En fin dikt som torde reta somliga

Nu klagar ju alla hysteriska anti-feminister om hur förtalade män är. Varje sådant utbrott lockar fram min tja, vad ska man säga, min lust att reta vissa personer ännu mer...

Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.

Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.

Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 

Edith Södergran 1916

Dear Eloise

Denna Hollieslåt gick till första plats på Tio i Topp idag för femtio år sedan (13 januari 1968).

Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...

Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.

Vad skulle antifeministerna ha sagt idag?

Etta på Kvällstoppen den 13 januari 1970.  En man i byrån med Lill Lindfors,

Riktigt fascinerande  låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.

Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,

TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)

PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tillägas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäate man ju vara extra försiktig i dessa dagar....

Dolores

Vad ska man tro om denna dikt?

Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.

1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.

När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....

1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.

Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.

En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.

Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain".  Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.

Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.

Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.

Sedan skulle han ha svarat med satt skriva  denna märkligt genomarbetade dikt...

Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".

Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.

Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.


Algernon Charles Swinburne

Summer of Love

Om någon säger  ”1917” tänker jag med all säkerhet på ryska revolutionen. Om någon säger ”1967” tänker jag i alla fall med stor sannolikhet på hippies, flower power och "Summer of Love.”

Sommaren för femtio år sedan, alltså. Händelser som jag inte ens var i närheten av i praktiken, men som jag en dag  blev medveten om i början av augusti detta år. Och som sedan förblev en inre verklighet för mig under en lång tid.

Det första som jag fick höra om hippies var att de sades vara för LSD och marijuana. Men ganska snart framkom det att det också handlade om mycket annat.

Lika mycket som LSD förskräckte mig, lika mycket tilltalade detta "andra" mig...

I vanlig popmusik sjöngs om kärlek. Men det var nästan alltid kärlek mellan par, romantisk- sexuell egoistisk tvåsamhet.  Som var målet för sångens trånad...

Den kärlek som talades om i flower power överskred vida detta tema. Det innebar inte alls att de var puritaner, ”platoniker”  eller antisexuella.  Det var de absolut inte. Men de använde ordet "love" på ett mer utvidgat sätt än i sånger som ”She loves you” eller ”PS. I Love you”. . "Love" var för hippies liktydigt också med ickesexuella  kramar. Eller med att ge okända människor blommor. ”Love” var inte endast något för den "tillkommande", utan något universellt. . Något djupt, mycket djupt i mig -  reagerade på detta.

Hippies hade långt hår, både kvinnor och män. Det var ju inte så unikt på sextiotalet, men vad som var var unikt var att kläderna efter ett tag oftast blev väldigt lika hos både män och kvinnor, Färgglatt, fantasifullt, ofta psykedeliskt.

Jag blev både mer och mer fascinerad, och mer och mer förtjust.

"The Summer of Love" skapade musik, av olika typ. Rena frälsningssånger som "San Francisco" och "All You Need is Love". Men också  rent ”psykedelisk” sådan med syftet att sätta människor i en upplevelse som påminde om (åtminstone de mer positiva) aspekterna av en viss typ av drogupplevelse.

Ett tidigt  exempel på en flower-power-sånggrupp var Jefferson Airplane, med sin karismatiska sångare -  Grace Slick. Deras kanske  största hit blev nog ”Somebody to Love”. Syftade ordet "love" i denna sång  endast på den vanliga par-inriktade kärleken - var det helt enkelt en uppmaning till någon att hen borde skaffa en flick-eller pojkvän? Delvis,  kanske,  men på något sätt ger ordet "love"  i denna sång nog också  associationer till en annan  dimension, som går utöver den vanliga popretoriken om parkärlek.

Men en annan av deras hits. White Rabbit, har ju en betydelse som knappast kan missförstås...  Både den och Somebody to Love kan höras här.

"Kärlek", självinsikt (rentav "gnosis”!) och droger fusionerades i en kultur som attraherade och skrämde på en och samma gång.

Det gällde i alla fall mig, Jag fann mig själv inne i en djup önskan att vilja rymma till San Francisco. Innerst inne insåg jag väl att även om det hade varit tekniskt möjligt skulle det knappast slutat så väldigt bra...

Men det var en mycket vacker dröm. Det var en dröm om både kärlek och närhet bortom det traditionellt manliga och kvinnliga. Som pekade mot något annat, nästan kosmiskt. Eller så tyckte jag...

I praktiken föll idyllen i San Franciscos hippiekommuner i mångt och mycket samman redan efter mycket mindre än ett år. Jag läste artiklar i svensk press om hur langare blandande heroin i marijuanan för att få mer fasta klienter. Och annat liknande. Det var sorgligt.

Men någonstans i mig finns den dröm kvar som väcktes sommaren 1967. Någonstans lever ett evigt San Francisco i mig. Inte något som finns där idag, och knappast något som någonsin funnits.

Men kanske något någonstans i en annan dimension.

Mycket kortfattat om min syn på psykedelisk musik

Med anledning av min förra post.

På sätt och vis sitter jag i en konstig sits. Jag tycker mycket om psykedelisk musik, men ogillar bestämt det sätt den uppkom på...

