En vacker melodi

I morse hade jag en märklig dröm. Den gick ut på att jag tyckte mig minnas fragment av en vacker melodi som jag antog att jag hört någon gång. Jag försökte minnas hela melodin, och dessutom komma på var jag i så fall hört dem.

Det kanske märkligaste var att jag samtidigt tänkte att det ju inte var "Si god afton och god kväll".

Nu är "Si god afton" för mig en ganska specifikt betydelsebärande sång, så vad betydde denna tanke  - att den melodi jag sökte efter INTE var just denna...

Jag tillhör inte de som tror att drömmar kan avfärdas som meningslösa. Och just denna dröm kändes också ovanligt viktig.

NÅGOT betyder den.

We Love You

/Från min huvudblogg 4 augusti 2017/

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttryck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och kan höras här.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

Rolling Stones svar på Sgt.Pepper

/Från min huvudblogg 6 juni 2015/

Jag har aldrig varit så oerhört intresserad av Rolling Stones, men deras försök att presentera ett psykedeliskt svar på Beatles Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band har alltid fascinerat mig. Det var på en LP med namnet Their Satanic Majesties Request, och den kom alldeles i slutet av 1967. Den finns nu i sin helhet på You Tube och kan avlyssnas här.

Trots den "diaboliska" titeln är det nära på omöjligt att hitta några satanistiska inslag i den. Den LP Rolling Stones gav ut ett år senare, Beggars Banquet , innehåller ju däremot rockmusikens förmodligen mest kända hyllingssång till djävulen....

Rolling Stones övergav snabbt den psykedeliska stilen efter Their Satanic... Dels var deras fans nog inte alltför förtjusta, dels verkade de inte riktigt behärska genren. Jovisst, skivan har sina höjdpunkter - som In Another Land, 2000 Man, She´s a Rainbow och - framförallt - 2000 Light Years From Home. Även de andra låtarna är värda att lyssna på, men undantag för version 2 av Sing This All Together (spår fem) och The Gomper.

Men det finns något mycket väsentligt som fattas. I sin helhet är det inte en skiva man gärna lyssnar på oftare än en gång vartannat år eller så.

Den är, förstås, sämre än Sgt. Pepper (men det är ju nästan all pop-och rockmusik). Men den är samtidigt också på något sätt - sorglig, deprimerande och vemodig. Jag minns att när jag köpte den som tonåring lysnnade jag på den bara några gånger - jag kände mig nästan depressiv efter att ha hört den,

Den stora skillnaden är att Sgt. Pepper - strax under det "drogtema" som finns på ytan - har en vision som faktiskt präglas av ömsinthet, och optimism. Till och med undergångsversionen i A Day in the Life andas egentligen optimism. Om detta har jag skrivit mer här, inspirerad av Håkan Sandblads och Arne Ruths ovanligt intressanta analys av skivan i DN den 6 augusti 1967....

Men Rolling Stones försök är liksom svart, ledsamt, vemodigt, tröstlöst. På sätt och vis är 2000 Light Years From Home ganska betecknande för hela skivan. Den isande ensamheten när man snabbare än ljuset försvinner längre och längre bort hemifrån avspeglar en känsla som även andra delar av skivan faktiskt ger. Inte hela, men stora delar.

Their Satanic.. har kanske inte sin "diaboliska" titel av en slump. För min del känns (om blasfemin ursäktas!) Rolling Stones svar på Sgt. Pepper nästan lite som om Satan skulle försökt skriva ett svar på Psalmboken... eller nåt sånt.

Det som är gemensamt är det psykedeliska, men där Sgt. Pepper andas någon form av gemenskapskänsla och hopp andas alltså Their Satanic.. en nästan isande vemodig känsla av ensamhet. Eller det är i alla fall så jag upplever det. Det säger kanske en del om mig.

Om det också säger något - eller inte säger något - om Beatles respektive Rolling Stones som grupper avstår jag definitivt från att spekulera i...

