Thursday, August 22, 2019

Svenska MAD

/Från min huvudblogg 30 september 2018//

För ungefär 50 år sedan började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.

Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik.  Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.

Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.

Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.

Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa  och Framtida missnöjen.

Framtida missnöjen inleds med denna ingress:

"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än  dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."


Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.

Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk Det är den bilden ni kan se nedan.

En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.

Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar.  Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:

"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten,  på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"


Lasse O´Månsson svarar:

"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".

Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD,  som ständigt slåss med varandra.

En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid  på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här 

I just nr 10-1968  fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.

Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,

 "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."


Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "


Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett.  Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".

Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"

Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden  på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats

Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor.  Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....

Serieruta från MAD 10-1968.



Tuesday, August 6, 2019

Midsommar

Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.

En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...

Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....

Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.

Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.

Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.

Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.

Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.

Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.

Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...

PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...

PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.

Friday, August 2, 2019

Långe Jan från Mörbylånga ... en norsk Sverigevisa?

1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.

Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.

Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.

Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.

Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.

För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.

Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.

Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..

Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.

Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg,  kan ju klicka här.

Monday, July 29, 2019

Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat

Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals  låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den  här.

Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30.  Och skrev ner namn på låtar och artister - och  försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .

Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i  formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...

Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.

Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).

Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.

Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö.   Kusligt värre.

När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.

Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig  för barn, om de var känsliga!)  som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.

Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen  uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.

Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska  förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.

Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.

Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.

Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.

Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black. 

(Den som söker på Carl Raschkes  namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)

Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....

För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla  fall  i Sverige.  Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig

Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,

Thursday, July 4, 2019

Rockmusik och satanism: två exempel från 1970

Under 1960-talet hade det mesta av pop-och rockmusik en ska vi säga positiv grundton. Även om moralister kunde reagera på mycket i den, var det faktiskt så att dess teman genomgående var romantisk  kärlek. Och även när den inte var det fanns det för det mesta  någorlunda "ljusa" teman i  texterna . Det fanns undantag, men de var sällsynta.

Och även när den tog upp problematiska ämnen var det utifrån "positiva" syften - som att protestera mot ex.vis krig och orättvisor.

Det fanns förstås en hel del underströmningar av ex.vis sexism också inom pop och rock men det ändrar inte på det helhetsintryck - som åtminstone jag har.

Men under 1980-talet hade ju en stor del av rockmusiken hunnit få teman av helt anda slag. Det hade faktiskt bland annat uppstått en subgenre som dominerades av texter om ex.vis demoner, Satan, blodsoffer, och efter ett tag också i extrema fall sexualiserat våld. Frågan kan ställas när detta uppstod, och varför.

Den första frågan går ju enkelt att besvara - i motstats till den andra.

Redan i slutet av 60-talet; finns ju enstaka exempel på "demoniska" teman, i låtar som "Fire". "Sympathy for the Devil" och "Race with the Devil"

Men den stora förändringen kom under tidigt 70-tal. År 1970 kom två LP-skivor ut som på något sätt förebådade framtiden. Det var Black Sabbaths LP "Black Sabbath" och Black Widows LP "Sacrifice".

De var de nog de första genomarbetade LP-skivorna i en ny våg, men de var sinsemellan mycket olika.

Den minst "satanistiska" av dem var tveklöst Black Sabbath. Jag har skrivit om dem tidigare och då påpekat att Black Sabbaths texter i sig inte på något sätt kan ses som satanistiska.

När jag skrev om dem för några år sedan betonade jag också att det därför är missvisande att beskriva deras musik som satanistpropaganda.

Och det är sant  Men att en grupp vars skivor kommer högt upp på topplistor i det ena landet efter det andra gör låtar om Satan, demoner, svart magi, och förbannelser, bidrog förstås till ett ökande intresse för satanism...  och därmed indirekt en sorts satanistpropaganda...

Black Sabbath målar ofta upp en bild av en mardrömslik värld där människan är en lekboll för mörka krafter.

