under sent 60-tal en motsatt trend där män beskrivs som ofattbart dumma i berättelser om relationer.
Det är lått att hitta exempel. Ex.vis en sång som Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods "Jackson" från 1967 - eller John Cleeses TV-serie Fawlty Towers från 1975 och 1979.
Naturligtvis finns det exempel på hur män i relationer med kvinnor framställs som korkade före slutet av 1960-talet och kvinnor i relationer med män som dito även från och med sjuttiotalet. Men min helt ovetenskapliga privatstatistik säger mig att det kom ett trendbrott någon gång omkring ca 1970.
Om vi går ännu längre framåt kan man ju ex.vis ta Susanne Reuters "Svensson, Svensson"-serie ... som absolut inte skulle kunna tänkas på femtiotalet.
I vilket fall som helst är det lite kul att jämföra Lill-Babs två sånger om Klas-Göran., som endast har ett år mellan sig…
Lill-Babs tillsammans med The Beatles 1963.
Rosen och Klas-Göran i alternativa versioner
Det började med att jag letade efter något helt annat på YouTube. Och istället hittade en sång av Leena Skoog. En sång som var ett sorts svar till Rosen av Arne Qvick.
Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".
Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...
I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros. Hennes version ger till en början ett ganska så brutalt intryck - innan man till sist kommer till det närmast rörande slutet.
Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks....
Lyssna gärna.
Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .
Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln Klas-Göran återfunnen.
Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig - helt medvetet. Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt bra...
Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran. Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:
"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".
Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral. Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.
Den frågan får jag nog aldrig något svar på.
TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också Lill-Babs originalsång ...
Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?
Rosen har väl de flesta hört någon gång. Den sorgliga historien om en man som tragiskt nog upptäcker att han inte kunde ge en ros till sin fllickvän eftersom hon istället åker runt med "en grabb med en bil av senaste modell".
Nåväl. Leena Skoogs sång heter helt enkelt Svaret på Rosen. Och är faktiskt riktig rolig. Ja, "Rosen" är ju rolig, den med,. men den verkar vara det på ett låt oss säga omedvetet sått...
I Leena Skoogs svar är huvudpersonen just den flickvän som föredrog en man med en bil av senaste modell framför den stackars pojkvännen med sin lilla enkla ros. Hennes version ger till en början ett ganska så brutalt intryck - innan man till sist kommer till det närmast rörande slutet.
Jag tror faktiskt att jag föredrar den versionen framför Qvicks....
Lyssna gärna.
Och via denna sång upptäckte jag snart något annat. Nämligen ett svar på Lill-Babs Svenssons sång År du kär i mig ännu Klas-Göran? .
Medan jag hade nån sorts aning om vem Leena Skoog var, hade jag inga medvetna minnen av att någonsin hört talas om Margaret Bienert. 1960 sjöng hon in ett svar med titeln Klas-Göran återfunnen.
Medan Rosen var rolig på ett kanske omedvetet sätt försökte ju Lill-Babs vara rolig - helt medvetet. Jag tycker själv inte att hon lyckades så där väldigt bra...
Det gör däremot Margaret Biener. I hennes version vet huvudpersonen precis vad som hänt med Klas-Göran. Den är klart att föredra ... tycker jag alltså... Speciellt gillar jag denna mening:
"Den där fjällbruden är nu på postverket sur, när hon får sina pekoral i retur".
Jag gillar speciellt användningen av ordet pekoral. Och undrar om det inte endast var riktat mot huvudpersonen i Lill-Babs sång -utan kanske också mot själva sången.
Den frågan får jag nog aldrig något svar på.
TILLÄGG
-------------------------------------------
Blev nyfiken på vilka som skrivit texten till dessa båda svarssånger. Upptäcker tyvärr att Stikkan Andersson skrev "Klas-Göran återfunnen" (har jag så dålig smak?) . 'Dessutom skrev han också Lill-Babs originalsång ...
Hur jag än letat har jag inte hittat vem som skrev texten till Leena Skoogs svarssång. Skrev hon den själv?
Thursday, February 20, 2020
Sven-Ingvars om virus och bakterier
I dessa dagar med skräck för den nya typen av coronavirus, får jag en impuls att lägga ut en sång som behandlar ämnet virus och bakterier på ett mindre ångestfyllt sätt.
Själv är jag så där lite lagom skraj för detta coronavirus - svininfluensan var jag däremot inte det minsta rädd för.