Nothing

Denna låt av The Fugs kom redan 1965 men är väl på sätt och vis alltid aktuell.

Lägg dock märke till distinktionen i de två sista raderna i den näst sista versen. Mitt i allt  "nothing" finns det en person som är "less than nothing".

Jag är benägen att instämma i den värderingen.

En våldsman möter den röda ängeln

/Från min huvudblogg 13 september 2013/

När jag skrev att det var en låt som jag speciellt fascinerads av när jag först lyssnade på Fugs It crawled inte my hand, honest tänkte jag på Johnny Pissoff meets the Red Angel.

Jag minns mycket väl första gången jag ordentligt lyssnade på den. Jag var alltså nyss fyllda 15 och det var på kvällen den 28 februari 1970. Jag satt på mitt rum på Fyrverkarbacken 30. Tidigare på eftermiddagen hade jag bara strölyssnat på texten, men sen tänkte jag att den verkade så intressant att jag borde lyssna närmare på den. Jag var uppmärksam, försökte höra alla orden. När jag hört färdigt var jag ganska så tagen.

Det är definitivt en låt där texten är viktigare än musiken. Och handlingen i den text som gjorde ett så stort intryck på mig då är ungefär denna.

Huvudpersonen "Johnny Pissoff" är en machoartad, våldsbenägen, reaktionär amerikansk man. Han är fixerad av våld, han har en särdeles egotrippad karikatyr av uppblåst självförtroende. Han är rasist, anti-kommunist - och uppenbarligen TV-beroende. Dessutom gillar han att plåga djur.

Han hatar "niggers", kommunister, homosexuella och värnpliktsvägrare. Han vill visa hela universum att hans namn är, ja just det, Johnny Pissoff.

Men till och från störs han av något. Det är mardrömmar om en kvinnlig "röd ängel" som hemsöker honom.

Så ändras melodin. Från att vara aggressiv och stökig kommer en stillsam och vemodig melodislinga:

"When The Red Angel comes and the TV is cold,
Will you pray in the dawn for the rest of your soul?"

Den röda ängeln är inte bara en mardröm, hon kan komma på riktigt.

Lägg märke till "the TV is cold". TV:n står för det mesta på, men det är när den är avstängd - som allvaret kan börja.

Den röda ängeln har kommit på allvar - och frågan ställs om Johnny verkligen tror att han kan komma till himlen - "with a violent heart".

I Bibeln är änglar alltid män. I Johnny Pissoff är ängeln alltså kvinnlig, vilket är implicit i texten och klart framgår av dess röst när man för en sekund får höra den tala (eller viska) själv: "Are you ready Johnny, I´m the red angel".

På sätt och vis inverterade sången ett vanligt mönster i det sena sextiotalets USA. Människor på vänsterkanten brukade inte spekulera om, eller hota med, straff efter döden. Men våldsbenägna reaktionära män som 1968 hade värderingar som liknade Johnny Pissoffs kunde vara hur amoraliska som helst - de talade ändå ofta om att exempelvis kommunister, bögar eller värnpliktsvägrare var gudlösa och en dag  kommer att hamna i helvetet.

Men en dag, säger alltså sången, kommer de kanske själva att möta den kvinnliga röda ängeln från sina egna värsta mardrömmar.

Då, denna mörka vinterkväll i februari 1970, lyssnade jag på detta med en blandning av rysningar och en djup inre tillfredsställelse.

Crystal Liaison

/Från min huvudblogg 12 september 2013/

Mer Fugs. Crystal Liaison är faktiskt en anti-sektlåt. Den parodierar kultledare och gurus, och Fugs själva har sagt att udden bland annat riktade sig mot Maharishi Mahesh Yogi.

Liksom låten om Ramses II kommer den från en LP från 1968, It crawled inte my hand, honest.

Jag köpte den lördagen den 28 februari 1970. Jag hade fyllt 15 två månader tidigare. Snön hade börjat smälta lite när jag gick hem med den.