Mycket ofta beskrivs detta från offrets perspektiv. Exempelvis i låten Black Sabbath - den första låten och tillika titellåten från första  LP:n, med samma namn*.

En person inser med skräck att han är "utvald" - uppenbarligen för att offras. Låten uttrycker extrem ångest, och det är ett vanligt tema hos Black Sabbath. För sndra exempel se bland annat "Sabbath, Bloody Sabbath" - titellåten från femte LP:n och  "Who are you?" från samma LP.

Och i LP:n Paranoid (Black Sabbaths  andra LP) beskrivs i dess titellåt en man utan hopp, en man utan glädje, en man för vilket allt är för sent. I justn den låten finns i och för sig inga "diaboliska" hänvisningar, men den deprimerade grundtonen är densamma.
.
Black Sabbaths musik är dels tung och aggressiv, dels vemodig. Mycket vemodig. Dess bild av världen är dessutom inte endast sorgsen utan direkt otäck.

Men den andra grupp jag nämnde inledningsvis, Black Widow, presenterade ett liknande tema på ett helt annat sätt.

De slog alltså liksom Black Sabbath igenom 1970, och på deras LP "Sacrifice" kan man i låtar som  exempelvis "Way to Power" få höra om vilka enorma framgångar som är möjliga att uppnå genom kontakt med mörka makter. Detta är ett genomgående tema i hela LP.n. Svart magi är vägen till makt. men .även till kunskaper.

I en annan av deras låtar,  "Come to the Sabbat", beskrivs en satanistisk sammankomst som närmast orgiastisk - på ett mer eller mindre förföriskt sätt. Den beskrivs samtidigt märkligt nog som någon sorts mysig släktsammankomst- "Wives and husbands bring your kin -  We’ll be as one within the hour - Let the Sabbat now begin"

Även där beskrivs det yttersta målet för den orgiastiskt skildrade sammankomsten som "makt" och "kunskap".

Sedan är det en annan sak att det på denna LP,  på två eller möjligen tre ställen finns formuleringar som skulle kunna ses som en form av moraliskt grundad markering mot det som på andra ställen på skivan beskrivs i så förföriska termer...

Men jag ser nog dessa markeringar som lite pliktskyldigt tillagda brasklappar.  Det är så tidigt som 1970, och ännu var det svårt att öppet hylla satanism i en LP som getts ut av ett större skivbolag. Tio år senare var detta inte alls något problem.

Men vare sig det beskrivs i skräckslagna eller i förföriska termer var ju idén att stora skivbolag skulle ge ut pop/rockalbum där det dominerande ämnet var demoner och svart magi helt otänkbar några år tidigare. Något hände uppenbarligen vid gränsen mellan 60- och 70-tal.

Men kan förstås undra sig: varför just då?
----------------------------------------------------------
*Låten på YouTube-videon slutar 6.12. Efter det hamnar man plötsligt mitt i samma låt igen.

Somebody to Love, White Rabbit - och Great Society

Som ett resultat av en initierad kommentar (se kommentarsfältet under föregående inlägg) insåg jag efter ett tag att både Somebody to Love och Withe Rabibit gjordes redan 1965. Av en grupp som hette "Great Society" och där Grace Slick var sångerska. Den existerade endast två år, 1965-66.

Ja, jag har hört talas om gruppen  "Great Society" förut, men hade endast vaga idéer om vad det varit för något.

Titeln hade de uppenbart tagit från Lyndon B Johnsons  (LBJ)  sociala reformprogram som brukade gå under just det namnet. Några år senare skulle knappast en musikgrupp av den typen,  om de var vid sina sinnens fulla bruk, tagit ett namn som associerade till LBJ.  Men när Great Society  bildades hade rörelsen mot Vietnamkriget ännu inte nått den massiva styrka, som gjorde det helt omöjligt för anständiga människor att associeras med LBJ..

Vi får minnas att när LBJ valdes 1964, hade han setts nästan som något av en vänsterkandidat, i alla fall i jämförelse med sin närmast högerextrema motståndare Barry Goldwater.

