"De 6 och den hemliga ubåtsbasen"

Jag insåg plötsligt att jag har en Blyton-bok i min lägenhet som jag inte visste att jag hade. Det är en överraskning på samma sätt som när jag för några år sedan upptäckte att jag hade en Kitty-bok i min lägenhet, trots att jag (på den tiden) inte visste något alls om vem Kitty var.

Nu hade jag såklart läst många Blyton-böcker, men inte från serien som boken jag nu hittade var en del av.

Det var en svensk översättning av "The Rubadub mystery". I den finns en grupp personer som jag aldrig hade stött på tidigare i någon Blyton-bok.

På svenska hade den fått titeln "De 6 och den hemliga ubåtsbasen". Jag förstår fortfarande inte vilka personer i boken som tillhör "de 6" och vilka som inte gör det. Det är ju annorlunda med fem-böckerna, Vilka som tillhör de fem och vilka som inte gör det är ju glasklart. 

Men i femböckerna fanns en klart definierad grupp, det tycker jag inte att det gör här. Men jag kan ha missat något. .

Jag trodde att jag kände till alla serier av Blyton-böcker, och nu upptäckte jag alltså i min lägenhet  en bok som tillhör en som jag inte alls kände till..

Enid Blyton skriver alltid fascinerande mysterier, men jag måste erkänna att "R"-böckerna (som denna serie  ofta kallas kallas eftersom alla böckernas engelska titlar börjar på "R")  åtminstone för mig, inte upplevs vara i samma klass som Femböckerna, , Äventyrsböckerna, .Mysterieböckerna eller Hemliga Sjuan. .

Men jag blev definitivt förvånad över att upptäcka en  serie  av Blyton-böcker som jag aldrig hört talas om förut, 

Och vad i hela fridens namn gör en  bok som jag aldrig har hört talas om i min lägenhet? 😉

"Gimme Hope Kamala"

Om man letar efter sånger om Joseph Biden och Donald Trump på YouTube hittar man en oerhörd massa elaka parodiska nidvisor. Ja, båda är förvisso oerhört lätta att parodiera.

Men om man söker elaka sånger om Kamala Harris hittar man inte många sådana. Det finns, några, som för det mesta handlar om hennes sätt att skratta.

Men man hittar faktiskt nästan lika många hyllningssånger till henne som nidvisor

En av dessa är denna. 

Sektens barn

Mariette Lindstein har skrivit tre romaner om en auktoritär och patriarkal sekt som är belägen på en ö som hon kallar "Dimön". 

Jag har tidigare skrivit om den första av dessa här och den andra här.

Hennes tredje bok köpte jag för flera år sedan, men det är först nu jag läst den. Den heter "Sektens barn" och dess handling utspelar sig femton år efter att den andra bokens handling slutar.

Den kan för övrigt beställas här.

Författaren är själv avhoppare från Scientologikyrkan, vilket väl i hög grad förklarar hennes val av ämne. Jag minns att jag uppfattade de två första böckerna som spännande, men den senaste är om möjligt än mer spännande. 

Jag läser numera långsammare, men jag har ägnat ett antal dagar åt den, med en spänd förväntan på hur det hela ska sluta. 

Ledaren för sekten heter Franz Oswald och tidigare har vi fått läsa om hur bokens huvudperson Sofia lyckades fly från honom och hans sekt. Och avslöja den. 

Men nu har det i bokens handling alltså gått 15 år sedan sist. Och nu visar det sig att Oswald har startat sin sekt igen. 

Han vill uppenbarligen också hämnas. Och han använder bland annat Sofias dotter Julia för det syftet. 

Jag ska inte avslöja handlingen allt för mycket - men kan ändå säga att i denna bok får historien ett definitivt avslut. Det kan knappast få en uppföljare. *

Sekten kallas ViaTerra och har någon sorts grumlig pseudo-ekologistisk lära som grund. Eller snarare som en förevändning för sektledarens behov av makt och kontroll. Som i hög grad, men definitivt inte enbart, drabbar flera kvinnor som han får kontroll över. 

Handlingen är i sina huvuddrag inte alls otrolig, även om en del detaljer ibland kan te sig som nästan hisnande osannolika. 

Men visst finns det sekter som  är  (minst)  lika vidriga som den som beskrivs. . För att nu uttrycka det lite försiktigt.

-------------------------

*Det är var jag trodde. Men tydligen har Lindstein  ändå skrivit  flera böcker om ViaTerra efter "Sektens barn". Se Wikpedias uppslagsord om henne.

