The Mass

/Från min huvudblogg 19 augusti 2015/

Jag är lite svag för suggestiva och mystiska musikvideos. I kommentarsfältet under förra inlägget tipsade mig signaturen Tidlösa om en sådan på YouTube med titeln "The Mass". Den är gjord av en New Age-inspirerad musikgrupp som heter ERA, och som jag aldrig hört talas om förut.

Jag blev riktigt fascinerad av den, och de som tror sig dela min svaghet för den typen av musikvideos kan ju klicka på länken ovan.

Den har för övrigt en handling som i viss mån påminner om Kalivideon jag lade upp i måndags, men här är framtoningen lite mer fredlig.

Race with the Devil

 /Från min huvudblogg 28 januari 2019/

Under 1970-talet började det i pop- och rockmusik bli mycket vanligt med "demoniska" texter, med exempelvis hänvisningar till "The Devil",  Satan eller Lucifer.

Det var något i stort sett nytt. Under större delen av sextiotalet fanns helt enkelt inte denna genre. Men under sextiotalets sista år började något hända.

Den 24 augusti 1968 gick "Fire" med Crazy World of Arthur Brown in på Tio i Topp. Senare detta år kom som bekant Rolling Stones med "Sympathy for the Devil", som låg på LP;n Beggars Banquet.

Det sågs nog som udda teman, när det begav sig, men det skulle komma mer.

Idag för 50 år sedan - den 28 januari 1969 -  gick  "Race with the Devil" med The Gun upp på fjortonde plats på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen. Den kom dock inte att ligga där länge - endast tre veckor.

(Just Race with the Devil gavs förresten ut långt senare, 1981, som en  singel med tjejgruppen "The GirlSchool", en grupp som jag överhuvudtaget inte hört talas om förrän igår. Covers brukar ofta bli sämre än originalet, men det tycker jag inte är fallet här.) 

Under 1960-talet förblev dock låter med sådana teman mycket udda undantag. Men 1970 slog Black Sabbath igenom - och efter det öppnades dörren till "demoniska" teman på vid gavel, och det blev närmast till en flodvåg,

Alldeles oavsett vad man anser om dessa låtar, och de artister som framförde dem (några av dem var riktigt  bra!)   tycker jag själv att den intensiva fokuseringen på (och ibland närmast lovsången till... ) vår kulturs  främsta symbol för ondska,  var ett ganska så osunt stickspår i en annars ofta så glädjefull och dynamisk ungdomskultur.


 Avbildning av djävulen i målning från 1500-talet. 

I turn to you

Av någon märklig anledning vaknade jag i går morse med denna sång av Melanie C i huvet.

Fladdermösssen

"Fladdermössen" blev det svenska namnet på denna mycket tidstypiska skräckfilm från USA, från mitten av 70-talet. På engelska hette den  "Chosen survivors"

Den kom i USA 1974, och den hade  svensk premiär 30 januari 1975.

Jag har nyligen plågat mig igenom den. Jag skriver med all rätt "plåga" trots att den bitvis var nervöst spännande. När man kommit till en viss gräns var det för mig omöjligt att sluta titta. Jag ville i alla fall se hur den slutade.

Den är en mycket tidstypisk b-skräckis (somliga skulle nog kalla den en c-skräckis).

Den har två huvudsakliga teman. Det första är maktmissbruk från en regering, som inte drar sig för att experimentera på sina egna medborgare.  Som sagt mycket tidstypiskt för USA 1974, då misstron mot en maktfullkomlig regering var mycket stark. Tänk Nixon, tänk Vietnam, tänk Watergate, tänk avslöjanden om CIA.

Det andra temat var tidstypiskt på andra sätt - otäcka djur som anfaller från alla håll var ett mycket vanligt skräckfilmstema.*

Den engelska titeln syftar på det första temat, den svenska på det andra.  

De både temana vävs in i varandra, och mot slutet kommer odjurstemat att dominera. Det bör tilläggas att de flesta av människorna trots allt överlever...

För min del var nog tidsresan den nästan enda behållningen. Jag såg en hel del filmer av den typen 1974-77, och även om de sällan var bra är det lite av pervers nostalgi att ta del av en sådan lite mindre än 50 år senare.

Just denna film verkar jag dock inte ha sett, eller också trängde jag bort minnet av den. Inte helt otänkbart, vissa delar var riktigt otäcka på ett tja ganska olustigt sett.

Jag rekommenderar den inte av någon annan anledning än den mentalitetshistoriska..

------

*Jfr "Eye of the cat" - på svenska "Gröna ögon i natten" - från några år tidigare.

A för Andromeda

Det här är en  riktigt bra sf-film på YouTube från 2006.  Den kan faktiskt rekommenderas. Den har ett i dessa dagar aktuellt ämne -  om en dator  som planerar att ta över världen ..

Fast just denna dator har konstruerats genom signaler som sänts från Andromedagalaxen.

Datorn ger sedan instruktioner som gör att människorna kan skapa en biologisk och människoliknande varelse - som liknar en kvinna som arbetade med datorn och som dog när hon kom in i datorns kraftfält.

Hon kallas sedan Andromeda.

Den relation som  sedan uppstår mellan datorn och Andromeda är spänningsfylld och avslutas på ett märkligt sätt.