Så dessa två flower power-klassiker gjordes redan 1965.... Intressant.

En sak som många som bodde i Sverige 1967 inte riktigt greppade  var att både hippies och drogromantisk musik hade en förhistoria som sträckte sig många år tillbaka.

1967 var  endast kulmen på en utveckling, som tidigare hade skett mer i skymundan.

Det har ja väl vetat länge, men fick en ännu klarare bild av det när jag för några år sedan läste en akademisk text om hippies.

Här i alla fall Great Societys version av White Rabbit. Märk väl att den större delen av denna version är instrumental - sången kommer först 4.28. Grace Slick sjunger även här. och det var också hon som skrev White Rabbit.

Grace Slick var uppenbarligen den mest talangfulla medlemmen i Jefferson Airplane. Därför är det lite tråkigt att hon för det mesta kom ganska så mycket i bakgrunden på deras skivor.

 Grace Slick

Friday, June 28, 2019

Flower power, Jefferson Starship - och Cathy Richardson

Den psykedeliska flower power-musiken 1967 hade två huvudsakliga teman: kärlek och hallucinogena droger. Dessa hörde ihop. Denna kulturs företrädare menade att just hallucinogena, "psykedeliska" droger skulle öppna sinnet på ett sådant sätt att den verkliga, otvungna, spontana kärleken skulle växa fram.

Denna åsikt kan ju te sig naiv. Vilket den var. Men den baserades på erfarenheterna hos människor som just hade överväldigats av vad de såg som underbara upplevelser när de testat droger som marijuana (THC), meskalin - och/eller LSD... Drogernas mörkare sidor hade de ännu inte mött. Det var de vackert naiva drömmarnas år. Redan ett år senare hade mycket av den naiva flower power-romantiken - vissnat.

Men vackert var det så länge det varade... Och det gav upphov till en uppsjö av fin musik. Och en del närmast, jag dristar mig att säga, "odödliga" sånger. Jag misstänker att så länge civilisationen består kommer åtminstone några människor att känna till att det en gång fanns två sånger med namnen "Somebody to Love" och "White Rabbit"...

Dessa gavs, förstås, ut av Jefferson Airplane 1967. På sätt och vis stod dessa två sånger för flower powers två grundidéer - alltså kärlek och droger, Kärleken kan här representeras av "Somebody to Love" och drogerna av "White Rabbit". Båda sångerna sjöngs av Grace Slick. Jag har tidigare skrivit om dessa två låtar, och länkade då till de nästan klassiska musikvideos av dem man kan se och höra - här.

"Somebody to Love" har alltid gripit tag i mig. Den har vädjat till mina innersta drömmar - kan man nog säga...

"White Rabbit" har fascinerat mig på ett annat sätt. Den är liksom "Somebody to Love" mycket suggestiv. Man skulle kunna säga - drogpropaganda när den är som skickligast. Den är också bisarr, på ett sätt som närmast förstärker dess suggestiva effekter.

Nåväl, Jefferson Airplane blev efter ett antal år Jefferson Starship - och de fortsatte ha dessa låtar på sin repertoar. Och i denna inspelning  får vi höra gruppens formidabla sångare Grace Slick överträffa sig själv i sin nya version av White Rabbit.

Detta visste jag sedan förut. Vad jag inte visste var att Jefferson Starship i nya konserter så sent som 2012 spelade både Somebody to Love och White Rabbit, men nu utan Grace Slick.

På något sätt trodde jag nog att det var närmast otänkbart att göra dessa sånger utan just Grace Slick. Men det var det inte.

Så i denna Jeffersom Starship-konsert  kam man höra  Cathy Richardson (som jag förut inte ens hört talas om)  i en oerhört uttrycksfull tolkning av Somebody to Love. Den känns extatisk. Jag skulle verkligen velat vara där.....

Men hon har också tolkat White Rabbit. Mycket fascinerande,   och kanske än mer överväldigande. Det kan höras här.

