Middle of the Road sjunger om Kalifoniens huvudstad

Det är något visst med den skotska gruppen  Middle of the Road.  Och det är kanske också något visst med staden Sacramento. 

Idag  för femtio år sedan - 22 februari 1972 -  blev Middle of the Road nykomlingar på sextonde plats på Kvällstoppen med låten *Sacramento ".

Sacramento är alltså huvudstad i  delsttaten Kalifornien.

Det är en charmig låt, och  videon  som länkas nedan är också charmig.  Där vi får se gruppen spela i en båt, som färdas på  en flod,  som går genom denna stad.

Videon kan alltså ses här.   

Nedan en blid av Middle of the Road - från just 1972. 

Snoopy vs the red baron

"Snoopy vs the red baron"  gick upp på åttonde plats på Tio i Topp 18 februari 1967,  Då hade jag nyss fyllt tolv är.

Den dröjde sig kvar ganska länge, och när jag  började lyssna på popmusik och listor som Tio i Topp och Kvällstoppen senare på våren detta år, gjorde denna låt definitivt ett intryck på mig.

Det finns de som tycker att den är oerhört pinsam, Jag tyckte om den.  Dels tyckte jag att den var rolig, men det var något annat också.

Om man tar texten och läser den rent bokstavligt säger den ju faktiskt att en liten hund kan besegra en krigarbaron, som har tillgång till den  mest avancerade krigsteknologi.

Vad som inte är roligt är att det är ca 55 år sedan jag hörde den första gången. För det känns som - om inte som igår, i alla fall som i förrgår.

Den kan höras här (tillsammans med ett framförande av gruppen), och  texten kan man ta del av här .-

----------------------------------------------------------

Tillägg 

Vad jag inte fattat förut  är att Snoopy mötte "the Red Baron" även i en del av serierna. Det var alltså inget som Royal Guardsmen hittade på.

Scarlet Pimpernel

Den 27 september tog jag i detta blogginlägg upp Kinks låt "Dedicated Follower of Fashion" (som kan höras här). Den handlar ju om en fåfäng, överklassnobb, besatt av kläder. 

Två gånger förekommer i låten raderna "They seek him here, they seek him there".  Det är också låtens inledning. 

Det är också troligen de mest kända raderna från "baronessan" Emma Orczys kontrarevolutionära romanserie om Scarlet Pimpernel - på svenska "Röda Nejlikan".  Som jag läste redan som barn.

Det var en romanserie som beskriver en engelske aristokrats hjältemodiga ansträngningar  att rädda sina  franska aristokratkolleger från revolutionen.

Jag trodde det var en slump. Visserligen var Röda Nejlikan en aristokrat, men eftersom han med risk för eget liv ändå försökte rädda andra aristokrater i Frankrike passade han ju inte riktigt t  in i texten.

Men så mindes jag plötsligt  - efter en liten titt på en grannblogg -  att Röda Nejlikans "civila identitet" ju just var en pinsamt fåfäng klädsnobb från överklassen.

Så troligen var dessa rader inte en slump. Kinks hade ett horn i sidan till överklassen, och verkade dessutom vara riktigt bildade. De kände med all säkerhet till Scarlet Pimpernel..

 

Emma Orczy

 

Mår fortfarande illa

Jag tycker att Sherlock Holmes är en fascinerande litterär gestalt   och Roger Moore - faktiskt! -  en fascinerande (i brist på bättre ord) skådespelare.

Men att kombinera dessa genom att  låta Roger Moore spela Sherlock Holmes är en absurditet som med god marginal passerar gränsen till det uppenbart smaklösa. Att Roger Moore inte passar till att spela Holmes borde väl vara alltför - ja, just det, uppenbart.

Den som tvivlar på detta  kan ju se Sherlock Holmes in New York (1976), där Moore presenterar den troligen minst övertygande Holmes-tolkningen i filmhistorien. 

Men, nej, gör inte det. Jag gjorde det, och jag mår fortfarande illa..

 

 

Bör nog inte spelas av Roger Moore

 

Francis Durbridge

I barndom och tonår stötte jag på namnet Francis Durbridge ganska ofta. Men det enda konkreta jag minns att jag tog del av var vid nio års ålder - en radioserie som gick sommaren 1964, och som hette "Fallet Valentine". Åtminstone ett av avsnitten skrämde mig rejält.  Jag hade för mig att jag efter detta avsnitt inte hörde flera,  men när serien gick i repris för kanske 20 år sedan insåg jag att jag ändå tydligen hade hört alla avsnitt, jag kände till och med igen sista avsnittets slutscen. 

Det finns även flera TV-serier med Durbridge, men på YouTube hittar jag bara serier på tyska och italienska, utan engelsk översättning. Vilket verkar märkligt, då Durbridge var engelsman.

