En av mina svagheter är nog att jag ibland kan gå på de mest uppenbara skämt. När jag 2001 såg detta inslag första gången på TV visste jag inte vad Reuter & Skoog var för program. Och jag hade nog knappat hört talas om Suzanne Reuter. Jag bara råkade slå på detta avsnitt när jag en dag satte på TV:n.
Det tog nog flera minuter innan jag insåg att det var ett skämt, och jag hann faktiskt börja undra varför jag aldrig hört talas om Ulla Rundqvist och den antisemitiska pilsnerfilmen "Fyra fula fariséer".
Men när jag väl insett misstaget började jag också inse att Suzanne Reuter hade något visst, och snart blev hon som skådespelare en av mina absoluta favoriter ....
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Jag lade ju ovan upp en länk till en You Tube-video om Ulla Rundqvist, spelad av Suzanne Reuter. Men när jag kollar avsnittet på SVT Play inser jag att avsnittet i You Tube är både sönderklippt och ofullständigt . Här kan programmet i sin helhet ses på SVT Play.
Saturday, August 29, 2015
Wednesday, August 12, 2015
Mysrysare gånger tre
En gång ägde jag kanske nära hundra Mysrysare.
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
Jag var mellan kanske 1974 och 1979, egenartat nog, oerhört fascinerad av genren. Det var kanske inte helt politiskt korrekt då, men det struntade jag i.
För ett bra tag skrev jag ett blogginlägg om denne genre. Där försökte jag sammanfatta den genomsnittliga handlingen i den stora majoriteten av mysrysarna på detta sätt:
"En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet. På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen."
När jag skrev ovanstående trodde jag att jag förlorat alla Mysrysare. Nu upptäckte jag tre av dessa bland några kartonger i ett stall (!) i Gräddö. Egentligen borde det funnits många fler, men det fanns bara tre. Nåväl, det är bättre än inga alls, om man nu är så intresserad av denna egenartade genre som jag (märkligt nog) är.
De tre som jag hittade var "Häxsabbaten" , "Kvinnan från skuggorna" och "Intrigernas ö"
Alla dessa tre innehåller åtminstone de flesta ingredienser i den ovan beskrivna karikatyrartade handlingen. Den mest udda var nog den första, som komplicerade historien genom att dessutom plocka in en satanistgrupp. Eftersom den skrevs så tidigt som 1971, var det ett lite ovanligt trema när det begav sig.
Tråkigt att jag inte hittade fler. De kan vara bra att ha, om man man vill läsa något när man inte kan sova....
Saturday, August 1, 2015
Fallet Ramona
Många har nog hört Konsten, fru Ramona, men inte lika många har hört den radiopjäs av Blå Tåget som sången först ingick i. Som alltså heter Fallet Ramona.
Det hade inte jag heller före 2013, men då uppräckte jag att någon gjort en mer än välkommen kulturgärning och lagt ut den på You Tube.
Pjäsen har faktiskt en obestridlig charm. Jag blev riktigt tilltalad av den. Jag kände i stort sett till huvuddragen i handlingen redan förut, men det hindrade inte att det var en upplevelse att äntligen höra den.
Den som vill lyssna kan göra det här.
Nu väntar jag med spänning på att någon ska lägga in uppföljaren till pjäsen - Fru Ramonas testamente...
Det hade inte jag heller före 2013, men då uppräckte jag att någon gjort en mer än välkommen kulturgärning och lagt ut den på You Tube.
Pjäsen har faktiskt en obestridlig charm. Jag blev riktigt tilltalad av den. Jag kände i stort sett till huvuddragen i handlingen redan förut, men det hindrade inte att det var en upplevelse att äntligen höra den.
Den som vill lyssna kan göra det här.
Nu väntar jag med spänning på att någon ska lägga in uppföljaren till pjäsen - Fru Ramonas testamente...
Friday, July 31, 2015
Några funderingar om Black Sabbath
/Från min huvudblogg 16/10 2010./
Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
Någon gång på sent 80-eller tidigt 90-tal tog jag emot ett flygblad vid någon t-banestation, jag tror det var Västra Skogen. Det var från dårpippisekten EAP och temat var hårdrockgruppen Black Sabbath.
Varför de skulle dela ut ett flygblad om just Black Sabbath just då minns jag inte. Men det gjorde dom i alla fall. Möjligen handlade det om att protestera mot en aktuell konsert.
