John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.

Liveversion av "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

Kan inte riktigt slita mig från Raymond&Maria. Hittade en (något förkortad) live-version av deras mest kända låt. Publiken verkar vara ganska så entusisatisk.

Det är nog lite speciellt att sitta i en sådan publik och få höra en suggestiv och karismatiskt effektfullt framförd sång, och ta del av budskapet att ingen kommer att sörja när du dör...

Det där med tröjan är ju också lite pikant. Den där älsklingströjan som man så gärna bär - tänk att inte en enda vill veta var man köpt den. Inte ens efter ens död. Rysliga tanke...

Och publiken applåderar, som sagt tydligen entusiastiskt. Jag skulle gärna varit där. Det skulle nog varit fascinerande.

Framförandet kan ses och höras här...

Raymond&Maria - och deras texter

En dag råkade jag höra Ingen vill veta var du köpt din tröja av Raymond&Maria.  Jag blev djupt fascinerad av den. Och detta ledde till att jag blav fascinerad av Raymond&Maria som grupp. Deras texter är gåtfulla, beskriver ofta ett påfrestande vardagsliv på ett absurdistiskt sätt.

Rubriken på "Ingen vill veta..." var ju nästan genial. Men vad handlade texten om?

Man kan lätt tänka sig att huvudpersonen är ett mobboffer. Det är väl den naturligaste tolkningen. Men om man gör ett lite hisnande perspektivbyte kan man lika gärna se henne som en mobbare. Jag fick idén  från en vän, som just uppfattade den på det sättet.

Först slog jag bakut. Men efter ett tag insåg jag jag att texten faktiskt möjliggör båda tolkningarna (om textens berättarjag och textens '"du" inte är samma person är den senare tolkningen rent formallogiskt nästan oundviklig) ...

Å andra sidan - vem vill göra en låt där huvudpersonen är en mobbare? Det vore lite orimligt, kan man tycka, men om man tar del av Raymond&Marias övriga produktion anar man att när det gäller dem är nog allt möjligt.

De leker hela tiden med absurditeter och halsbrytande vändningar. I många av deras låtar blandas neutrala beskrivningar av vardagsliv med en extrem vantrivsel och någon form av djup konflikt mellan berättarjag och omgivningen.

Ett exempel är   "Nej" där huvudpersonen verkar fly från sin hemort. Den beskrivs i de mest mörka färger. I en rad bitande formuleringar beskrivs en absurd meningslöshet, kopplad till ett hopp - "det måste finnas mer, som dom andra inte ser".

 Om man endast hör fragment från en annan låt, "Redan idag"  skulle man kunna uppleva den som en progglåt från 70-talet riktad mot kommersialismen. Men det är den inte alls. . Vad den är, är å andra sidan inte så lätt att fatta. Den verkar beskriva en  konflikt mellan huvudpersonen och en oklart definierad grupp av människor som verkar både jobbiga och töntiga. De beskrivs som outhärdliga, på ett faktiskt lite nedlåtande sätt. De pratar men berättarjaget vill inte lyssna. Huvudpersonen har levt på riktigt, och vad de andra än säger är det endast hon de måste följa...

Det konfliktiva draget finns inte i alla låtar. Men det som går igenom nästan överallt är kontrasten mellan vardagslivsdetaljer och halsbrytande formuleringar. Ett annat exempel på detta finns i  Jag läste om någon som stal en bil.

Andra exempel på deras prodution kan höras här och här. .

Det intryck man kan få av de mer konfliktiva sångerna är motsägelsefullt. Ibland kan man tycka sig se en olycklig människa som så att säga slår nedifrån, ibland en lite hånfull attityd från någon som ser ner på andra. Därför är det nog inte alls omöjligt att se "Ingen vill veta"..på två helt motsatta sätt..

På något sätt uppfattar jag dessutom Raymond&Maria som ganska så karismatiska. De har förvisso en säregen utstrålning,

De har också en webbsida, men jag vet inte om de aktivt  turnerar idag. Om de gör det och dyker upp på en plats nära mig skulle jag nog gärna gå och lyssna.

Summer Wine

En ganska så suggestiv sång låg fyra på Tio i Topp den 30 november 1968. Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom sjöng Summer Wine.

Den hade getts ut i en annan version 1967, då Lee Hazlewood istället sjöng med Nancy Sinatra. Men den versionen gick så vitt jag vet inte upp på några svenska topplist

Som sagt suggestiv - och drömlik. Den kan höras här.

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".

...one of these days these boots are gonna walk all over you...

För en massa år sedan hörde jag ett sånt där fira-program på radio, där man fick gratulera folk med olika låtar.

Så kom ett inslag där en dotter ville hälsa till sin far - med Nancy Sinatras These boots are made for walking. Jag kunde inte låta bli att undra om just den sången verkligen var faderns favoritsång - eller om det kanske fanns helt andra motiv till dotterns val av musikhälsning.