Yellow Boomerang

En sång med denna titel,  med Middle of the Road, blev tydligen en hit 1973 - och kan  höras och ses här . 

Själv blev jag ju 1971 helt betagen av deras första hit, Chirpy Chirpy Cheep Cheep. Men sedan bröt jag närmast samman och lyssnade inte på popmusik på flera år. 

Så jag har långt efteråt tagit reda på vad de gjorde senare. 

Men Yellow Boomerang upptäckte jag först för några veckor sedan. 

Den är bra, som så mycket annat de gjort. 

Den som är ledsångare är ju som vanligt Sally Carr. 

Andra versen är riktigt kul.  Där sjunger Sally liksom i de andra verserna om den  pojkvän som tydligen lämnar titt som tätt och sedan kommer tillbaka nästa dag - som en bumerang, 

I just denna vers beskrivs hur han en kväll säger att han ska lämna henne och istället gå med i Främlingslegionen - för att lära sig vad livet egentligen handlar om...

Men nästa dag knackar han på hennes dörr igen. 

Min spontana reaktion är att hon borde ha låtit bli att öppna. Om någon ens för en dag bestämmer sig för att lämna Sally Carr för att gå med i Främlingslegionen för att "lära sig om livet" är han ju uppenbart vrickad.

 

Middle of the Road 1972. 

Dover Calais

(Från min huvudblogg 13/8 2015. Gruppen som gjorde den sång jag länkade till hette Freestyle./

Blir av någon anledning fortfarande berörd av denna sång från 1986.

Mysteriet på Greveholm

Någon gång för länge sedan lade jag in en länk till Mysteriet på Greveholm på min dator. Jag råkade få syn på den igår. 

Den var Julkalendern på SVT 1996. Och jag fastnade när jag började se den och har nu sett alla 24 avsnitten...

Jag slutade att se Julkalendern nån gång i tonåren, så jag har inte sett Mysteriet på Greveholm förrän nu.

Den har en fascinerande handling, och dessutom en riktigt sympatisk sensmoral.

Den kan ses här.

Thank U very much

Denna sång från 1968 var ju inte någon from lovsång till Gud, som någon kanske skulle kunna tro inledningsvis,

Den är gjord av den fyndiga popgruppen the Scaffold. 

"Nummer 1"

 /Från min huvudblogg 4 december 2019/

Om ni tillhör en av de (inte speciellt få) människor som inte står ut med en viss offentlig person kan ni gärna  lyssna på denna låt av Magnus Uggla.

Om ni inte genast fattar vem den handlar om kan ni ju gissa.... jag berättar i alla fall nästa gång jag besöker en dator.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG .
Det var Jan Guillou, vilket om inte annat visas i dessa rader.

"Tur att vi har dig du modiga hjälte, ständigt på jakt i vår rättslösa stat. Som nr du ska hämnas ett svidande bälte, rensar ett helt internat

Och nu ska du ladda ditt vapen i soffan, och sen gå i strid mot den farliga Noffan  Det krävs kurage å hämnas med så hårda bandage."

Det första syftar helt klart på hans bok om sin internatskola, det andra, tror jag,  på en konflikt han en gång hade med en veckotidningsredaktör.

Fula gubbar

Den här sången från 1986 hörde jag när den kom ofta på radion. Till en början utan att tänka på texten. När jag så en dag insåg vad texten handlade om ökade min respekt för Magnus Uggla.... Och hans förmåga att skriva meningsfulla texter.

Om jag minns rätt utsattes han för en del hårda angrepp av en del som hade anledning att känna sig träffade, och följaktligen kände sig väldigt kränkta. Vilket väl var en anledning för mig att uppsatta sången ännu mer.

Mer om Runaways

När skivalbum är tillräckligt gamla hamnar de till sist på YouTube.Det gjorde även de två LP-skivor av Runaways jag köpte i slutet av 1977 eller i början av 1978.   Den ena var förmodligen den första de gav ut och hette helt enkelt "The Runaways". Den kan höras här. Den andra jag köpte hette "Waiting for the Night" och kan höras här.

Runaways som grupp hade en närmas explosiv effekt på mig. Det liknade inte något jag hade hört förut.

I jämförelse med andra tjejgrupper jag hört  var detta  något helt nytt. Som SvD-skribenten skrev i juni 1978 spelade gruppen förvisso på en form av sexualitet. men inte alls på det sätt som kvinnor inom pop och rock brukade göra. Det här var ingen snäll traditionellt "kvinnlig" sexualitet utan en  - kan man kanske säga -  intensiv sexualiserad aggressivitet. Eller en aggressiv sexualitet, om man föredrar den termen. 

