Idag fyller jag 65 och blir alltså ålderspensionär.. Det är inte så där jättekul, för att nu uttrycka mig lite försiktigt.. För exakt 50 år sedan hade jag en födelsedag då jag kände mig mer optimistisk.
Då fyllde jag alltså 15.
Den dagen. fick jag en liten summa pengar som födelsedagspresent av mina föräldrar. I motsats till de flesta jämnåriga jag kände hade jag och mina syskon inga utåtriktade födelsedagar där man bjöd in kamrater. Födelsedagar var en familjeangelägenhet.
I vilket fall som helst räckte pengarna till en LP-skiva. Så jag gick, ut och köpte "The Fugs Second Album".
The Fugs förde i sina sånger fram en hårdt avståndstagande från samhället i USA - och från militarismen.
De hade förvisso också andra teman, varav en del idag skulle kunna ses som aningen problematiska.
Nåväl, jag gillade Fugs. Och den låt jag gillade mest på just den LP:n var nog "Kill for Peace", som med en ganska så brutal ironi angrep krig i allmänhet - och Vietnamkriget i synnerhet.
Den kan. höras här.
Tuesday, December 31, 2019
Thursday, December 12, 2019
Marie Fredriksson in memorian
Jag har alltid gillat Roxette i allmänhet, och Marie Fredriksson i synnerhet. Hon hade absolut något visst.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Det gjorde jag redan i slutet av 80-talet, och brukade hårt försvara Roxette mot, vad ska jag säga, politiskt korrekta invändningar jag ibland stötte på...
I synnerhet gillade jag de sånger där Marie Fredriksson sjöng de centrala partierna.
Det är mycket sorgligt att hon är död. Må hon vila i frid....
Jag länkar gärna här till en live-version av "Sleeping in my Car" från Sydafrika från 1995. Ni kan se och höra den här.
Thursday, November 21, 2019
Syndafallets geometri...
Någon gång vintern 1985-86 läste jag en sf-roman, som hade en tanke som fascinerade mig. Jag minns inte alls handlingen, men däremot ett filosofiskt resonemang som fanns någonstans i den.
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Jag minns inte titeln, och inte heller författaren.
En nyckelfras i idén var "den icke-euklidiska geometrin är ett specialfall av den euklidiska". Det betydde ungefär detta.
Den icke-euklidiska geometrin, som utvecklades av Gauss och andra på 1800-talet, och sedan användes av Einstein i relativitetsteorin, är inte det normala. Alltså - ett universum med fler än tre rumsdimensioner, krökt rumtid osv fanns inte från början. Det var ett resultat av - syndafallet. Närmare bestämt änglarnas uppror och annat som nämns i intertestamentala skrifter.
Hela universum kröktes av syndafallet, blev bisarrt. Einsteins relativitetsteori stämmer, men att den gör det är alltså ett resultat av fallet....
Jag har sedan letat och letat men inte hittat boken. På sätt och vis låter det lite som CS Lewis men när jag 1998 noga läste igenom hans sf-romaner hittade jag det inte.
Missade jag något vid läsningen av Lewis? Jag tror inte det, men vem vet.
Faktum är att jag redan hösten 1985 läste hans "Vredens tid" men det var tidigare än när jag läste boken med denna märkliga teori...
Eftersom jag sedan barndomen varit fylld av en märklig olust inför relativitetsteorin gick idén rakt in i mig- och jag glömde den inte.
Om någon har något tips om boken, hör av er....
Monday, September 2, 2019
Je t'aime... moi non plus
Idag för femtio år sedan, 2 september 1969, gick "Je t'aime... moi non plus" in på elfte plats på Kvällstoppen. Samtidigt hade den "dödskallemärkts" av Sveriges Radio så det gick inte att höra den..
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Det ledde väl om möjligt till att den blev än mer såld.Två veckor senare låg den etta . Men de som lyssnade på Kvällstoppen fick ju inte heller höra den.
Anledningen till att den inte fick spelas var väl i princip att den handlade om ett samlag. Där gick en gräns för Sveriges Radio. Det vore för övrigt intressant att veta när förbudet hävdes. Eller är det inte hävt?
