Sång om S.t Dominicus - på topplistorna 1963- 64

Visste ni att en sång som handlade om Domikanerordens grundare, S:t Dominicus, låg högt på topplistorna i västvärlden i slutet av 1963, och början av 1964? Jo det gjorde den, och skivan såldes i över två miljoner exemplar. Sången sjöngs, och skrevs,  av en nunna, vid namn Jeanine Deckers. 

Hon sjöng mycket bra,  och kallades efter ett tag "Den  sjungande nunnan". Hon var medlem i Dominikanerorden, och skrev alltså en hyllningssång till ordens grundare.    

Den kan höras här.

Hennes fortsatta liv blev efter ett tag tyvärr ganska så tragiskt. Hon lämnade orden, hamnade i en rad konflikter, och flyttade mot slutet av sitt liv ihop med en väninna. De anklagades för att vara lesbiska, och de båda begick till sist självmord tillsammans, 1985.   

Men jag tycker att hon verkade sympatisk. Och sången är vacker.

Lyssna gärna.

Avbildning av S:t Dominicus (1170–1221)

ChatGPT försöker imitera HP Lovecraft

Jag bad ChatGPT att skriva en Lovecraftliknande novell. Detta blev resultatet:

"In the forgotten depths of the ocean, beyond the grasp of mortal men, lay a slumbering evil of unimaginable power. It was a being beyond comprehension, an ancient god that had existed long before the stars themselves were born. This was Cthulhu, and its very presence was enough to drive men mad with terror.

But in a remote fishing village on the coast of Maine, there were those who knew of Cthulhu's existence. They had studied the forbidden tomes, learned the dark secrets of the universe, and made pacts with entities that should not be named. And they had come to the realization that the time of Cthulhu's awakening was near.

It began with strange, otherworldly sounds echoing through the village at night, followed by eerie green lights shining from the depths of the sea. Fishermen reported seeing grotesque, writhing creatures in the water, and whispered rumors spread of sacrifices made to appease the slumbering god.

Then, one fateful night, the ground shook and the sea churned. The villagers fled in terror as a massive, tentacled monstrosity rose from the waves, towering over the town like an eldritch titan. Its eyes glowed with a sickly green light, and its voice was a chorus of screams that echoed in the minds of those who dared to listen.

The villagers knew that they were doomed. Cthulhu had awakened, and its wrath was terrible to behold. But even as they trembled in fear, there were those among them who knew the truth - that this was only the beginning, and that far worse horrors were yet to come.

For Cthulhu was not the only ancient god that slumbered in the depths of the sea, and as the stars aligned and the barriers between dimensions grew thin, they would all awaken to claim their rightful place in a world that had long forgotten them."

Sedan jämförde jag med mitt eget försök från 1980, som kan läsas här.

Jag måste pinsamt nog medge att jag tycker att jag lyckades bättre än datorn. Det tyder troligen på storhetsvansinne - hur kan jag på största allvar tro att jag skriver bättre än en världsberömd superdator? Men jag kan inte hjälpa att jag faktiskt tycker det.

;-)

Alltså: det är uppenbart att datorn  noggrant läst in sig på Lovecraft, men det finns definitivt något väsentligt som saknas. Något som datorer i alla fall ännu inte riktigt kan greppa.

"Silent Hill Revelation"

För ungefär fem år sedan såg jag en film som hette Silent Hill, och skrev om den två gånger.

Det var väl en av de äckligaste filmer jag sett.  Det var två timmars skräckäckel, som visserligen inledningsvis var riktigt suggestiv, men i övrigt saknade den försonande drag. Tyckte i alla fall jag. 

Det var också tråkigt att den suggestiva inledningen på så sätt fuskades bort.

Men den grep tag i mig. På ett sådant sätt att jag retades på att slutet var så gåtfullt öppet. Men kunde ana att fasorna inte var slut,  och jag hade ett inre behov att få något avslut på de traumatiska känslor som filmen väckte upp.

