Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.
Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna,
utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just
denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.
"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers
Lonely Hearts Club Band". Ganska snart efter att skivan släpptes den 1
juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen
LSD. (Lysergsyredietylamid).
Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första
bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle
ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju
så mycket mer.
Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var
inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop.
Här var detta nästan helt nytt.
Texten i "Lucy" handlade om gula och gröna "celofanblommor" som tronar
över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som
hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper
("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.
Osv.
Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina
"kalejdoskopiska ögon", som sedan hela tiden dyker upp och försvinner.
Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av
psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i
Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men
definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i
Storbritannien
För det andra musiken. Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så
vackra, och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner,
egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till
en samverkande helhet. .
För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av
hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I
sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I
get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt
avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två
exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många
av sångerna. .
"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.
För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper
kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det
som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle
världen bli bättre, menade McCartney...
För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna
rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå
genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny
medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.
Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av
Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax
efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).
Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John
Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande
överallt. Vad sa han då?
Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att
Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the
Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla likheter med LSD
-upplevelser var en ren tillfällighet,
Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I
de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man
stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att
andra Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte
”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.
Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många
barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och
kulturintresserad, och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian
måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian
måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och
målningar.
Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa
teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga
til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen
deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den
period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles
själva.
Sedan dess har Paul McCartney tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.
En sak till.
LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en
återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter
(och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter
ett tag även Beatles
Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg
tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det
väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD,
övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva)
metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas
New Age.
Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte
ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att
Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att
säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in
the Sky with Diamonds.
Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på
förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles
produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett
borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller
från
Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går
under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av
Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från
"freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...
TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.
No comments:
Post a Comment