Vad de sa var i princip att Black Sabbath bedrev satanistpropaganda, och borde förbjudas.
Jag blev ganska så chockad. Jag förstod ingenting.
Jag lyssnade på Black Sabbath första gången 13 oktober 1970, då Kvällstoppen spelade titellåten "Paranoid" från deras andra LP med samma namn. Den hade just gått upp på försäljningslistan. Jag blev lite skrämt fascinerad av denna grupp med ett så udda namn. Men jag blrjade lyssna på dem, och började efter ett tag att gilla dem.
Det fanns ett sorgligt vemod i deras musik som tilltalade mig. Just kombinationen av en så tung hårdrock och vemodiga melodislingor och ofta sorgliga texter genomförde de effektivt och övertygande.
Deras texter var INTE satanistiska. Definitivt inte. Åtminstone inte på de LP-skivor jag lyssnade på , dvs de från 1970 till 1975. Alltså, i nämnd ordning, Black Sabbath , Paranoid, Master of Reality, Black Sabbath vol. 4, Sabbath Bloody Sabbath och Sabotage.
I den mån dessa texter handlade om det ockulta var det närmast för att varna för det. Ofta handlade de om ensamma människor som befann sig i förtvivlade situationer, omringade av onda krafter. Dit hör till exempel titellåtarna på första och femte LP:n.
Nu är det ju inte säkert att alla tog detta så bokstavligt. Jag har någon gång hört talas om en satanistgrupp där ett av medlemskraven var att man skulle gilla Black Sabbath. Det låter obegripligt för mig. Kunde de inte engelska?
Våren 1976 mådde jag oerhört dåligt,. Jag började nästan maniskt lyssna på Black Sabbath, i synnerhet deras LP Sabotage. Osunt? Vem vet, men jag kände egendomligt nog någon form av rofylld känsla när jag lyssnade på "Symptom of the Universe" ....
Wednesday, July 29, 2015
Nefilim contra den globala uppvärmningen
En av de sentida författare som fascinerar mig en del är Åsa Schwarz. Hon har skrivit fyra thrillers med mer eller mindre ockult handling som jag har läst, och en femte bok som jag inte har läst, ännu.
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Handlingen i flera av hennes böcker är närmast hejdlös, eller möjligen kan man kanske kalla dem naiva. Men de är samtidigt fascinerande.
I hennes första bok Och fjättra Lilith i kedjor figurerar en hemlig grupp som dyrkar Lilith och bedrivit människooffer i Stockholm under hundratals år (eller åtminstone sedan 1840-talet!). Det är ett ämne som skulle kunna bli riktigt tänkvärt som skönlitteratur, men eftersom den nuvarande (kvinnliga) ledaren för gruppen - som i och för sig först presenteras mot slutet av boken - beskrivs som en gränslös, hispig, dåligt planerande person, försvinner all psykologisk realism ut genom fönstret. Man undrar sig förbluffad hur denna till synes instabila grupp verkligen skulle kunna ha behållit sina hemligheter i flera generationer.
Å andra sidan kan en roman mycket väl vara intressant utan att därför nödvändigtvis vara psykologiskt trovärdig. Den gäller i alla fall denna...
Den andra, Stigma är en ockult-psykologisk thriller, som i motsats till de andra i Schwarz produktion är otäck på riktigt. I alla fall var den det för mig. Den behandlar magi och ockult påverkan på ett sätt så att verkligheten ter sig flytande, olustig, riktigt ruggig.
Men det är den tredje som jag tänker skriva om här. Den heter Nefilim och kom ut 2009, på Telegram bokförlag.
"Nefilim" är ett ord hämtat ur Gamla Testamentet. Det återfinns i ett avsnitt i Första Mosebokens sjätte kapitel, vers 4: "På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort."
Det hebreiska "nefilim" blev till "jättar" i den grekiska översättningen men vad det betydde från början är inte helt klart. Vad som är klart är dock är att just detta bibelställe har gett upphov till en mängd tolkningar och spekulationer. Nefilim har beskrivits som en korsning mellan människor och demoner, och i olika sekter har det spekulerats i att de fortfarande finns kvar på jorden, och spinner sina onda planer.