Men så upptäcker jag att det finns en TV-serie av honom, på svenska och med svenska skådespelare. .Den heter Halsduken och sändes på SVT 1962.  

Den finns på SVT Play och kan ses här. .Den är verkligen bra. Så bra så att jag har sett alla åtta avsnitten under natten till idag. Det gick inte att sluta..

På något sätt känner  jag igen stämningen från Fallet Valentine. Men thrillers blir bättre på TV än på radio - i alla fall ofta -  och den här var nästan gastkramande. 

Seriens kriminalkommisarie  spelades av Lars Ekborg, och han var en infernaliskt skicklig skådespelare. När jag använder ordet "infernalisk" menar jag här det nästan  bokstavligt. Så bokstavligt att man riktigt kan se horn växa i pannan på kommisarien.   Det kan verka som en underlig formulering, men den som klickar på länken och sedan ser serien förstår nog vad jag menar. 

Länken går till det första avsnittet, men de andra avsnitten kommer automatiskt.

En födelsedag...

Jag ser på Facebook att Merrilee Rush fyller år idag. Jag skrev märkligt nog  på hennes Facebooksida och gratulerade henne.. . Och tillade att jag hörde henne sjunga "Angel of the Morning " när jag var 13, 1968, och att jag då tyckte att det var en av de mest underbara sånger jag någonsin hört. .

Jag brukar ju inte ägna mig åt idoldyrkan, typ,  och att jag skrev detta nu var ett plötsligt infall. 

Sången kan höras här.  

The last thing on my mind

Här. 

Die Forelle

Den första gången jag direkt minns att jag hörde Schuberts "Die Forelle" (komponerad 1817)  var om jag minns rätt någon gång i mellanstadiet. Men troligen hade jag hört den tidigare, för den kändes redan då ganska så välbekant. 

Att det handlade om en fisk fattade jag, men inte mer än så. Jag tyckte melodin var mycket vacker. 

Långt senare fick jag reda på vad texten handlade om.  Det var en sorgsen sång om hur en fisk hamnar i en fiskares våld. 

Texten var inte skriven av kompositören Franz Schubert , utan av poeten  Christian Friedrich Daniel Schubart. Den hade dock en fjärde vers, som Franz strök när han gjorde en sång av dikten. 

I det tyska originalet  lyder den så här: 

"Der sichern Jugend weilt,
Denkt doch an die Forelle,
Seht ihr Gefahr, so eilt!
Meist fehlt ihr nur aus Mangel
Der Klugheit. Mädchen seht
Verführer mit der Angel!
Sonst blutet ihr zu spät."

I en artikel på engelska Wikipedia får vi reda på lite om bakgrunden.  Dikten handlade  egentligen inte om en fisks öde, utan är en varning till unga kvinnor att inte bli utnyttjade av män. I Wikipediatexten står det att texten varnar unga kvinnor för specifikt unga män, ,men står det verkligen i texten att det måste vara unga män? Jag ser inte det, men det är kanske är något fel på mina språkkunskaper?

Jag ser det inte heller i Wikipedias översättning till engelska, som ser ut här.  

"You who tarry by the golden spring
Of secure youth,
Think still of the trout:
If you see danger, hurry by!
Most of you err only from lack
Of cleverness. Girls, see
Seducers with their tackle!
Or else, too late, you'll bleed."

Jag måste ändå medge att min första läsning av den strukna versen i die Forelle, kanske ledde till en ganska så anakronistisk tolkning av dess budskap.. Det handlade nog inte från början om en varning för övergrepp, som det idag definieras, utan om en varning till unga kvinnor att bevara sin "dygd" - för att de skulle förbli "oskuld" fram till äktenskapet. 

Sedan är det en annan sak att denna dikt/sång under många år hos många har skapat associationer till övergrepp. Jag känner också till åtminstone ett fall där förövare använt sig av sången, och identifierat sig med fiskaren, och sitt offer med fisken. Det kan möjligen också vara så att just detta exempel till stora delar har styrt mina associationer till die Forelle. 

Det finns flera versioner av sången på YouTube, men jag väljer att länka till denna, av Jessamyn Anderson från 2015.

Det är en vacker version av en vacker sång. Och oavsett hur den som lyssnar vill tolka den, ger den ju idag bilden av en sång, där empatin riktar sig mot den jagade - och inte mot jägaren. Oavsett hur dessa ord sedan ska uppfattas - eller vad de ursprungligen betydde.

Franz Schubert

En liten snobb?

1966 fick The Kinks en hit med Dedicated follower of fashion. (Den länkade filmen är dock från en video från 1973.) Den fick också efter ett tag en svensk version i Telstars En liten snobb.

Jag tar med Telstars version mest som kuriosa - jag tycker inte att den är speciellt bra.  