Filmen bygger på en TV-serie av Fred Hoyle och John Elliot från tidigt 60-tal. Fred Hoyle var ju en mycket känd astronom och kosmolog som också var känd för sitt motstånd mot Big Bang-teorin.  

Hoyle och Elliot skrev också en roman på samma tema och med samma namn.

En ny värld

/Från min huvudblogg  25 december 2016/

 Det går knappast att överskatta den betydelse The Monkees hade på mig som tolvåring.Det var som ett uppvaknande,  till en ny värld...

Och lyssna gärna på Last Train to Clarksville.  Som var deras första singel och dessutom - vet vi nu - handlade om en man som just hade inkallats till Vietnamkriget.

Daydream Believer

/Från min huvudblogg 2 december 2017/

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gärna lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

Not your steppin´stone

/Från min huvudblogg 28 februari 2015/

Den första popgrupp jag lyssnade på regelbundet var Monkees (i motsats till svensktoppsmusik, som jag lyssnat på sedan våren 1966!) -  när deras TV-serie kom våren 1967. Att de påstods inte kunna spela brydde jag mig inte det minsta om, om det var sant gjorde de ju dem snarare ännu mer mänskliga..... tyckte jag nog.

Just (I'm Not Your) Steppin' Stone uppskattade jag kanske till stor del pga dess titel. Jag tyckte kanske att den på något sätt hade något med mig att göra..

Studio - Tages från 1967

Den enda av de kommersiellt framgångsrika svenska popgrupperna på sextiotalet som i sin slutfas ägnade sig åt att experimentera - musikaliskt, tekniskt, textmässigt - var nog Tages. 

Tages var nog också den enda av dessa som tog intryck av den psykedeliska vågen.

Deras LP Studio - från det magiska året 1967 - är faktiskt intressant. Den innehöll ingen uppenbart stor hit men helheten blev fascinerande. Jag köpte den aldrig, men skulle nog klart ha gillat den om jag hade gjort det.

Studio hade 12 låtar. 

Här  kan man höra alla dessa 12, plus fyra till, som de gjorde ungefär samtidigt som LP:n.

Dessa låtar ger en bra bild av Tages i dess slutfas (de lades ner 1968).

Tommy Blom, den förmodligen mest kände av Tages medlemmar. Bilden tagen 1967.

 

SvD contra The Sweet

En av de sista poplåtarna jag lyssnade på 1971 innan jag helt slutade med att lyssna  på pop för flera år framåt var  Funny, Funny med The Sweet.

Jag strölyssnade på den - mitt popintresse var på upphällningen. Men jag gillade den ändå på något sätt. Kul, och lite gullig. 

När jag nu långt senare går igenom SvD:s historiska arkiv (tillgång till detta är mitt huvudsakliga skäl för att prenumerera på denna tidning!) från 1971 tar jag del av en magsur recension den 10 september 1971 av en konsert The Sweet höll i Sverige. 

Den visar om inte annat hur stor klyftan var mellan poplyssnare och poprecensenter.

Recensionen har rubriken ”Reaktionär popmusik”. En konstig rubrik för en så  reaktionär tidning, där ärkereaktionären  Gunnar Unger (under pseudonymen Sagittarius) var och varannan dag terroriserade ledarsidan, men det kan kanske förklaras av att poprecensenter var de enda av SvD.s journalister som tilläts ha någon form av vänsteråsikter.  

I övrigt vimlar recensionen av formuleringar som  ”tråkig och profillös grupp”, ”en reaktionär popmusik som den lät på mitten av 60-talet i Sverige”, ”enkel tvåstämmig harmonisång till en barnmelodi”. 

Vi får sedan reda på att sådan "barnmelodi" framfördes ”genom en förstärkaranläggning som tycktes vara inställd till max för att tysta alla protester” 

Recensenten tillägger föraktfullt att målgruppen verkar vara ”de allt yngre skivköparna". Föraktet utvecklas sedan vidare i formuleringen "10-12-åringar kanske gillar Sweets sötsaker” och i recensentens term för gruppens musik -  ”leksakspop”.

För att visa art han är samhällsmedveten  kommer han senare på att The Sweet nog är skapad av ”smarta herrar för en ny stark köpgrupp”. Må så vara, men det gäller all möjlig kommersiellt producerad musik.   Det är ju anmärkningsvärt att storkapitalets främsta dagstidning i Sverige så hårt gick till angrepp mot kommersiella intressen i musikbranschen!

Men en sådan fyrkantig "antikapitalism" var i själva verket inte ny i SvD. Man kan jämföra med hur de på 50-talet fördömde Enid Blyton som en kommersiell skitförfattare som fördärvade barns litterära smak - eller hur de 1967 hade hånat de som lyssnade på the Monkees. 

Vad en sådan inställning avspeglade var dock inte anti-kapitalism utan en finförnäm borgerlig kultursyn.  Där föraktet för vad "10-12-åringar" ibland vill läsa och lyssna på skiner igenom på det mest plågsamma sätt.

The Sweet - bild troligen tagen 1975

Vem stoppar regnet?

En Creedence-låt som jag helt spontant kom att tänka på idag. 

Kan höras här.