Så presenteras två klassiker för en ny generation. Det förtjänar dom. De var två av de bästa uttrycken för en kultur, vars idéer och uttryck visserligen var naiva (och i sin naivitet bitvis farliga), men samtidigt verkligt vackra - på ett ska vi säga riktigt innerligt sätt.



Jefferson Starship med Grace Slick, 1976. 

Wednesday, June 19, 2019

Vampyren Carmilla - och en begravning

Jag har tidigare skrivit om Carmilla av Sheridan Le Fanu. En vampyrroman som kom ut redan 1872 (före Dracula!), och finns i en svensk översättning från 2015.

Om just Carmilla, en ganska så sympatiskt skildrad kvinnlig (lesbisk) vampyr som hemsöker, och förför, Laura, bokens kvinnliga berättarjag.

Det är som sagt en mycket romantisk skräckberättelse. Carmilla beskrivs på ett ambivalent sätt. men den romantiska fascinationen dominerar defintivt.

I mitt inlägg hade jag lagt in en bild från originalversionen. Det finns flera sådana bilder, och de är inte upphovsrättsskyddade.

En av dessa är den nedanstående. Vampyren Carmilla sitter ner, Laura står bredvid henne.

Den illustrerar en episod i boken där Carmilla och Laura tar en promenad, och då möter ett begravningståg. De sjunger psalmer och Laura sjunger med.

Carmilla blir å sin sida upprörd och vill därifrån. När sedan Laura sjunger med i psalmerna får Carmilla nästan ett utbrott:

"Det skär i mina öron' sa Carmilla nästan argt och satte sina små fingrar för öronen. 'Hur vet du förresten att din tro och min är densamma? Era ritualer plågar mig och jag hatar begravningar. Sådant trams - du måste ju också dö - alla måste dö, och alla får det bättre när de dör. Nu går vi hem'. (Le Fanu 2015:38)

På sätt och vis är det ett klassiskt tema - vampyrer är ju rädda för kors och annat som är knutet till kristendomen. De anses också genom hela sin natur stå utanför den kristna kulturen - och i den mån de har någon tro torde den ju inte vara kristen...

Men i just detta fall får man snart en mer kuslig aning om att Carmillas olust för detta begravningståg även har andra orsaker.

För trots att Carmilla inte vill det fortsätter Laura och prata om ceremonin, och säger en sak om den döde:

"Det är den stackars flickan som tyckte att hon såg ett spöke för två veckor sedan och har legat döende ända sedan dess, tills hon gick bort igår." (Le Fanu 2015:38-39)

Den ganska självklara slutsatsen är ju att det "spöke" som flickan såg måste ha varit Carmilla... Som av den anledningen inte gärna vill ta del av sorgetåget för den flicka, vars död hon har orsakat...

Nog om detta...

Hur upplever jag begravningar själv?

Utan att - mig veterligt /sic/ - någonsin träffat vare sig Carmilla eller någon annan vampyr, har jag faktiskt ändå tidigt utvecklat en motvilja mot begravningar som inte står Carmillas efter.

Jag lyckas alltid fly undan dem - jag har faktiskt endast (så vitt jag minns) varit på en enda begravning i hela mitt liv.

Det var i juni 1984, och begravningsgudstjänsten var faktiskt i Liberala Katolska Kyrkan....
-----------------------------------------
Referens
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015 

 

Thursday, May 30, 2019

The Persuaders, Roger Moore - och satanism

Upptäcker plötsligt att alla avsnitt av "The Persuaders" (Snobbar som jobbar) numera finns på You Tube, dessutom med bra ljud- och bildkvalitet.

The Peruaders var för Roger Moores del en uppföljare från 1971 till serien  the Saint (Helgonet) som hade gått mellan 1962 och 1969. I The Persuaders fick han sällskap med Tony Curtis,. Tillsammans spelade de en duo av två (rika) män som löser olika typer av brott.