Den psykedeliska musikvågen omkring 1967 var på många sätt en biprodukt av den explosiva ökningen av antalet människor som använde olika typer av hallucinogena droger (och då framförallt LSD).

Det är inget som jag tycker på något sätt var bra. Men jag gillar i hög grad det musikaliska resultatet....

En paradox? Det kan man ju säga.

Men även om det var så att det i ett konkret historiskt läge skapades en musikstil som någon sorts biprodukt av droganvändning är det ju inget som säger att det inte GÅR att göra sådan musik utan dessa erfarenheter..

Musiken finns där redan, som en mall. Den går med all säkerhet att  utveckla på olika sätt - utan hallucinogena droger. Och det finns ju desstom andra mer ofarliga sätt än dessa, för att utveckla alternativa medvetandetillstånd...

John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.

Liveversion av "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

Kan inte riktigt slita mig från Raymond&Maria. Hittade en (något förkortad) live-version av deras mest kända låt. Publiken verkar vara ganska så entusisatisk.

Det är nog lite speciellt att sitta i en sådan publik och få höra en suggestiv och karismatiskt effektfullt framförd sång, och ta del av budskapet att ingen kommer att sörja när du dör...

Det där med tröjan är ju också lite pikant. Den där älsklingströjan som man så gärna bär - tänk att inte en enda vill veta var man köpt den. Inte ens efter ens död. Rysliga tanke...

Och publiken applåderar, som sagt tydligen entusiastiskt. Jag skulle gärna varit där. Det skulle nog varit fascinerande.

Framförandet kan ses och höras här...

Raymond&Maria - och deras texter

En dag råkade jag höra Ingen vill veta var du köpt din tröja av Raymond&Maria.  Jag blev djupt fascinerad av den. Och detta ledde till att jag blav fascinerad av Raymond&Maria som grupp. Deras texter är gåtfulla, beskriver ofta ett påfrestande vardagsliv på ett absurdistiskt sätt.

Rubriken på "Ingen vill veta..." var ju nästan genial. Men vad handlade texten om?

Man kan lätt tänka sig att huvudpersonen är ett mobboffer. Det är väl den naturligaste tolkningen. Men om man gör ett lite hisnande perspektivbyte kan man lika gärna se henne som en mobbare. Jag fick idén  från en vän, som just uppfattade den på det sättet.

Först slog jag bakut. Men efter ett tag insåg jag jag att texten faktiskt möjliggör båda tolkningarna (om textens berättarjag och textens '"du" inte är samma person är den senare tolkningen rent formallogiskt nästan oundviklig) ...

Å andra sidan - vem vill göra en låt där huvudpersonen är en mobbare? Det vore lite orimligt, kan man tycka, men om man tar del av Raymond&Marias övriga produktion anar man att när det gäller dem är nog allt möjligt.

De leker hela tiden med absurditeter och halsbrytande vändningar. I många av deras låtar blandas neutrala beskrivningar av vardagsliv med en extrem vantrivsel och någon form av djup konflikt mellan berättarjag och omgivningen.

Ett exempel är   "Nej" där huvudpersonen verkar fly från sin hemort. Den beskrivs i de mest mörka färger. I en rad bitande formuleringar beskrivs en absurd meningslöshet, kopplad till ett hopp - "det måste finnas mer, som dom andra inte ser".

 Om man endast hör fragment från en annan låt, "Redan idag"  skulle man kunna uppleva den som en progglåt från 70-talet riktad mot kommersialismen. Men det är den inte alls. . Vad den är, är å andra sidan inte så lätt att fatta. Den verkar beskriva en  konflikt mellan huvudpersonen och en oklart definierad grupp av människor som verkar både jobbiga och töntiga. De beskrivs som outhärdliga, på ett faktiskt lite nedlåtande sätt. De pratar men berättarjaget vill inte lyssna. Huvudpersonen har levt på riktigt, och vad de andra än säger är det endast hon de måste följa...

Det konfliktiva draget finns inte i alla låtar. Men det som går igenom nästan överallt är kontrasten mellan vardagslivsdetaljer och halsbrytande formuleringar. Ett annat exempel på detta finns i  Jag läste om någon som stal en bil.

Andra exempel på deras prodution kan höras här och här. .

Det intryck man kan få av de mer konfliktiva sångerna är motsägelsefullt. Ibland kan man tycka sig se en olycklig människa som så att säga slår nedifrån, ibland en lite hånfull attityd från någon som ser ner på andra. Därför är det nog inte alls omöjligt att se "Ingen vill veta"..på två helt motsatta sätt..

På något sätt uppfattar jag dessutom Raymond&Maria som ganska så karismatiska. De har förvisso en säregen utstrålning,

De har också en webbsida, men jag vet inte om de aktivt  turnerar idag. Om de gör det och dyker upp på en plats nära mig skulle jag nog gärna gå och lyssna.

Summer Wine

En ganska så suggestiv sång låg fyra på Tio i Topp den 30 november 1968. Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom sjöng Summer Wine.

Den hade getts ut i en annan version 1967, då Lee Hazlewood istället sjöng med Nancy Sinatra. Men den versionen gick så vitt jag vet inte upp på några svenska topplist

Som sagt suggestiv - och drömlik. Den kan höras här.

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".