Men tillbaka till sången. Den spelas av Sven-Ingvars, och heter just "Virus och bakterier"
Den inleds så här.
"Det är virus och bakterier i farten kära du, dom har aldrig infekterat som dom infekterar nu,
dom förökar sig ju inte alls på samma sätt som vi, likafullt kan man förstå dom ligger i."
Men om man lyssnar vidare på den finns ingenting mer otäckt än att i en vers en flickvän kanske är förkyld och inte kan komma, i en annan att en flickvän inte vågar kyssas just denna dag pga att mamman varnat henne för att virus och bakterier just då är extra aktiva.
Om sjukdomar inte hade värre konsekvenser än så skulle ju det käntts en aning tryggare...
Sven-Ingvars sång kan i sin helhet höras här.
-------------------------------------------------------------------------
Nedan: En brittisk affisch från andra världskriget som varnar för att förkylning och influensa drabbar krigsindustrin..
Själv är jag så där lite lagom skraj för detta coronavirus - svininfluensan var jag däremot inte det minsta rädd för.
Men tillbaka till sången. Den spelas av Sven-Ingvars, och heter just "Virus och bakterier"
Den inleds så här.
"Det är virus och bakterier i farten kära du, dom har aldrig infekterat som dom infekterar nu,
dom förökar sig ju inte alls på samma sätt som vi, likafullt kan man förstå dom ligger i."
Men om man lyssnar vidare på den finns ingenting mer otäckt än att i en vers en flickvän kanske är förkyld och inte kan komma, i en annan att en flickvän inte vågar kyssas just denna dag pga att mamman varnat henne för att virus och bakterier just då är extra aktiva.
Om sjukdomar inte hade värre konsekvenser än så skulle ju det käntts en aning tryggare...
Sven-Ingvars sång kan i sin helhet höras här.
-------------------------------------------------------------------------
Nedan: En brittisk affisch från andra världskriget som varnar för att förkylning och influensa drabbar krigsindustrin..
Tuesday, December 31, 2019
Kill for Peace
Idag fyller jag 65 och blir alltså ålderspensionär.. Det är inte så där jättekul, för att nu uttrycka mig lite försiktigt.. För exakt 50 år sedan hade jag en födelsedag då jag kände mig mer optimistisk.
Då fyllde jag alltså 15.
Den dagen. fick jag en liten summa pengar som födelsedagspresent av mina föräldrar. I motsats till de flesta jämnåriga jag kände hade jag och mina syskon inga utåtriktade födelsedagar där man bjöd in kamrater. Födelsedagar var en familjeangelägenhet.
I vilket fall som helst räckte pengarna till en LP-skiva. Så jag gick, ut och köpte "The Fugs Second Album".
The Fugs förde i sina sånger fram en hårdt avståndstagande från samhället i USA - och från militarismen.
De hade förvisso också andra teman, varav en del idag skulle kunna ses som aningen problematiska.
Nåväl, jag gillade Fugs. Och den låt jag gillade mest på just den LP:n var nog "Kill for Peace", som med en ganska så brutal ironi angrep krig i allmänhet - och Vietnamkriget i synnerhet.
Den kan. höras här.
Då fyllde jag alltså 15.
Den dagen. fick jag en liten summa pengar som födelsedagspresent av mina föräldrar. I motsats till de flesta jämnåriga jag kände hade jag och mina syskon inga utåtriktade födelsedagar där man bjöd in kamrater. Födelsedagar var en familjeangelägenhet.
I vilket fall som helst räckte pengarna till en LP-skiva. Så jag gick, ut och köpte "The Fugs Second Album".
The Fugs förde i sina sånger fram en hårdt avståndstagande från samhället i USA - och från militarismen.
De hade förvisso också andra teman, varav en del idag skulle kunna ses som aningen problematiska.
Nåväl, jag gillade Fugs. Och den låt jag gillade mest på just den LP:n var nog "Kill for Peace", som med en ganska så brutal ironi angrep krig i allmänhet - och Vietnamkriget i synnerhet.
Den kan. höras här.
Thursday, December 12, 2019
Marie Fredriksson in memorian
Jag har alltid gillat Roxette i allmänhet, och Marie Fredriksson i synnerhet. Hon hade absolut något visst.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Thursday, November 21, 2019
Syndafallets geometri...
Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Monday, September 2, 2019
Je t'aime... moi non plus
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Subscribe to:
Posts (Atom)