Det är lätt att göra sig löjlig över personer som så lever sig in i fiktiva TV-serier så att de börjar se dem som verkliga. Och börjar ställa frågor som vad som egentligen fick den eller den att göra så eller så. Eller vad som egentligen hände efter scener där manusförfattaren väljer att vara tyst.
Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.
Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.
Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.
Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.
Men det finns någon som dyker upp just då som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.
Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.
Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.
23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv, men gör samtidigt situationen så deprimerande.
Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer hon att göra det ett tag till.
Wednesday, January 29, 2014
Wednesday, December 4, 2013
Mordet på Josefin
Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.
När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.
Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp..
När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.
Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp..
Saturday, November 30, 2013
Gullungen
Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.
Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.
En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.
Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.
Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut, men ofta blir jag starkt berörd av den.
Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.
Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.
Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....
Wednesday, November 20, 2013
"Sång om de indokinesiska folken"
/Från min huvudblogg 8 november 2013./
Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.
Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.
Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)
Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!
Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.
Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.
Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)
Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!
Den 5 november 1971
/Från min huvudblogg 5 november 2013/
Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.
På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.
På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".
Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.
Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.
Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.
Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.
Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem. Jag skriver också ner styckena i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.
"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt,
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"
Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.
Laos skulle tämjas sen som nummer tre,
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'
I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."
Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.
Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...
Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,
Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....
Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.
På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.
På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".
Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.
Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.
Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.
Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.
Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem. Jag skriver också ner styckena i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.
"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt,
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"
Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.
Laos skulle tämjas sen som nummer tre,
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'
I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."
Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.
Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...
Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,
Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....
Wednesday, October 30, 2013
Med risk för att göra bort mig....
...för tid och evighet avslöjar jag härmed att när denna serie gick på TV var det ett av mina favoritprogram.
Friday, October 25, 2013
Maffian
Har upptäckt att denna sång av Kjell Höglund ÄNTLIGEN ligger på YouTube.
Den har en av de ytterst få sångtexter som jag utan att tveka vill kalla genial.
Den är ovanligt lång, men väl värd att lyssna på. Gör det!
Monday, October 14, 2013
Namnet Maria i populärmusik 1967
/Det här är måhända helt ointressant. Ja, jag vet det.../
För ett tag sedan kom jag att tänka på hur namnet Maria (alternativt Mary) förekom flera gånger i pop- och svensktoppsmusik några månader i mitten av 1967.
Först hade vi The Monkees Mary, Mary, som nog inte var på någon lista (den var b-sidan till Theme from the Monkees, som låg på Tio i topp under försommaren detta år), &men som spelades mycket ofta.
Efter ett tag kom Larry Finnegans Maria min vän, som kom att ligga ganska länge på Svemktoppen.
Samma år kom dessutom Robban Broberg upp på Svensktoppen med sången Maria Therese.
Och i september gick sedan Tom & Mick & Maniacs (med Tommy Körberg) upp till första plats på Tio i topp med Somebodys Taken Maria Away.
Sedan blev förstås namnet mindre vanligt igen, men långt senare dök det ju upp i ett mer gåtfullt sammanhang, med religiösa undertoner - i The Beatles Let It Be i februari 1970. Som ju var den singel beatlarna gav ut bara någon månad innan de meddelade att de skulle upplösas.
---------------------------------------------------------------
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Någon tipsade mig om Jimi Hendrix The Wind Cries Mary, som ju också var aktuell under just dessa månader 1967.... Den hade jag faktiskt glömt. Men det gör ju det hela ännu bättre....
Sunday, October 13, 2013
Då hoppades man, på något sätt
För 45 år sedan (12 oktober 1968) låg Mary Hopkins "Those were the days" tvåa på tio i topp. Beatles "Hey Jude" låg etta. Veckan efter petade Hopkin ner Beatles från förstaplatsen.
Wednesday, October 9, 2013
The Garden is Open
För något år sedan upptäckte jag till min glädje till min glädje att The Fugs "The Garden is open" från 1968 nu finns på You Tube.
Fugs var en grupp vars texter ibland var aningen problematiska, till exempel drogromantiken. Men den här sången är mycket vacker.
Fugs var en grupp vars texter ibland var aningen problematiska, till exempel drogromantiken. Men den här sången är mycket vacker.
Tuesday, August 13, 2013
Grace Slick och Jefferson Airplane
Har just lyssnat på en samlings-CD med Jefferson Airplane.
Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.
Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.
Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.
PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...
PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.
Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.
Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.
Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.
PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...
PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.
Subscribe to:
Posts (Atom)