Så när jag nu såg att det fanns en uppföljning som hette "Silent Hill Revelation" insåg jag motvilligt att jag helt enkelt var tvungen att se den. Så nu har jag gjort det.

Den som mot förmodan vill se båda filmerna kan ju klicka på länkarna till de båda filmerna, ovan.

Innan jag mycket mycket kortfattat beskriver mina intryck av den senare vill jag bara nämna en recension jag sett av den på nätet.

Den säger i princip att den första delen var ett mästerverk men att uppföljaren var den sämsta film som producerats på flera årtionden.

Jag upplevde det inte riktigt så. Jag håller för det första alltså inte med om att "Silent Hill" var ett mästerverk, trots dess suggestiva inledning. Denna inledning följdes ju upp med just en serie av skräck- och äckeleffekter som alltså var outhärdliga.

Det skulle i och för sig på något makabert sätt kunna ses som ett tecken på att det var en bra skräckfilm att den grep tag i mig så djupt att jag helt enkelt måste se uppföljaren, trots att jag mådde illa av blotta tanken.

Uppföljaren  frossade liksom ettan i skräck- och äckeleffekter… Med det var ändå en lättnad att se den. För även om den också slutade med öppna trådar var den ändå på NÅGOT sätt ett avslut.

I åtminstone några avseenden fick den dessutom faktiskt ett slut som (i och för sig med stor tveksamhet) kunde beskrivas som åtminstone lite grann "lyckligt". I alla fall i två avseenden.

Så mardrömskänslan jag fick av den första filmen, och som levt kvar, har kanske ändå fått ett avslut.

Konstiga tider

På samma album där Blå Tåget förde fram sin vackra hyllning till 60-talet finns också en sorgsen sång om nutiden, dvs i detta fall 1999. 

Den heter alltså "Konstiga tider", och beskriver en frusen tid, där inget väsentligt sker. 

Det återkommande temat presenteras i dessa rader: 

""Verkligheten verkar trött och frusen/ den står på perrongen och väntar, väntar på  X2000."

En annan slagkraftig formulering är: "Visst är det mycket som händer/ men ändå inget som sker.".

Detta parentetiska tillstånd var hur många på goda grunder kunde se världen detta år,  åtminstone i Swerige och liknande länder...

Men nu är det ju inte heller 1999. Det är 2022.   

Och världen ter sig inte längre meningslös, inte heller från vår horisont. Den ter sig avgrundslik. Man behöver endast nämna en sanningssägare som Greta Thunberg för att förstå vad som menas.

Den känsla av meningslöshet som kom efter att hoppet hade grusats var alltså  en parentes. Efter denna parentes kom - helt följdriktigt -  en period av skräck. Som vi lever i, numera även i detta land.

Det finns ingen poäng med att längta tillbaks till 90-talets parentes..  

Det finns en poäng med att hoppas på att 60-talet ska återupplivas. Och att det som påbörjades då ska återupptas.

Om så inte sker kommer det troligen inte att finnas kvar några människor om 100 år.  

Sången kan höras här.

Buffy

Jag köpte en ny DVD-spelare för tror jag mer än en månad sedan. Så jag har ägnat en hel del  tid åt att se gamla DVD-filmer jag inte sett på åratal. men en verkar jag inte ha sett alls. Den andra säsongen av Buffy the vampire slayer.

En mycket märklig serie. Föst verkade den både fånig och tråkig. men efter att ha sett den ett tag började jag tycka att den var riktigt spännande.

Och faktiskt också intressant.

Allt var liksom i rörelse

Det är titeln på Blå Tågets hyllning till till 1960-talet, gjord 1999.  Den räknar upp en rad händelser och tidsfenomen från just 60-talet.

Alla var knappast sådant som Blå Tåget i någon högre grad torde ha uppskattat - exempelvis nämns LSD ("en droppe syra"), dubbelmaoister, sexliberaler. Andra saker torde de ha uppskattat desto mer - som Vietnamrörelsen, demonstrationer, popmusik, "vänstervridning". För att inte tala om "vilda strejkaktioner".

