Paul McCartneys sång om sin mor - eller en sång om Jungfru Maria?

Eller kanske både och?

Jag syftar förstås på "Let it be", The Beatles sista singel, som kom våren 1970. Den var också titellåten på The Beatles sista LP, som kom sommaren 1970 och alltså också hette "Let it be". 

Den kan höras här. Jag hörde den ganska snart efter att den kom. Och förvånades över att Beatles hade gjort en a-sida på en singel, om Jungfru Maria. När jag sedan insåg att det blev Beatles sista singel tyckte jag att det var än mer anmärkningsvärt. 

Men nu var det ju så att Paul McCartneys mor hette Mary Mohin McCartney. Hon hade dött när Paul var 14 år, och han hade haft en dröm om henne innan han skrev sången....

Saken är alltså klar? 

Paul har dock själv sagt att han inte har något emot om människor uppfattar sången som en sång om Jungfru Maria. Och det borde vara uppenbart att Paul, när han skrev låten, måste ha insett att många skulle få sådana associationer. 

Och om man läser texten (som jag kopierat nedan) ser den faktiskt religiös, eller i alla fall kvasireligiös, ut. Skulle den verkligen ha haft den karaktären om inte Mariakulten hade existerat, eller om Paul inte hade känt till den? 

Sånger kan ju vara inspirerade från olika källor, olika tankar, olika associationer. Som kan finnas samtidigt hos samma människa.

Inga jämförelser i övrigt, men lite av samma problematik gäller också en annan Beatlessång. Den hette Lucy in the Sky with Diamonds och låg på Sgt. Pepper-LP:n. Där var texten skriven av John Lennon, och han förklarade att titeln var hämtad från en barntekning som han son Julian hade gjort. 

Samtidigt kom den mitt i den psykedeliska vågen, och såväl titeln som den hallucinatoriska texten gav förmodligen de flesta som kände till något om droger, hippiekulturen och psykedelisk musik associationer till LSD. 

John förnekade bestämt att låten skulle ha något med LSD att göra, men efter Johns död var det faktiskt Paul som sade att det mycket väl också går att tolka sången som en sång om upplevelser under LSD-rus. Och det torde också John ha insett, när han skrev den .

Jag föredrar definitivt att det skrivs en vacker sång som kan tolkas som en sång om Jungfru Maria, än att det skrivs en vacker sång som som kan tolkas som en sång om LSD. 

Men mer principiellt. Det kan mycket väl vara så att Julian Lennon gjorde en barnteckning som han kallade "Lucy in the Sky with Diamonds", men om inte vi hade haft en psykedelisk våg då, och om inte Beatles hade testat LSD (vilket de hade) skulle nog ändå sången ha fått en helt annan karaktär, om den ens hade skrivits. 

När det gäller "Let it be" betvivlar jag inte en sekund att Paul hade inspirerats av den dröm han hade om sin mor. Men även här tror jag alltså att sångens kvasireligiösa karaktär påverkades av något mer än detta. Alltså Pauls kunskaper om Mariafromhet .

Dessutom vill jag nog också tro det. Detta eftersom jag själv har haft positiva upplevelser kopplade till Jungfru Maria som gestalt . 

Därför blir jag kanske lite tagen av att den sista singellåt, som gjordes av den musikgrupp som jag ser som 1900-talets största, och viktigaste, ger så uppenbara associationer till just Jungfru Maria... 

--------------------------------------------------------------------------------

When I find myself in times of trouble
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the broken-hearted people
Living in the world agree
There will be an answer
Let it be

For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Yeah, there will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be

And when the night is cloudy
There is still a light that shines on me
Shine until tomorrow
Let it be

I wake up to the sound of music
Mother Mary comes to me
Speaking words of wisdom
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
There will be an answer
Let it be

Let it be, let it be, let it be, yeah, let it be
Whisper words of wisdom
Let it be 

Popcorn

Idag för 50 år sedan, den 12 augusti 1972, hamnade denna märkliga instrumentala låt på elfte plats på Tio i Topp. Det var Popcorn med gruppen Hot Butter. Veckan efter kom den in, och efter ett tag började den spelas gång på gång på radio, under en stor det av hösten 1972.

