Vad spelade P3 under ett dygn?

Det är en fråga som jag försökte besvara fyra gånger 1969-70.

Dessa gånger satte jag mig ner klockan elva på morgonen och började skriva ner alla låtar som spelades i P3. Jag fortsatte exakt ett dygn, till elva nästa morgon.

Sista gången jag gjorde det var för exakt 42 år sedan. Nämligen den 8- 9 augusti  1970. Första gången var 29 - 30 juli 1969, andra gången 21-22 december 1969, tredje gången någon gång i maj 1970 (minns inte datum).

Jag antecknade vad varje låt hette, artistens namn samt kategori (pop, jazz, schlager etc.). Jag har tyvärr inte kvar mina anteckningar, utom några enstaka sidor. Möjligen finns något kvar undangömt i skrymslen på landet.

Det mest intressanta var kategorierna. Mitt huvudsakliga resultat var att pop spelades ytterst lite, några ynka procent. Det var en besvikelse, och gjorde att dygnsvakan blev ganska så tråkig.

De som valde ut skivor var äldre, och var inte intresserade av ungdomsmusik. Jag tror nog att pop från sextio- och tidigt sjutiotal spelas mycket mer idag på radio än 1969 och 1970!

Dagen efter en sådan vaka var jag mycket trött och natten efter sov jag ovanlig djupt!

-------------------------------

PS. Min kategori "pop" motsvarade både vad som idag kallas "pop" och vad som idag ofta kallas "rock". 1969 och 1970 användes nästan aldrig "rock" som en egen kategori, det var en del av kategorin "pop".

"Boken om Bildjournalen" - en ny nostalgitripp

Jag skrev för ett tag sedan om en bok om Tio i Topp. Nu har jag uppäckt att det 2011 kom ut en annan nostalgibok. Nämligen "Boken om Bildjournalen" av Börje Lundberg och Ammi Bohm.

Den är på nära 580 sidor och framkallar verkligen minnen.

Våren 1967 hade jag börjat lyssna på popmusik. Jag hade en känsla av att jag gjorde något förbjudet. Jag hade fått uppfattningen att det inte ansågs att jag borde lyssna på popmusik. Men jag gjorde det ändå.

Men en sak som jag först inte vågade göra var att köpa Bildjournalen. Många tjejer i min klass köpte den, och jag visste att den mycket handlade om pop. Jag ville köpa den, men vågade inte. Märkligt nog.

Vändpunkten kom i början av juli 1967 då jag fick ett nummer av Bildjournalen av en vuxen, jag minns faktiskt inte av vem. Det var en omslagsbild på Micky Dolenz i Monkees, och den som gav den till mig visste att jag brukade lyssna på Monkees TV-serie.

Eftersom "Boken om Bildjournalen" har alla omslagsbilder av alla nummer av BJ, ser jag nu att det var nummer 27/1967. Omslagsbilden känns välbekant - som om jag såg den igår.

På så sätt bröts den inre spärren mot att köpa tidningen. Jag började först köpa BJ sporadiskt, sedan mer regelbudet, efter ett tag varje vecka. Ett halvår till och med prenumererade jag på den.

Om det finns någon tidning som jag direkt associerar med den tidiga tonåren är det Bildjournalen. Den kommer på första plats där. Sedan kommer ingenting, sedan ingenting, sedan ingenting, och sedan kanske Svenska Mad och engelska New Musical Express.

Att köpa den regelbundet gav en märklig känsla av tonårsidentitet. Tidigare var jag ett överintellektualiserat barn, nu var jag en tonåring. Det kändes bra.

Om jag skulle gå igenom gamla nummer  av den igen (den finns ju på KB, så det är ju lätt att göra!) skulle jag troligen inte uppfatta den som speciellt bra, "objektivt sett". Inte nu, när jag uppnått den hemska åldern av 57. Men det vet jag inte förstås, jag har inte prövat.

Men då var den viktig. Som sagt. Och att  en av pomusikrecensenternas anti-kommersiella purister, Ludvig Rasmusson, angrep den hårt och en gång till och med kallade den "otäck", rörde mig inte det minsta.

Konstigt nog gillade Rasmusson Hej! bättre. Denna tidning  var ett försök att skapa en konkurrent till BJ. Om jag minns rätt började den komma hösten 1968. Den var minst lika kommersiell som BJ, men tråkigare. Mer plastig, på något sätt. Jag hade då intrycket att den saknade själ.

Att Hej! startades kanske bidrog till att BJ slutligen lades ner. Det trodde jag i alla fall då. Mitt intryck då var att de nog konkurrerade ihjäl varandra. De lades båda ner ungefär samtidigt, i mitten av 1969.

Jag tror  nog ändå att jag sätter mig på KB en dag och läser igenom några årgångar av BJ. Med risk för att jag blir så tagen att jag sedan blir ersättningsskyldig när mina tårar helt och hållet förstört tidningarna.