Från en rent fundamentalistisk utgångspunkt torde dessa spekulationer vara meningslösa. Eftersom endast Noas familj kom ombord på arken borde ju inga andra människogrupper överlevt.
Men det finns som sagt hur många spekulationer som helst om att dessa "fallna änglar", som de snart kom att ses som, överlevde, och lever här idag bland andra människor.
I Åsa Schwarz bok finns ett litet lustigt svar på hur de kunde överleva. En av dem lyckades smita in på Noas ark, och lyckades klara sig utan att bli genomskådad. På så sättet levde denna folkgrupp - denna korsning mellan fallna änglar och människor - kvar på jorden.
Inom sig har de kvar kunskaperna från sitt eget förflutna. De hatar Gud - som ju nästan lyckades ta kål på dem i syndafloden! - och arbetar för att ta makten över världen.,
Men nu har det kommit upp ett nytt hot mot deras mål. Det är den globala uppvärmningen. Den återuppväcker det plågsamma folkminnet om hur de nästan hade strukit med i syndafloden. Och Nefilims hemliga organisation beslutar sig för att sätta stopp på den globala uppvärmningens nya syndaflod.
Det gör de med den enda metod som dessa inte speciellt godhjärtade varelser känner till. Genom oerhört brutala mord på ledande företrädare på de företag som släpper ut växthusgaser. Liksom på ledande klimatskeptiker.
Boken börjar med att Nova, en kvinnlig militant miljöaktivist, bryter sig in i hemmet hos en ledande klimatförstörande VD, med syftet att spruta slagord för att göra honom nervös. Men när hon väl kommer in upptäcker hon att några kommit före. VD:n är redan brutalt dödad - tillsammans med en annan människa - och en hund. Dessa "några" visar sig efter ett tag vara - Nefilim.
När det gått en tid inser Nova att hennes egen mor är med i Nefilim-komplotten, och alltså själv en ättling till de fallna änglarna. Vilket ju innebär att Nova själv är det, också...
Jag ska inte avslöja mer. Handlingen är helt hejdlös, men just i sin hejdlöhset är den både djärv och fascinerande. Och man står kvar med frågan - hur ska man egentligen se på dessa Nefilim?
De är onda och brutala, om det finns ingen tvekan. Men de är i alla fall mot den globala uppvärmningen, om än av egenintresse. Och de har en oerhörd mäktig världsomspännande organisation bakom sig...
Dessa frågor ger boken förstås inga klara svar på. Men dessutom finns en psykologisk svaghet i hur människor reagerar på de avslöjanden som sakta kommer fram. Exempelvis den kvinnliga polis som gradvis borde ha kastats in i ett tillstånd av en total metafysisk chock. Men här verkar författaren på ett konstigt sätt låta henne närmast - låtsas som det regnar.... För att nu inte tala om Nova själv, vars upplevelser av att marken rämnar under fötterna borde ha skildrats lite mer grundligt...
Men det är fascinerande att se hur Schwarz baserar handlingen på något som nästan inga människor idag tror på - syndafloden och fallna änglar. Och mitt i dess psykologiska ytlighet tycker jag ändå som sagt att Schwarz handling fascinerar. Åtminstone grep den tag i mig när jag läste ut boken idag - för andra gången!
Saturday, July 25, 2015
"Tiger" med ABBA
En av mina favoritlåtar är faktiskt ABBAs "Tiger". Här kan den höras i en fantasifull video med originalversionen från Abbas LP Arrival, från 1976. Eller live-versionen från Australien 1977.
En LP att bli rädd för
/Från min huvudblogg 9/4 2014/
Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.
Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...
Nu har jag upptäckt att stora delar av LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.
Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.
Perioden strax innan jag i november 1971, vid 16 års ålder, lade in mig på Långbro ungdomsklinik, plågades jag av diverse till synes helt irrationella, rädslor. En var att jag varje gång min bror spelade en LP med den ockulta musikgruppen Holy Magick Graham Bond fick ett veritabelt ångestanfall.
Jag brukade då lämna lägenheten och, om jag minns rätt, slå igen dörren mer eller mindre demonstrativt. Och sedan komma tillbaka några timmar senare när jag antog att jag skulle slippa behöva lyssna på den...
Nu har jag upptäckt att stora delar av LP:n numera finns på You Tube. Man kan börja lyssna här.