Jag var sjutton år och hade slutat att lyssna på Tio i Topp,  lite mer än ett år tidigare. Men den låten spelades ofta, och den kunde jag inte missa. Jag tror att jag hörde den första gången på ett ovanligt trevligt café som hette Denise, som låg nära Luntmakargatan 70 - där en vänsterorganisation som jag sympatiserade med hade sin lokal. 

När jag väl fått den melodin i huvudet släppte den inte taget.

Traffic - Paper Sun (etc.)

1967 var det psykedeliska året inom pop- och rockmusik. Ett exempel. Idag för 55 år sedan - 8 augusti 1967 - låg  Traffics låt Paper Sun på plats 18 på Kvällstoppen. 

På svenska listor låg kanske det inte så värst många  entydigt psykedeliska låtar på listorna. Men Paper Sun måste nog beskrivas som en sådan. Den är riktigt bra. 

Men som jag sagt tidigare. Psykedeliskt sound spred sig även bortom den renodlat psykedeliska sfären. Kända grupper som Beatles, Rolling Stones,  Hollies, Small Faces, (etc.)  och vid något tillfälle till och med Supremes, experimenterade till och från med psykedeliskt sound. Beatles och Stones gjorde ju till och med varsitt rent psykedeliska  LP-album. 

Sedan fanns det ju många grupper som uppstod som ett mer eller mindre  direkt resultat av den psykedeliska vågen.  Det bör Traffic räknas, liksom ex.vis Grateful Dead, Jefferson Aitplane,  Doors , Pink Floyd, och ett stort antal andra grupper.

I Sverige var det mindre vanligt, men av de större grupperna gjorde Tages faktiskt en hel del psykedeliska låtar. Sedan fanns det även här mindre framgångsrika grupper som direkt växte fram ur den psykedeliska vågen .

Själv var jag oerhört fascinerad, och blev lite sorgsen när den psykedeliska vågen till stora delar klingade av - redan 1968. Men den hade ändå en djupgående effekt som dröjde sig kvar även sedan 1967 övergick till 1968.  Och därefter.

Användningen av psykedeliska och kvasipsykedeliska droger hade öppnat en dörr till en helt ny typ av musikaliskt sound.

De öppnade förstås dörrar till betydligt mer otrevliga saker också.... Men ingen kan förneka att de genom sin existens skapade en typ av musik, som många kan glädja sig åt än idag.

Scott McKenzie, San Francisco och blommor i håret

Denna fantastiska sång var nykomling på fjärde plats på Tio i Topp idag för 55 år sedan - 5 augusti 1967.

Jag vet inte om jag hörde den redan denna dag. Jag lyssnade förvisso på Tio i Topp den dagen.. De vuxna var bjudna på en fest hos en granne, och vi fick reda på att barnen inte var inbjudna.

Men efter en kvart eller tjugo minuter in i programmet fick jag reda på att det var ett missförstånd. Barnen var faktiskt inbjudna.

Så jag lämnade radion och gick iväg.

Eftersom jag har för mig att de låtar som testades .spelades först borde jag väl ha hört San Francisco just denna dag.

I vilket fall som helst dröjde det i så fall inte länge innan jag hörde den igen.

Tio i Topp sändes på en lördag och redan dagen efter hade DN en artikel där jag fick reda på lite vad hippies var för något. Mina föräldrar prenumererade på SvD så vi läste normalt sett inte DN. men i Gräddö brukade de köpa DN på söndagarna..

Artikeln ifråga var visserligen inte välvilligt hållen - den hette "Den påtända generationen" och handlade mest om droger. Men den berörde också hippies kärleksbudskap och jag hade redan hört Beatles "All you need is love" - och fattat att den var en del av samma hippiekultur.