Joan Baez: Play Me Backwards

1992 sjöng Joan Baez in en sång som handlade om rituella övergrepp mot barn. Det var ett ställningstagande i den debatt som då fördes om sådana övergrepp existerade eller inte. Baez tog ställning för att de existerade. Och för att de måste avslöjas och bekämpas.

Mycket riktigt blev hon hårt angripen, bland annat i backlashförfattarna Debbie Nathans och Michael Snedekers bok "Satan´s Silence" från 1995, som tyckte att hon hjälpte till att sprida en "häxjakt" på oskyldiga...

Om sången är "bra" eller inte kan man ha olika åsikter om, men för mig ökade min respekt för Joan Baez just på grund av det ställningstagande hon vågade ta med denna sång.

Den heter Play Me Backwards. Lyssna gärna på den.

För den som har svårt att uppfatta den exakta sångtexten finns den att läsa här.

Seklets töntigaste poplåt?

När jag bläddrade i Tio i Topp-boken (se inlägget den 13 juni) så stötte jag bland annat på en av de kansketöntigaste poplåtarna som någonsin gjorts (och det vill inte säga lite) . Jag syftar, jag höll på att säga naturligtvis, på "Bobbys girl", som gick upp på tio i topp-listan den 1 december 1962, nådde förstaplats en vecka senare, behöll denna placering ytterligare en vecka, för att slutligen lämna listan den 26 januari 1963.

Glömt texten? Här är en del av den. :-)

"When people ask of me
What would you like to be
Now that your not a kid anymore-ore
(You're not a kid anymore)
I know just what to say
I answer right away
There's just one thing I've been wishin' for-or

I wanna be Bobby's girl
I wanna be Bobby's girl
That's the most important thing to me-ee
And if I was Bobby's girl
If I was Bobby's girl
What a grateful, thankful girl I'd be."

Men hur töntig än texten kan verka, uppnås den maximala tönteffekten endast när man dessutom lyssnar på Marcie Blanes sång.

Jag lyssnade inte på den 1962, jag hörde den först  i slutet av 60-talet, och minns att jag undrade om det där med "not a kid anymore" var någon form av ironi. Men kom fram till att det var det nog inte, tyvärr.

Jag kommer på mig själv med att undra om det skulle ha blivit en hit om den hade sjungits av en kille, hetat exempelvis "Suzys boy", haft samma naiventusiastiska tonfall, och med en i stort sett identisk text, bortsett från att könen var de motsatta.

Nej, naturligtvis inte 1962, men skulle det funka med något sådant idag?

Nja, vi sägs ju leva i queertider, men jag betvivlar att en upp-och-nedvändning av könsrollerna i Bobbys girl skulle vara möjlig som hitlåt ens idag.

Men jag kan ju ta fel.

Tio i topp-boken: alla nostalgitrippars moder

Jag har varit på bibliotek och lånat "Tio i topp, med de utslagna på försök 1962-74" (Premium Publishing),  av Eric Hallberg och Ulf Henningsson. Den är tyvärr slut på förlaget. Boken är på över 550 sidor, och A4-sidor dessutom!

Den innehåller bland mycket annat alla tio i topp-listor (inklusive de utslagna låtarna!) från starten 1962 tills programmet las ner 1974. Dessutom har den en utförlig presentation av alla artister som någonsin testats till Tio i Topp. Och historiska avsnitt, där bland andra  Klas Burling medverkar.

Att läsa den är en nästan kuslig nostalgitripp. Jag har ett bra minne, och när jag går igenom listorna tycker jag mig ofta minnas när den eller den låten gick upp.

Jag lyssnade nästan alltid på Tio i topp 1967 (från och med april) och 1968, och mycket ofta 1969, 1970 och början av 1971.

Det jag först kastade mig över var alltså listorna. Men det finns alltså mycket annat att läsa.

Eftersom den kom ut 2011 och redan är slut borde den alltså sålt mycket bra. Därför kan man ju hoppas att förlaget trycker upp den på nytt... Elementär marknadsekonomisk kalkyl borde ju leda till det.

För den finns inte på så många bibliotek. Själv var jag tvungen att skaffa mig lånekort på Sollentuna bibliotek för att få tag på den.

Jag har sommarlån på den, så jag har ganska lång tid på mig att nostalgiskt fördjupa mig i den...

PS. I boken kan man bland annat få reda på att denna sång låg på tionde plats den 22 mars, den 29 mars och den 5 april 1969....

Ämnesuppdelning

Om ni tittar på höger sida ser ni att bloggen numera har en lista där artiklarna är uppdelade i specifika ämnen. Så nu blir det nog lättare att hitta.

Chauvinistiska svenskar

/Skrivet 15 maj 2007/

Om man har en blogg känner man sig tvungen att skriva något varje dag. I varje fall gör jag det. Och nu ser jag att en massa bloggare skriver om schlagerfestivalen. Det kan jag göra med, men mycket kort. Själv såg jag bara slutet, eftersom TV2 samtidigt hade en bra och angelägen långfilm om hur urinvånarnas barn i Australien togs från föräldrarna av rasistiska myndigheter som ville uppfostra dem till goda vita, för att de sedan skulle kunna gifta sig med goda vita.