Jag tror jag hade den i en genomskinlig plastpåse. I vilket fall som helst måste det ha synts att jag hade köpt den, för på vägen hem stötte jag på några äldre killar, som sa att det var en väldigt bra skiva. Jag tänkte att de måste ha en lika udda smak som mig, då de så väl kände till Fugs skivor.

Men det var egentligen vare sig denna låt eller låten om Ramses, som mest kom att fascinera mig när jag kom hem och började lyssna på skivan. Det var en helt annan låt. Men det återkommer jag kanske till någon annan gång.

Ramses II is dead, my love

/Från min huvudblogg 10 september 2013/

Den amerikanska gruppen The Fugs gjorde en hel del udda och intressanta låtar i slutet av sextiotalet. En del var mycket bra, nästan fantastiska, några snudd på förfärliga. De kombinerade en ofta träffande kritik mot samhället i USA med en del saker som ter sig mindre sympatiska. som till exempel en ganska så ohöljd drogpropaganda.

Den här låten är inte förfärlig alls, men tillhör inte heller de bästa. Däremot är den fascinerande.  På You Tube kan man höra den i två olika versioner - en med vackra fornegyptiska bilder, en utan sådana men med bättre ljudkvalitet...

Langoljärerna

Den kanske mest fascinerande, och en av de mest skrämmande, av Stephen Kings berättelser är nog  "Langoljärerna". Jag läste den när den kom, som en del av antologin  "Mardrömmar", på svenska 1991.

Upptäckte idag att en filmatisering av den finns på YouTube. Jag började se den och kunde inte slita mig, Jag brukar inte bli skrämd av King-berättelser men den här skrämmer mig - i både bok-versionen och (nästan ännu mer) i filmversionen.

Se den om ni inte är alltför lättskrämd..

Den varar i hela tre timmar och kan ses  här.  

PS. I den får man också en oerhört kuslig, men mer logisk än de flesta sf-varianter,  version av vad som skulle kunna hända om någon mot förmodan skulle lyckas resa bakåt i tiden...  

Merrilee Rush i suggestiv video

Jag har tidigare skrivit om och länkat till Merrilee Rush och hennes "Angel of the morning" . Men nu har jag hittat en annan,  visserligen  ihopklippt, men ändå suggestiv video med hennes sång. 

Jag bör på nytt säga att låten grep tag i mig på ett mycket starkt sätt, när jag var 13, sommaren 1968. Då trodde jag väl aldrig att jag någonsin skulle få kontakt med Merrilee Rush. Men numera finns ju Facebook., Och för några år sedan upptäckte jag att hon hade en sida på Facebook.

Så jag skrev där och berättade om hur gripen jag blev av hennes sång i trettonårsåldern. Hon blev faktiskt glad...

Videon kan ses och höras här.

En riktigt fascinerande sång från DDR

Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland.

Jag ägnade några timmar  i går kväll att att lyssna igenom en rad politiska sånger producerade i DDR.

De var av skiftande kvalitet. En hel del var pompösa och  tråkiga. Men inte så få var riktigt intressanta..

Som denna.

Jag har aldrig förut hört den på tyska, men en svensk vänstergrupp tog senare över melodin och gjorde en helt annan, men ändå på något sätt liknande, text till den. 

Jag är lite ambivalent inför dessa nu försvunna samhällen - DDR och de andra i Östeuropa. De var sannerligen inte några idealsamhällen, men att kapitalismen återupprättades i dem var en tragedi. Det behövdes stora förändringar i dem, men inte sådana förändringar. 

Efter att de föll blev världen sämre. Och gick åt höger i snabb takt. Kalla krigets utgång var en tragedi.  

DDR:s flagga

The Hollies

Kom plötsligt att tänka på The Hollies låt King Midas in Reverse dag.

Här finns en samling av den gruppens bästa låtar. Först kommer Bus Stop men om man klickar på den kommer sedan en lista på andra låtar (och, ja, King Midas in Reverse finns också med - som nummer 14). 

Hollies var en av mina favoritgrupper i tidig tonår. 

    

The Hollies 1970