Så jag bortsåg från det där otäcka med LSD och tyckte att hippies verkade underbara.

Så resten av sommaren drömde jag vackra drömmar om att jag var i San  Francisco och - vad ska man säga - fick uppleva sann kärlek bland människor med blommor i håret.

Jag var tolv år.

 

Konsert med Joan Jett

Någon gång våren 1978 blev jag förtjust i tjejgruppen Runaways. Men jag tänkte inte så mycket på dess olika medlemmar och deras roll i gruppen.

Långt senare uppmärksammades jag om Joan Jett, gruppens kanske mest intressanta medlem. Hon grundade ett tag efter Runaways upplösning gruppen Blackhearts och gjorde tillsammans med den såväl skivor som konsertturnéer.

Den som uppmärksammade mig om henne var den feministiska bloggaren NoBoyToy,, som hade Joan Jett som en musikalisk favorit.

Jag började lyssna på Jett och blev själv imponerad.

Just nu  - när jag återhämtar mig från en  ovanligt elakartad infektion i en tumme - som förvandlade tummen till något som inte ens avlägset liknade en tumme - försöker jag ta igen mig med en konsert med Joan Jett och the Blackhearts, från i år, 2022..

Den kan höras här.

What makes you smile?

För de som lever på en befolkad planet som genomgår en global uppvärmning behövs väl knappast några skräckfilmer för att skapa rädsla.

Men nu finns faktiskt ett riktigt tappert försök att få några stackars människor att bli än mer rädda. Jag syftar på filmen "Smile". Den ska komma i höst och jag råkade vid en YouTube-sökning  hamna rakt in i en trailer för den.

Ja, jo, jag brukar inte bli rädd för skräckfilmer, men just denna vet jag inte riktigt om jag klarar av att se...

PS. Fast nu har jag sett trailern ett antal gånger, och skräckkänslan har minskat varje gång. Jag skulle nog kunna se filmen också, utan att bli skrämd på något helt outhärdligt sätt...

När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn, Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...

"Cover of the Rolling Stone"

Dr Hook & The Medicine Show, den grupp som gjorde "Sylvias Mother", gjorde också denna låt. 

En närmast absurt hejdlös låt. 

Som handlade om att den framgångsrika gruppen hade allt de ville ha; de var en berömd rock-grupp, de var oerhört rika, de hade alla vänner som kunde köpas för pengar, de hade droger, tjejer som gjorde allt de ville, och till på köpet en genuin indisk guru som lärde dem "some better way". .

Det enda som de aldrig fick var att få se sin bild på framsidan av den ansedda pop- och-rock-tidningen "Rolling Stone". 

Nåväl, efter att de hade gett ut denna skiva fick de sin önskan uppfylld. Inte så långt efteråt fick de se sig själva på framsidan på Rolling Stone.

 

Sylvia's Mother

Det var titeln på en av de i särklass snyftigaste låtarna i pophistorien. Idag för 50 år sedan - 24 juni 1972 - gick den in på tionde plats på Tio i Topp. 

Själv tror jag att jag inte hörde den förrän 1974, då den blev en av mina favoritlåtar på jukeboxen i ett café på Odengatan. 

Gruppen hette Dr. Hook & The Medicine Show.

Låten kan höras här.

 

Vanilla Fudge: The Beat Goes On

Köpte alltså denna LP med Vanilla Fudge, troligen våren 1970. Jag fick för mig att spela den på fredagen den 29 maj 1970 - på den första klassfest som hölls hemma hos mig.  Alltså  med min grundskoleklass, i nian.  

Vanilla Fudge kallades  nog i alla fall till en början för psykedelisk. Jag vet inte om det är en adekvat benämning. 

Hela skivan är en enhet, där kommentarer om världshändelser från ledande politiker,  kommentarer om allt möjligt från en bandmedlem, och en hel del annat, varvas med en suggestiv musik, och en melodisnutt som kommer igen och igen.