Sången ger i vilket fall som helst intrycket av ett dynamiskt årtionde, som trots förekomsten av mindre sympatiska drag i grunden var mycket mer hoppfullt än det vi har idag.

Mellan de olika exemplen kommer så de återkommande textraderna:

"60-talet kom och gick/ öppet som ett ögonblick/
 uppror och förförelse/ allt var liksom i rörelse"

Melodin är vacker.

Jag har faktiskt inte hört denna Blå Tågets kärleksförklaring till 60-talet förrän idag. Jag blev rörd och berörd när jag hörde den.

Det var synd att 60-talet tog slut. Det kunde gott ha fått fortsätta.

(Jag märker att jag till och med har fått tårar i ögonen när jag  skriver nu.)

Sången kan höras här. Gör det.

Svarte Rudolf - några reflektioner

Under de senaste dagarna har jag tänkt på en sång som en gång var mycket spelad, och kanske också populär. Den heter "Svarte Rudolf" (eller från början hette den "Svarta Rudolf", men gradvis kom den att få ett namn som passade ihop med de regler som finns för hur man i Sverige vanligen böjer adjektiv om substantivet är maskulint).

Jag hörde den redan som barn. Jag tänkte väl inte så mycket på texten, men sången brände sig ändå fast.

Det var från början en dikt, som 1909 skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1909, och tonsattes av Robert Norrby samma år. Karlfeldt fick sedemera Nobelpriset  i litteratur 1931.

Det finns många versioner av den - den mest kända är nog Evert Taubes. Själv trodde jag fram till helt nyligen att Evert Taube också hade skrivit den.

Den kan alltså höras i många versioner, här väljer jag att länka till Hootenanny Singers version.

Jag har aldrig tyckt om den. Den är suggestiv, och jag mindes nog melodin från första gången jag hörde den. Men jag har alltid haft en känsla av obehag inför den. 

Melodin tycker jag dock är vacker. Texten ska föreställa att ge en nästan ömsint skildring av den huvudperson, som är fiktiv men som sägs ha haft en verklig motsvarighet.

Det första som kan sägas om den är att Rudolfs praktik - att åka jorden runt och ha sex med så många kvinnor som möjligt på något sätt ses som beundransvärt. Den tendensen är i och för sig inte ovanlig.  Man kan ju bara tänka på hur Casanova och Don Juan brukar beskrivas. 

Men Rudolf skiljer sig från hur dessa förförare brukar beskrivas genom att det första exemplet i dikten/sången inte handlar om hut han förför någon - det handlar om att han köper sex.

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter

Rudolf verkar se detta som ett närmast underbart minne. Redan det gör ju sången problematisk. Men det kommer värre saker. 

Vad sägs om detta?  

Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn 

Bortsett från de rasistiska formuleringarna, som ju sorgligt nog var vardagsmat när dikten skrevs,  får vi här som enda gång i texten veta en ålder på någon av de flickor som Rudolf "förförde". Hon var alltså tretton år. 

Men hemma är kanske ändå bäst, och  i sista versen är vi vid ´Ålands jäsande hav". 

Så här lyder dess text:

Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav 

Ler i den väldiges nävar? Hon kan då inte gärna ha varit speciellt mycket över
13. Men däremot under. 

Nja, kanske någon invänder. Bör man verkligen läsa texten på detta bokstavliga sätt? Kanske inte nödvändigtvis, men "tösen" som först  "bävar",  men som sedan hamnar i den "väldiges nävar", säger ändå något om maktförhållanden. Som jag tycker är relevanta. 

Formuleringen att han "gav" något till flickan och att detta fick henne att le, ser ut som en pedofils önskedröm. 

Sensmoralen är att "Svarte Rudolf" verkar skildra en obehaglig man, som inte alls bör vara föremål för den "ömsinta" beundran som finns i denna olustigt förföriska sång.

Nedan kommer texten till hela sången för den som till äventyrs tror att jag citerar orättvist, och inte tar hänsyn till kontexten.