På sådana frågor får man förstås aldrig några svar....

I vilket fall som tycker jag att denna Nancy Sinatras sång från 1966 är lite fascinerande. Den har också ett lite spöklikt gitarrsound som passar bra till texten.

Den kan höras och ses här. Och höras med text här.

Frukta intet ont

Det var på kvällen, lördagen den 4 oktober 1969. Som vanligt på lördagar brukade jag titta oå TV. Jag var 14 år.

Klockan 22.25 började en film som på svenska hette "Frukta intet ont". Det var en övernaturlig thriller av ett slag som vad jag vet inte hade tagit del av förut.

Den var otäck. Det var jag inte den ende i min ålder som tyckte. Många tonåringar som såg den samma dag har efteråt kunnat berätta om hur nästan vettskrämda de blev.

En man som står under någon sorts kombinerad hypnotisk och ockult påverkan köper en spegel åt sin fru. Det visar sig att det inte är vilken spegel som helst.

I spegeln bor en demon som först visar sig för mannen ifråga (i hans backspegel!) och får honom att köra ihjäl sig. Sedan börjar den uppenbara sig på natten för hans fru - i just den köpta spegeln - och hon tror att det är hennes döde man. Mannen som framträder i spegeln är klädd i svart och ger ett vederbörligt skrämmande intryck.

Änkan börjar i sin förvirring planera att ge sig in i spegeln - för att gifta sig med det väsen som hon tror är hennes döde man.

Efter en serie kusliga episoder krossas spegeln till sist (av filmens hjälte!) och dess magi upphör då att verka.

Filmen hade även många andra fängslande bottnar, som jag inte ska ta upp här. Men de var sammantaget sådana att de förstärkte filmens skrämmande intryck. En upplevelse som  jag idag minns som om den var igår. .

Den sändes mellan 22.25 och 24.00. Den slutade alltså precis vid midnatt. Då gick jag in i mitt rum. Vid sängens ena ände stod en stor spegel. Jag minns än idag hur jag medvetet såg till att jag inte ens en enda sekund skulle få titta in i spegeln...

Filmen fanns under en period i sin helhet på You Tube, men upphovsrättsnissarna verkar nu ha stoppat den. Men trailern kan ses här.

Mot okänt land i oktober 1967

Det var i oktober 1967. Jag var tolv år. Jag mådde dåligt. Jag hade ångestanfall. Mitt liv höll på att förändras. Det var som att ha börjat på en resa. Jag hade känslan av att jag flydde från något, men jag visste inte riktigt från vad. Och till något, men varthän visste jag ännu mindre.

Mitt i all detta kom denna sång. Den gick upp på Kvällstoppens elfte plats idag för femtio år sedan. Den skulle sedan hamna mycket högre, och stanna kvar länge.

Den handlade också om någon som flyr från något. Här får lyssnaren i alla fall reda på från vad. Dess berättarjag reser också till något,  men vart får ingen reda på.  Och han vet det inte själv. Men han drömmer.

"Ingen var varför jag reser eller var min färd går fram, under flykten från ett minne och en ring". 

Det gick på flera sätt rakt in i mig.

Efter ett tag skaffade jag grammofonskivan. Och spelade den ofta, och tänkte intensivt på orden.

Dessa grep alltså tag i mig. Djupt.

Those were indeed the days..

"Those were the daya" med Mary Hopkin gjorde en blygsam entré på Kvällstoppen den 24 september 1968 - på tjugonde plats. Sedan började den så sakta klättra uppåt, och den 22 oktober hade den nått första plats.

På sätt och vis blir det en dubbel nostalgi i den. Mary Hopkin sjunger nostalgiskt om en svunnen tid med mer glädje, och denna kan i sin tur kanske en del av oss nästan femtio år senare  placera  in just då - i slutet av 60-talet.  Eller i början av 70-talet.

I det här liveframträdandet av Mary Hopkin saknas dock en vers. Jag valde ändå att lägga ut det först, bland annat för att jag inte har sett det förut, Och för att jag tycker att hon här (dessutom i färg) framför den på ett mer uttrycksfullt sätt än dei den svartvita version jag sett med alla verserna.....

Den svartvita versionen med alla verserna jag nämnde (och som jag lagt ut tidigare på denna blogg) kan man höra och se här.

Sången griper tag i mig. Det gjorde den redan hösten 1968, men nu har känslorna inför den fått en annan typ av djup. Kan man kanske säga. På nåt sätt...

Här kommer natten

På åttonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 23 september 1969 låg Pugh Rogerfeldts LP "Ja dä ä dä".

Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".

Den kan höras här.

Jackson

Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods Jackson.

Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.

Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren, Som kan höras här.

Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.

Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.