Det var en märklig skiva att spela på en klassfest. Men så vitt jag vet var det ingen som gick därifrån pga skivan.  🙂

Men den måste ha gjort intryck. För när jag över 30 år senare, träffade en kille som varit med på denna klassfest,  råkade jag nämna denna. Och han såg lite road ut och sa: "Ja, det var på den du spelade Vanilla Fudge. "

Så som sagt - nåt intryck torde den ha gjort...

Länken ovan går till en spellista där alla låtarna från skivan spelas upp i den ordning som de fanns på skivan.Så vitt jag minns.. Det  ar lite märkligt att höra den igen.  Om man är i en viss sinnesstämning är den på något sätt rogivande.

Sorgeliga saker hände

Detta är titeln på Kathinka Lindhes bok om  Elvira Madigan och det drama som ledde till hennes död. Lindhe är släkt i rakt nedstigande led med Elvira Madigans förförare, Sixten Sparre, och dennes hustru, Luitgard. Ironiskt nog kallades Luitgard för Lycka, vilket också är det namn som för det mesta används i boken.

Sixten Sparre var Lindhes farmors far. Och "Lycka" var hennes farmors mor. 

Boken kan rekommenderas för alla som är intresserad av den tragiska historien. Den är väldokumenterad, fint skriven, och är väl försedd med bilder.

Samtidigt har den kanske inte den inriktning som jag sökte. Bokens fokus är framförallt på  "Lycka", och inte relationen mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. Men trots detta ger den ändå läsaren väsentliga fakta som är viktiga för att förstå vad som kan ha legat bakom det så kallade dubbelsjälvmordet.

Bokens titel är ju hämtad från de första raderna i den kanske mest kända sången om Elvira Madigan: "Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann - sorgeligast är dock denna, om Elvira Madigan." 

Historien är förvisso sorglig. Men de fakta som presenteras i Lindhes bok bekräftar en del funderingar som jag faktiskt hade redan innan jag läste boken.

Sixten Sparre var skuldsatt över öronen. Han var skyldig motsvarande 850.000 kronor i dagens penningvärde. För att ändå kunna leva på en hög nivå hade han tömt barnens bankböcker. 

Han hade inte betalat hyran på över ett år. Han hade på något sätt lyckats leva på kredit. Men han visste naturligtvis om att det inte skulle dröja så länge innan bubblan sprack. 

Både Sixten och Lycka kom från en adelssläkt, men hennes var betydligt "finare" än hans. "Greve", som Sixten kallas i balladen, var han inte.

Han visste också att han skulle bli helt utskämd när sanningen uppenbarades. Det är inte alls osannolikt att han skulle ha tagit livet av sig även om han inte hade lyckats förföra Elvira. 

Sixtens och Elviras död brukar beskrivas som att de båda begick självmord. Men så vitt jag fattar finns det inget som visar att Elvira ville ta livet av sig. Däremot hade som sagt  Sixten ganska så starka skäl till att vilja göra detta.

Så istället för att se det som ett dubbelsjälvmord, tror jag att det finns ett bättre namn för det som hände. Något som brukar kallas utvidgat självmord. Det är när en person beslutar sig för att dra med  sig andra i det självmord hen själv tänker genomföra.

Elviras "självmord" utfördes genom att Sixten sköt Elvira.  Och sedan sköt han sig själv. Eftersom det, av naturliga skäl, inte fanns några vittnen, finns det ingen direkt anledning att utgå från att Elvira var med på det. 

I balladen sjungs det att de ville ut i världen men att pengarna tog slut redan i Danmark. Det torde Sixten ha vetat om redan innan de reste. Det verkar möjligen inte så oerhört troligt att Elvira visste detsamma. 

Det var sorgligt, det var tragiskt. Men kanske inte speciellt romantiskt.  Det är nog rimligare att kalla det... otäckt. 

Sixten Sparre