Det gjorde jag i förmiddags, och lyssnade kanske i 10 minuter innan telefonen ringde. Och, nej, jag fick ingen ångestattack av att lyssna på den. Men jag kan på sätt och vis förstå varför jag fick sådana av just den skivan 1971.
Genom eld och vatten
/Från min huvudblogg 9/4 2014/
Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.
De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik. Jag tycker om den, den är rofylld.
Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.
Det är ju lite tråkigt.
Nog nu med ångestskapande ceremoniell magi. Man kan tycka olika saker om Sarek (själv gillar jag dem) men jag har väldigt svårt att tänka mig att någon någonsin har fått ett ångestanfall av att lyssna på dem.
De har också ofta en form av "magi", men då i formen av en ibland ganska så innerlig naturmystik. Jag tycker om den, den är rofylld.
Här får vi se och höra dem spela Genom eld och vatten på svenska uttagningen till Melodifestivalen 2003 . Nej, de vann som bekant inte denna. Jag har känslan att de som röstar i sådana sammanhang ofta har fördomar mot låtar som är inspirerarade av folkmusik.
Det är ju lite tråkigt.
Friday, July 24, 2015
Jag marscherar vid din sida
/Från min huvudblogg 16/9 2010/
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Det finns en del saker som jag minns utan att veta varför. Skenbart obetydliga saker som man minns klart och tydligt, nästan som om det hände igår.
Ett sådant minne som jag alltid haft är från min grundskoleklass. Vi bytte skolor ofta, men minnet utspelar sig på en skolutflykt när vi gick på Lärarhögskolans övningsskola (Fredhällskolan).
Vi har just börjat gå från skolan, vi går bland annat över en bro över en bilväg, på Rålambsvägen, i riktning mot Kristinebergs t-bana.
Två tjejer i klassen går framför mig. De sjunger på en sång. Från den minns jag minns orden "Gabrielle" och "tusen kyssar".
Jag har länge tyckt att det var ett mysterium. Att namnet "Gabrielle" kommer från Hootenanny Singers sång med denna titel har jag varit ganska så säker på. Men i den finns inte orden "tusen kyssar".
Har jag fantiserat ihop dessa ord, och i så fall varför?
Lösningen kom för några månader sedan. Jag satt och läster på KB i dagstidningar från hösten 1964. Det visade sig att "Gabrielle" låg på topplistorna just då, då jag gick i tredje klass. Men så plötsligt såg jag namnet på en annan sång som också gjorde det vid samma tid. Den hette "Jag marscherar vid din sida". Det liksom ringde en klocka och jag kom på att jag skulle leta efter den på You tube.
Det glömde jag bort, men så i natt kom jag på att göra det. Och, precis som jag trodde innehöll den mycket riktigt orden "tusen kyssar".
Det var alltså två sånger som de sjöng som jag har flätat ihop till en i mitt minne.
Så nu vet jag vilka sånger det var och kan dessutom ganska bra placera minnet i tiden.
Jag har faktiskt en annan minnesbild från första klass, av några flickor som sjunger en sång. Men där har jag, hur jag än försökt, inte lyckats lista ut vad det var för någon (eller några?). Den handlade om en flicka som hade en telefon som hon brukade ringa till sin vän ifrån. Troligen var det en barnvisa, men jag har aldrig lyckats hitta någon med en liknande text.
Men frågan är ju också varför jag minns så oerhört väl just hur flickor i båda dessa småskoleklasser jag gick i (minnet från första klass är från en tidigare klass, när jag bodde i Gubbängen) sjunger, och att jag till och med minns orden. Minnena är positivt laddade, och det finns en stark känsla av vemod när jag tänker på det nu.
På något sätt avspeglade sjungandet en känsla av gemenskap, och jag stod i hög grad utanför sådan. Att jag minns just detta avspeglar nog en längtan. På något sätt.
Men att åtminstone ett av dessa minnen skulle vara så exakt när det gäller ordvalet förvånade mig lite.
Leaving on monday morning
Första gången jag någonstans hörde Melanie Fionas "Monday morning" blev jag helt fascinerad, men visste inte varför.
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Jag började söka på sökord från refrängen på nätet och hittade den snart. Den ovan länkade You Tube-versionen är textad.
Lyssna gärna!
Subscribe to:
Posts (Atom)