Deras första skiva som endast hette "The Runaways" motsvarar kanske bäst den senare termen, medan "Waitimg for the Night" kanske den förra. 

Skillnaden var kanske att  Cherrie Currie hade lämnat gruppen mellan dessa två skivor. Efter att hon lämnade tonades sexualiteten ner en del, medan de aggressiva dragen förstärktes. 

Ett tydligt exempel på detta är kanske "You´re Too Possessive" från "Waiting for the Night", som kan höras här.

Annars är kanske den mest kända av deras låtar "Cherry Bomb" som fanns på deras första LP.  

Jag vet inte riktigt hur det gick till när Cherrie Currie lämnade, men enligt SvD-artikeln från juni 1978 pratade flera av medlemmarna i Runaways om hur dålig hon hade varit... 

Anna Charlotta Gunnarsson har i sin bok "Kvinnorna som formade pophistorien" jämfört relationen mellan Runaways unga manliga fans med den relation som fanns mellan de kvinnliga fansen och manliga popgrupper, som exempelvis de tidiga Beatles. Hon menar att denna parallell inte brukar uppmärksammas. 

Det är riktigt. När unga manliga fans entusiastiskt skriker "We want Runaways" och till och med trampar ner varandra i sin iver, går det absolut att dra paralleller med ex.vis Beatleshysterin. 

Själv fick jag inte vara med om tumultet den 13 juni 1978. Och fick inte heller höra Runaways live.

Men de har ju kvar en medlem som fortfarande turnerar. Hon heter Joan Jett, och vem vet en dag kanske hon har en konsert i Stockholm. Då ska jag nog försöka gå dit.

När jag missade Runaways i Stockholm

Den 13 juni 1978 - alltså imorgon för 46 år sedan - spelade Runaways i Stockholm. Jag visste vilka de var, och hade två LP-skivor med dem. Jag visste också om att de skulle spela, och en del av mig hade tankar att jag skulle gå på deras konsert.  En annan mer förnuftig, eller ska man kanske säga, tråkig, del av mig avvisade snabbt idén. Och vann med lätthet den inre konflikten.

Den delen av mig kunde väl tänka "vad var det jag sa" när jag dagen efter konserten läste Dagens Nyheters artikel om den.  Där fick man reda på att det hade blivit trängsel och panik när hundratals ungdomar hade samlats, skrikande "We want Runaways". Några skulle till och med ha blivit nedtrampade. 

Men värst av allt - det fanns också en stor bild av publiken i artikeln. Man kunde där lätt se individuella ansikten. Jag tänkte hur genant det skulle vara om mitt ansikte också hade synts där. 

Jag kan just nu inte kolla DN-artikeln men om man får tro det som stod i SvD hade jag kanske feltolkat en del av den. Inte om paniken och trängseln, men om annat. 

Jag hade tolkat vad som stod i DN att publiken framförallt var tjejer, i kanske 13-15-åråldern. Jag var 23 år, och man. Just detta fick mig verkligen att bli lättad för att jag inte varit med i publiken, och dessutom fotad

Nu skrevs SvD:s artikel dagen innan så helt säker kan man inte vara. Men enligt den skulle Runaways på sina konserter ha en till överväldigade delen "manlig publik" som skulle vara mellan - 9 och 29 år! Om konserten den 13:e blev ett undantag från den regeln vet jag förstås inte.

Men om den inte var det, skulle jag ju inte alls ha varit så udda om jag gick dit

Nedancitat från Gunnar Selander. i SvD den 12 juni 1978. 

Han intervjuar Runawaysmedlemmen Lita Ford som säger att de från början sågs som ett tjejband, men att idag ”inte någon tänker på att det är flickor som står på scenen”

 Selander kommenterar: ”Där tror hon med säkerhet fel, och av döma av hennes klädsel och uppträdande vet hon också om att hon tror fel. Visst använder Runaways sin kvinnliga dragningskraft , men de kör inte med någon traditionell image av undergivna halvt förslavade sexobjekt. De är sexsubjekt enligt sin image, lika tuffa och medvetna som någonsin de manliga rockstjärnekollegerna. Könsrollsspelet är det gamla vanliga fast rollerna är ombytta till vems glädje nu det kan vara” . 

Ja, i alla fall det sistnämnda var nog till glädje för mig. Och det skulle nog ha varit en både stor och ovanlig upplevelse om jag hade vågat ta mig dit. Men det gjorde jag ju tyvärr inte.