/PS. Adresserna funkar inte längre, av någon anledning... men det är lätt att hitta olika avsnitt på andra adresser. / 
I den på-gränsen-till-karantän-tillvaro som jag är i får man hitta på saker att göra. 
En av de sakerna har för mig blivit att se ut alla avsnitt av en 
TV-serie med den idiotiska svenska titeln "Snobbar som jobbar". På 
engelska hette den "The persuaders". Den gick 1971-72. 
Den hade 24 avsnitt. 
Den finns på YouTube i i alla fall 23 avsnitt. Ett verkar saknas. Jag har kommit till och ned avsnitt 21.- som kan ses  här. * Det är ett av de två avsnitt som jag har minnen av från när TV4 sände det i repris i mitten av 90-talet. 
Bland annat finns ett helt halsbrytande replikskifte som jag kommer ihåg, från då , som här börjar ca 4.47 och avslutas 5.18. 
Serien har två ,huvudpersoner - Brett Sinclair och Danny Wilde, som 
spelas av Roger Moore respektive Tony Curtis., Av dessa är nog Sinclair/
 Moore den mest centrala. 
Dessa två karaktärer kommer från engelsk aristokrati (Sinclair) 
respektive USA:s finansvärld (Wilde). Tillsammans löser de brott som för
 det mesta också utspelar sig inom  överklassen (om än kanske inte så 
nära hundraprocentigt  som i Moores tidigare serie "Helgonet" /The 
Saint/). 
Faktum är att jag själv klart upplever serien som någon sorts uppföljare
 till just "Helgonet". Det är samma grundstämning, samma 
överklassmiljöer - och Roger Moore dominerar även "The Persuaders",  
trots att det där också finns en andra huvudperson. 
"Helgonet" såg jag  på TV i mitten och slutet på 60-talet. The 
Persuaders såg jag i praktiken inte alls.. Ändå är det lite av en 
nostalgitripp att se den. 
När den kom till Sverige såg jag den alltså inte.  Jag hade i ganska 
snabb takt  gått långt vänsterut på den politiska skalan och kombinerade
 under den första tiden detta med en närmast excentrisk form av politisk
 korrekthet. Denna excentriska period  varade kanske ett år (ungefär 
sommaren 1971-sommaren 1972) och innebar att jag nästan inte alls 
slösade tid på något som inte var politiskt. 
Det var ju lite ensidigt och hänger nog också ihop med vad som måste beskrivas som ett psykotiskt genombrott i juni 1971. 
När det gäller The Persuaders var mitt avståndstagande än mer resolut. 
Jag såg den som nån typ av överklasspropaganda och tänkte ABSOLUT inte 
se den. 
Hemma såg jag inte en sekund av den,men sedan hamnade jag på 
ungdomskliniken på Långbro sjukhus den 9 november 1971. Där samlades de 
flesta framför TV:n på lördagskvällar och ibland  faktiskt även jag. 
Och när då "Snobbar som jobbar" (på nytt - hur kan man välja ett så 
idiotiskt namn!)  började stod jag kvar och hörde på signaturmelodin. 
Den var mycket suggestiv,   och fascinerande,tyckte jag, i motsats till 
"Helgonets" som bara var intetsägande. 
Så jag stod där framför TV:n  och fängslades motvilligt av 
signaturmelodin, men sen gick jag alltid närmast demonstrativt till mitt
 rum och slängde igen dörren...
Vad tycker jag nu? Det är lite som att se om "Helgonet" - ingen av dem 
är ju så där jättefascinerande men båda har en viss charm. Som också 
idag förstärks av att de på sätt och vis är tidsresor. De säger en del 
om världen då, visserligen från en sorts karikatyr på ett 
överklassperspektiv -  men det gör den ju inte mindre intressant. . 
En sak till. Om "Snobbar som jobbar" var ett idiotiskt namn var "The 
Persuaders" ganska fyndigt. Persuade betyder ju övertala - men i just 
det här  sammanhanget syftade det ju inte direkt på intellektuella 
diskussioner.

Roger Moore 1971. 
Wednesday, April 15, 2020
"Snobbar som jobbar"
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
 
No comments:
Post a Comment