Trots den närmast pinsamma känslan av engelsk överklassmentalitet har serien, liksom The Saint, en viss charm.

Alla avsnitt finns alltså med, även avsnitt 16, som faktisk handlade om satanism. Eller kanske inte. . Det kan ses här.

Satanism kan ju i populärkulturen  - liksom i facklitteratur och i olika debatter - beskrivas  på olika sätt. Som farlig, eller harmlös, eller - icke-existerande. Den sista kategorin kan se ut på olika sätt. Satanism kan beskrivas som fantasier, eller också som feltolkningar av något helt annat. Ibland  feltolkningar som är produkten av ett medvetet bedrägeri.

Ett exempel på det sistnämnda är just det ovan länkade avsnittet.

Det är egentligen en korkad handling. Ett gäng som ägnar sig åt penningförfalskning låtsas utöva  satanistiska ritualer för att skrämma bort människor, och få vara ifred.  Det sägs i avsnittet vara en effektiv metod,  men i verkligheten skulle det nog få motsatt effekt. För varje människa som skrämdes bort skulle det nog ha blivit sisådär tio som istället skulle börja undra vad som låg bakom.

Men samtidigt avspeglar det ett ganska vanligt tema.  Att satanism endast är en mask för något annat. något mer "rationellt", är ett scenario som ofta dyker upp i populärkulturen. Exempelvis i Agatha Christies roman "The Pale Horse".

Men det dyker också upp i den allmänna debatten om satanism. Ett exempel är socialantropologen JS La Fontaine , som i en utredning 1994 och i en bok 1997 på största allvar hävdat att i de fall hon undersökt där satanism är kopplat till övergrepp mot barn och som hon inte själv ser som rena fantasier, handlar det om personer som endast låtsas vara satanister för att skrämma barnen,

Hennes argument är faktiskt  mycket svaga och i åtminstone ett av de fall hon tar upp (som ledde till fällande dom) erkände de anklagade själva att de var satanister

Men att detta scenario är så vanligt förekommande i både skönlitteratur och i den allmänna  debatten kan nog i alla fall delvis ses som en försvarsmekanism.  Satanism har för många något ogripbart otäckt över sig. Att istället se det som en  täckmantel för något mindre "övernaturligt" och mer "rationellt" kan tes sig lugnande och betryggande.

Monday, May 20, 2019

Årets mästerkock - och en Beatleslåt

Om det enbart hade berott på mig själv hade jag aldrig sett "Årets mästerkock" på TV 4. Men nu har jag en mycket enveten kompis med en stor övertalningsförmåga som fått mig att se ganska så många avsnitt av denna tävling.

I förrgår var jag hemma hos henne, och då fick hon mig att se ändå upp till tre avsnitt - på datorn. Inklusive finalen.

Så nu vet jag hur det gick för den tävlare som jag trots allt hade fått mig till att hålla på. Hon kom tvåa.

Anledningen till att jag inte skulle ha sett ett enda avsnitt på egen hand är förstås att jag inte är någon gourmet.  Jag blir inte speciellt intresserad av utläggningar om hur vissa smaker tar ut varandra, andra förstärker varandra, eller hur utseende, smak och lukt kan förenas till en ack så utsökt kulinarisk upplevelse. Sånt gör mig närmast uttråkad, och ibland direkt irriterad.

Det är ungefär som när finkulturellt lagda personer mycket  ingående diskuterar språket i en roman (och verkar glömma innehållet).  Eller när en viss typ av musikintresserade lärt kommenterar låt oss säga en Beatleslåt med hur den växlar mellan olika typer av tonföljder.

Men å andra sidan är jag ändå mer intresserad av musik och litteratur än av mat (dvs så länge  jag har tillräckligt av sådan för att vara mätt!) så jag ser matprogram som nästan med automatik mindre  intressanta än musik- och litteraturprogram..