Men Kinks version tycker jag faktiskt om. Den är så där lagom elak. Jag la en gång in en länk till denna på tidslinjen (på Facebook)  hos en man som vid flera tillfällen hade lagt upp bilder av kläder han köpt  i exotiska butiker - minns inte var, men det var inte i Sverige. Men efter ett tag tyckte jag att det kanske var för elakt, så jag tog bort den.

The Kinks har gjort andra låtar som avspeglar att de hade ett horn i sidan till överklassen. Så den ovan nämnda  låten skulle nog kunna varit ett exempel på detta. För att ständigt springa runt på de mest exklusiva affärer och ständigt handla det senaste nytt krävs väl en ekonomi långt över den genomsnittliga .

Men det finns ett annat perspektiv man kan ha på denna låt.  Skulle det gå att göra en lika elak låt med en kvinna i huvudrollen? Kanske, men den skulle nog inte slå så bra.

För jag misstänker att de elaka slängarna mot den manlige klädsnobben får sin skärpa för att den väcker dolda (eller öppna) homofobiska  känslor. En man som springer runt i boutiquer hela dagarna för att köpa det senaste ses kanske som - inte riktigt manlig. Om det hade gjorts en liknande sång om en kvinna hade den nog uppfattats som elak på ett mer obehagligt sätt.

Eller kanske inte.  Men jag har ändå känslan av att det är så. 

 

The Kinks i Sverige september 1965

 

Black Sabbaths anti-satanism

Under åren har det nog funnits många som uppfattat Black Sabbath som en grupp som är satanistisk eller åtminstone har något med satanism att göra.. 

Men då har de inte studerat deras texter.  

För ett antal år sedan sa en av de före detta medlemmarna i gruppen att han inte förstod varför de hade uppfattats som satanister, och tillade: "Varje gång våra låtar berörde ockultism var det för att varna för den".

Och det var sant. Och varje gång man finner låtar som direkt eller indirekt berör ämnen som "Satan" och "satanism" är det låtar fyllda av skräck. 

Ett ovanligt intensivt exempel är  titellåten på deras femte LP "Sabbath, Bloody, Sabbath" (1973). Den kan höras här.

Den skildrar en huvudperson  som är indragen i någon form av satanisk intrig, och ger faktiskt intrycket av att handla om satanistisk ritual. Det är en ren ångestskildring. Alla har lurat honom, de har fyllt honom med lögner. De påpekar att han är helt ensam, och han står inför slutet. 

Det är  ju inte enda exemplet. Black Sabbaths produktion är full av denna typ av låtar. Om de hade kommit 15-25 år senare skulle de nog rentav  ha beskyllts för att sprida den så kallade "satanistpaniken".  De kopplar ihop Satan och  satanism med teman som död, skräck sch ofta ensamhet. 

Det mesta  de gjort finns på YouTube så det är ju inte svårt attt kolla.

Black Sabbath 1973

ABBA, och "politisk korrekthet"

När nu ABBA snart kommer ut med  ett nytt album, och två av dess låtar redan har släppts, har dessa två nya låtar delats så många gånger på nätet att jag inte tycker att jag behöver göra det. 

Däremot väljer jag att länka till tre musikvideor som de gjorde långt tidigare.  Med Eagle, Tiger, Knowing me, knowing you. 

De låtar som jag länkar till ovan tillhör nog några av de ABBA-låter som jag fascinerats mest av.  Knowing me, knowing you minns jag exempelvis att jag spelade gång på gång på en jukebox på ett café vid Sveavägen.

Nyheten om den nya skivan fick mig alltså att titta runt lite på gamla ABBA-video,  och jag hittade bland annat dessa. 

Ja, jag tillhör dem som gillar ABBA,  och det gjorde jag redan på 70-talet. Men eftersom de då  i stora delar av vänstern sågs som en sunkigt kommersiell grupp så nästan skämdes jag för det. Vilket tog sig direkt bisarra uttryck, vilket jag berättat om här. 

Där kan man läsa om hur jag  ofta satt på mitt rum på ett bostadshotell på Norra Stationsgatan i Stockholm och spelade ABBA- LP:n Arrival gång på gång, under samma period som jag en dag ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet ,där jag kallade ABBA för ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”.   Till på köpet kom den in, vilket gjorde saken än mer pinsam. 

Jag brukade inte heller då vara "politiskt  korrekt" på ett så fyrkantigt sätt, vilket gjorde det hela än konstigare. Men det fanns nog andra skäl som fick mig att uppleva mitt gillande av ABBA som problematiskt -  som nog mer var psykologiska än politiska.

Varför gillar jag ABBA? Det vet jag inte riktigt. Deras musik går in i mig på ett sätt som är svårt att förklara.

  

ABBA på flygplatsen Schiphol i Nederländerna i november 1976.