Som samlagsskildring är den för övrigt konstig, vilket jag nog tyckte redan när jag hörde den första gången. Medan kvinnan låter exalterad, och blir det mer och mer ju längre sången fortskrider, låter mannen hela tiden kolugn, på gränsen till likgiltig. Mycket mystiskt, tyckte jag alltså redan 1969.*
För hörde den gjorde jag ju. I själva verket stal jag den på skivavdelningen på Tempo på Fridhemsplan. Man kan fråga sig varför jag inte köpte den - det var ju trots allt en singel, och singlar var ju billiga. Troligen vågade jag inte se en expedit i ögonen, när jag köpte den....
Efter att ha lyssnat på den då och då i kanske en månad sålde jag den till en tjej i min klass. Det var dramatiskt. Vi kom överens om att hon skulle komma hem till mig en kväll. Det gjorde hon. Hon ringde på dörren och jag sprang snabbt så att det var jag och inte mina föräldrar som öppnade.
Vi sa nog inte ett ord. .Jag gav henne skivan, och hon gav mig pengar. Varför hon inte köpte den i en skivaffär vet jag inte. Kanske även hon tyckte det var pinsamt att köpa en SÅN skiva där...
Efter att ha köpt den försvann hon snabbt. Det kändes som om vi begick en brottslig handling. Vilket vi ju också gjorde.
Strängt taget var ju jag en tjuv och hon hälare. Men det spelade ju inte någon större roll. Ingen av oss hade ju faktiskt ännu fyllt 15, så vi var ju inte straffmyndiga.
Låten ifråga kan höras här.
-------------------------------------------------
* Detta intryck förstärks nog av några paradoxala textrader som även finns i titeln. Hon säger "Je t'aime" (jag älskar dig) ... och han svarar "moi non plus" (inte jag helller)! Det är en konstigt svar men på sätt och vis kopplar jag det till mannens nästan likgiltiga röst. Det har förresten spekulerats en hel del om varför han i allsina dar svarar "inte jag heller".
Thursday, August 22, 2019
Svenska MAD
/Från min huvudblogg 30 september 2018//
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik. Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.
Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Tuesday, August 6, 2019
Midsommar
Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
Friday, August 2, 2019
Långe Jan från Mörbylånga ... en norsk Sverigevisa?
1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.
Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.
Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.
Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.
Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.
För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.
Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.
Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..
Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.
Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg, kan ju klicka här.
Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.
Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.
Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.
Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.
För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.
Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.
Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..
Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.
Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg, kan ju klicka här.
Monday, July 29, 2019
Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat
Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den här.
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30. Och skrev ner namn på låtar och artister - och försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.
Om detta har jag skrivit tidigare.
Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .
Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...
Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.
Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).
Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.
Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö. Kusligt värre.
När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.
Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig för barn, om de var känsliga!) som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.
Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.
Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.
Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.
Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.
Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.
Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black.
(Den som söker på Carl Raschkes namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)
Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....
För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla fall i Sverige. Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig
Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,
Thursday, July 4, 2019
Rockmusik och satanism: två exempel från 1970
Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga
positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var
det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk kärlek. Och
även när den inte var det fanns det för det mesta någorlunda "ljusa"
teman i texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.
Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.
Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.
Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.
Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"
Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".
De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.
Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.
När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.
Och det är sant Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism... och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...
Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.
Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första LP:n, med samma namn*.
En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och "Who are you?" från samma LP.
Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.
Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.
De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.
I en annan av deras låtar, "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin - We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"
Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".
Sedan är det en annan sak att det på denna LP, på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...
Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar. Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.
Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.
Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.
Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society
Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
Ja, jag har hört talas om gruppen "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.
Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons (LBJ) sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen, om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ. Men när Great Society bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..
Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.
Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.
En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.
1967 var endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.
Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.
Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.
Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.
Grace Slick
Friday, June 28, 2019
Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson
Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.
Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.
Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...
Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.
"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...
"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.
Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.
Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.
På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.
Så i denna Jeffersom Starship-konsert kam man höra Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om) i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....
Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.
Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.
Jefferson Starship med Grace Slick, 1976.
Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.
Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...
Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.
"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...
"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.
Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.
Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.
På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.
Så i denna Jeffersom Starship-konsert kam man höra Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om) i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....
Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande, och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.
Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.
Jefferson Starship med Grace Slick, 1976.
Subscribe to:
Posts (Atom)