--------------------------------------------------

Svarte Rudolf, han dansar
Han böjer sin nacke och ler
Han tänker på stormande nätter
I Amsterdams glädjekvarter
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken
Han drömmer om flickornas kransar
Och svävande bruna ben
På stranden av blåa slätter
Vid Samoamånens sken

Han böjer sin nacke och blundar
I flygande roslagsvals
Så höll han i smäktande lundar
Sin arm kring chilenskans hals
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn
Så böjde han krullig hjässa
En afton i negerbyn
Mot trettonårig prinsessa
Med eldsken på ebenholtshyn

Så dansa de svajiga karlar
På Malagas vinstänkta redd
Den vitröda tösen bävar
Bedårad, förlorad, förledd
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav
Hon ler i den väldiges nävar
Åt allt vad han tog och gav
Hon suckar, och vinden svarar
Från Ålands jäsande hav

 

Erik Axel Karlfeldt

Shocking Blue: Shocking You

Det finns två låtar som Shocking Blue är ganska så kända för: Venus och Send Me a Postcard.

Men de gjorde förstås flera.  Denna tycker jag är lite fascinerande.

"We chocking you until you turn to blue"...

   

Shocking Blue 1970

Juliet...

...är en mycket vacker sång av Ola & The Janglers. . 

Den ingick i den romantiska filmen Ola och Julia, där Ola & The Janglers sångare Ola Håkansson alltså spelade Ola.... 

Idag för 55 år sedan - alltså lördagen den 14. oktober 1967 - gick den upp på tredje plats på Tio i Topp. 

Jag hörde den första gången just den dagen. Den gick in i mig direkt. Blev gripen av den. Jag var 12 år. 

Tyvärr såg jag aldrig filmen. 

 

En sorglig sång - och en annan sorglig sång med satirisk udd

Excerpt from a teenage opera med Keith West var nykomling på Tio i Topp idag för 55 år sedan, 7 oktober 1967. En sorglig historia om en specerihandlare som brukade komma till stan med mat, inte kom en dag - och visade sig ha dött.

Handlingen har förresten vissa ytliga likheter med Povel Ramels satiriska sång Varför är där ingen is till punchen?. 

Stämningen är helt annorlunda - liksom sensmoralen. Men ytligt sett finns det som sagt likheter i texten.

Povel Ramel 1955

Lite anmärkningar utifrån en TV-serie

Det går just nu en ganska läskig serie i SVT, The Grave. Att den kallas "The Grave" och inte försvenskas till "Graven" beror nog på att det för några år sedan gick en annan thriller-serie på SVT (som också finns på SVT Play) och som hette just "Graven". Nåväl, själva utgångspunkten i "The Grave" är att tre döda människor som hittats i en grav har samma DNA som tre nu levande människor. Det framställs som ett djupt mysterium, av en närmast hisnade art, och skulle också vara det om DNA:t var lika till hundra procent (och förstås att de döda inte var enäggstvillingar med de levande!)

Men istället kan seriens okunniga manusförfattare inte låta bli att konkretisera i en helt annan riktning. De säger efter ett tag att de döda och de levande har "nästan" lika DNA och på ett ställe sägs det att de är lika till 95 procent. Men det är snarast en osedvanligt stor skillnad.

Jag kollar upp och det visar sig att i genomsnitt har två medlemmar av släktet Homo Sapiens cirka 99,95 procent identiskt DNA.

Dessutom är chimpansens och människans DNA identisk till 98, 5 procent. .

Så hela grunden för seriens fortskridande spöklika handling blir fel...

Viktigt? Kanske.

De ytterst små skillnaderna i DNA både mellan människor, och mellan människorna och de närmaste djurarterna (även skillnaderna mellan oss och till exempel hundar är mycket mindre än många skulle tro) visar hur mycket de olika livsformerna på jorden har gemensamt.

Tänk nu inte att människor nästan är djur. Tänk istället att djuren nästan är människor. Och att alla människor är oerhört lika - också det mycket mer än många vill tro.