Men jag såg slutet, och gladde mig åt att Serbien vann med en riktigt bra låt som stod i skarp kontrast till den dystra machobild av landet, som skapats av aggressiva nationalister. Det finns ett annat och bättre Serbien, och det visade den här låten.

Men så ser man kvällstidningarnas löpsedlar dagen efter. Aftonbladet skrev med stora rubriker något i stil med "lägg ner skiten", Expressen något liknande. Det visade sig nämligen att de östeuropeiska länderna gör som vi i Norden alltid gjort, röstat på varandra. Ingen har upprörts över det när det gällde oss, men nu är det östeuropéer som gör det, och de har ju så dålig musiksmak, tycker de självbelåtna (och musikaliska?) svenskarna. Jag mår faktiskt nästan lika illa av rubrikerna som jag mådde när Expressen för en massa år sedan hade en löpsedel om svenskars syn på invandringen med rubriken "släng ut dem!"

Östeuropéer röstar ofta på varandra, och än sen då? Precis som svenskar ofta gillar norska låtar gillar kanske bulgarer ofta ryska, eller vad det nu kan vara. De primitiva svenska reaktionerna är snudd på rasistiska.

Och när kvällstidningarna skriver att Norden aldrig mer kan vinna glömmer de hastigt och lustigt bort att Finland vann förra året - visserligen med en låt jag inte var direkt förtjust i... Eller tror vi idag att Finland också är ett sånt där mystiskt "östland"?

Jag är inte speciellt förtjust i schlagerfestivalen i sig men nu har jag ett bra argument för att den bör vara kvar. Den retar uppenbarligen gallfeber på svenska chauvinister! I övrigt hänvisar jag gärna till Annika Sundbaum-Melins debattartikel om ämnet.

Mysrysare, klassresor och "Tornet i fjärran"

Hela mysrysargenren går förstås att analysera utifrån såväl ett marxistiskt som ett feministiskt perspektiv. Det grundläggande temat är ju ofta en klassresa - en ung, inte speciellt välbärgad kvinna, kommer till en herrgård etc. och efter diverse dramatiska och småkusliga förvecklingar slutar det mycket ofta (men definitivt inte alltid!) med att hon gifter sig men någon förmögen man.

Ja, jag var helt medveten om detta när jag slukade mysrysare. Jag var vänsterpolitiskt aktiv under hela sjuttio- och åttiotalet och det var under andra hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet som jag läste som mest mysrysare. Jag läste ofta med pennan i handen och jag gjorde en massa utropstecken och (sic!) i marginalerna. Men samtidigt var jag på något oerhört underligt sätt fascinerad av genren. Jag kunde inte slita mig från den.

Nu handlade det inte endast om klassresor. I "När vinden gråter är döden nära" handlar det, om jag nu minns rätt, om en kvinna som kom som barnflicka till ett hus, och som upptäckte att det barn hon skulle ta hand om for väldigt illa och var utsatt för olika hot. Om jag minns rätt, alltså.

En annan bok som gjorde stort intryck på mig hette "Tornet i fjärran". Det var inte en mysrysare, jag tror den var i en serie som hette Rosenserien. Den handlade om en flicka, som bodde hos en extremt elak styvfar. Varje dag tittade hon ut mot ett torn långt bort vid horisonten. Det fanns upplysta fönster i tornet och hon fantiserade om att där bodde underbara människor, och om hon bara kom dit skulle allt bli bra. Så en dag rymmer hon, för att hon vill ta sig till tornet i fjärran...

Vad som hände sen minns jag inte, mer än att det i slutändan torde ha slutat lyckligt. Det gjorde det nämligen i alla sådana böcker. Jag lånade ut "Tornet i fjärran" och fick aldrig tillbaks den. Annars skulle jag nog i alla fall ha sparat just den. Jag får väl läsa om den på KB nån gång

Det skulle vara intressant att lite grann gå tillbaka till genren, för att se hur jag skulle se på den nu.

Lägg väl märke till att mysrysarserien och dess motsvarigheter alldeles uppenbart riktade sig till kvinnor. Det var inga problem för mig. Jag läste Mitt Livs Novell också. Däremot väldigt sällan herrtidningar.
-------------------------
PS. Gör lite snabbkoll på nätet och ser att "Tornet i fjärran" faktiskt skrevs av Margit Sandemo och gavs ut på nytt för inte så länge sen. Den borde inte vara så svår att få tag i!

Mysrysare

Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.

Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.

Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.

Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.

Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.

Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".

Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.

En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.

Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.

På nätterna hörs konstiga ljud.

En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.

Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .

Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädd i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.

Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.

PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.

Talle-Maja

/Länken till Måna Bergers dikt har länge varit obsolet, och gått till något helt annat. Har ändrat det nu, så nu kommer man fram till denna fina dikt. /

Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!

Viktor Rydbergs "Skogsrået"

Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.

Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.

Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.

Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...

------------------------------------------
Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.