Men trots detta var jag nu ändå spänd på vem som skulle vinna. Det var alltså inte den jag hoppats på, men hon kom ju ändå tvåa, och det var inte det sämsta.

Men efter att på en enda kväll ha sett tre avsnitt i rad av Årets  Mästerkock (det sista handlade om jag mins rätt om hur man skulle göra extra god glass) var jag ändå aningen trött på mat.

Och så  kom jag plötsligt på att the Beatles en gång gjort en sång som riktar sig mot överdrivet matintresse. Den heter Savoy Truffle, finns på deras dubbel-LP från 1968, och är skriven av George Harrison.

Den kan höras här.

Monday, May 13, 2019

Den kalla sommaren 1953

Någon som vill se en sovjetisk kriminalfilm från 1968? Då kan ni se ”Den kalla sommaren 1953”, som finns på YouTube här.

Politiskt är den ganska intressant. Den utspelas alltså 1953, och handlar om en by,där två dissidenter bor. De deporterades dit av Stalin, och de hade anklagats för politiska brott. Vad anklagelserna formellt handlade om framgår inte helt klart, men någonstans i filmen beskrivs de som "folkets fiender, trotskister och engelska agenter".

Nu är det nog osannolikt att personer som anklagats för så grova saker under Stalintiden, skulle klarat sig undan så lindrigt som att bli deporterade till en avlägset liggande by, men så beskrivs det i filmen.

1953 hade chefen för säkerhetspolisen, Lavrentij Berija, efter Stalins död tagit initiativet till en allmän amnesti. som framförallt omfattade kriminella fångar. Några av dessa tog sig enligt filmen till byn, och tar över den, plundrar och terroriserar invånarna.

De är beväpnade, skjuter den lokala polisen, och spärrar in människorna  i byn. Byn är lamslagen.

De enda som är kapabla att göra motstånd är de två deporterade dissidenterna. De övermannar några av skurkarna, tar deras  vapen och lyckas i slutändan befria byn.

Men en av dessa hjältar, dör i slutstriden, och i filmens slutscen, som utspelar sig två år senare, får hans familj reda på att han hade dött i strid. De har inte hört av honom sedan han deporterades, och de undrar hur det var med anklagelserna. De får reda på att han har rehabiliterats och anses vara oskyldig.

Själva temat i filmen blir  dikotomin mellan kriminella ex-fångar, och deporterade politiska "brottslingar", De första är, som sig bör, kriminella, medan de senare är filmens hjältar.

Filmen  gjordes alltså   i Sovjet 1968, och verkar åtminstone delvis  ha en sorts verklighetsbakgrund. Den sovjetiska pressen rapporterade just sommaren 1953 om en ökar brottslighet, och det ansågs att detta kunde relateras till amnestin för kriminella.

Filmen har en klar anti-stalinistisk tendens. Berija var från och med sin utnämning till säkerhetschef i slutet av 1938 en av de huvudansvariga för den stalinistiska terrorn. Och de dömda hade blivit det under hans tid som säkerhetschef.

Den politiska poängen ser ut att vara denna. Medan Berija är medskyldig till att oskyldiga dömts. är han också ansvarig för att riktiga brottslingar friges i en allmän amnesti, för att sedan kunna terrorisera avlägset belägna byar. På så sätt blir han dubbelt rutten....

Filmen visar ju också att Sovjet, trots det byråkratiska styret, 1968 hade kommit långt från Stalintidens massiva terror. Om inte Sovjet hade fallit samman som ett resultat av att sovjetekonomin nästan kollapsade pga nödvändigheten av att ständigt militärt rusta upp för att bemöta hotet från framförallt USA, skulle den utvecklingen  med all sannolikhet ha fortsatt - i rätt riktning,

I stället fick vi roffarkapitalism - och Putin.

PS. På den adress ni kommer till ska filmen vara textad på engelska. Om den ändå  inte är det, gå till symbolen för "Undertexter"  under bilden och klicka på den. 
 
Originalposter från den sovjetiska premiären 1968.