När ABBA inte hette ABBA

Idag för femtio år sedan - 8 juli 1972 - låg denna låt fyra på Tio i Topp. Den hette "People need love" och var gjorda av ABBA - men innan de hette ABBA. 

Då  gick de helt enkelt under namnet "Björn, Benny, Agnetha & Annifrid".  

Det var den första  skiva som de fyra spelade in tillsammans.

Sedan mer än ett år tillbaka hade jag då slutat att lyssna på topplistor och andra pop-program. Men jag vet att jag måste ha hört den, möjligen utan att veta vilka som hade gjort den.

Jag minns att jag tyckte den var bra, men brydde mig inte alls om att kolla upp den.

Nästa låt jag hörde av dem var nog "Ring, Ring" våren 1973 - men då kallade de sig fortfarande inte för ABBA.  Nästa sång jag hörde var Waterloo - och då kallade de sig för ABBA.

Jag har egentligen från början gillat det mesta de gjort, men under många år kombinerades detta med en form av motvilja.  Jag kände mig tvungen att tycka att de var en obehaglig kommersiell grupp - och det stod i kontrast mina positiva upplevelser av deras musik.

Detta är nog ett av de ytterst få exempel jag kan hitta  på uppenbart pinsamma exempel på "politisk korrekthet" från min sida. 

Det var också ologiskt. När det begav sig försvarade  jag till och med  Monkees när de anklagades för att vara en konstgjord kommersiell grupp  - trots att jag visste att de till en början inte spelade själv . Alla popartister som  tävlar på en kommersiell marknad är förstås i en viss mening kommersiella - och i de flesta fall brydde jag mig inte alls

Varför jag brydde mig om det i just fallet ABBA är väl en psykologisk fråga.  Å andra sidan har jag ju på denna blogg på ett flertal tillfällen gjort en nästan förkrossande "självkritik" för detta. ;-)

Varför jag upprepade gånger känt mig tvungen till denna är väl också en - psykologisk fråga...

"Cover of the Rolling Stone"

Dr Hook & The Medicine Show, den grupp som gjorde "Sylvias Mother", gjorde också denna låt. 

En närmast absurt hejdlös låt. 

Som handlade om att den framgångsrika gruppen hade allt de ville ha; de var en berömd rock-grupp, de var oerhört rika, de hade alla vänner som kunde köpas för pengar, de hade droger, tjejer som gjorde allt de ville, och till på köpet en genuin indisk guru som lärde dem "some better way". .

Det enda som de aldrig fick var att få se sin bild på framsidan av den ansedda pop- och-rock-tidningen "Rolling Stone". 

Nåväl, efter att de hade gett ut denna skiva fick de sin önskan uppfylld. Inte så långt efteråt fick de se sig själva på framsidan på Rolling Stone.

 

Sylvia's Mother

Det var titeln på en av de i särklass snyftigaste låtarna i pophistorien. Idag för 50 år sedan - 24 juni 1972 - gick den in på tionde plats på Tio i Topp. 

Själv tror jag att jag inte hörde den förrän 1974, då den blev en av mina favoritlåtar på jukeboxen i ett café på Odengatan. 

Gruppen hette Dr. Hook & The Medicine Show.

Låten kan höras här.

 

Vanilla Fudge: The Beat Goes On

Köpte alltså denna LP med Vanilla Fudge, troligen våren 1970. Jag fick för mig att spela den på fredagen den 29 maj 1970 - på den första klassfest som hölls hemma hos mig.  Alltså  med min grundskoleklass, i nian.  

Vanilla Fudge kallades  nog i alla fall till en början för psykedelisk. Jag vet inte om det är en adekvat benämning. 

Hela skivan är en enhet, där kommentarer om världshändelser från ledande politiker,  kommentarer om allt möjligt från en bandmedlem, och en hel del annat, varvas med en suggestiv musik, och en melodisnutt som kommer igen och igen.

Det var en märklig skiva att spela på en klassfest. Men så vitt jag vet var det ingen som gick därifrån pga skivan.  🙂

Men den måste ha gjort intryck. För när jag över 30 år senare, träffade en kille som varit med på denna klassfest,  råkade jag nämna denna. Och han såg lite road ut och sa: "Ja, det var på den du spelade Vanilla Fudge. "

Så som sagt - nåt intryck torde den ha gjort...

Länken ovan går till en spellista där alla låtarna från skivan spelas upp i den ordning som de fanns på skivan.Så vitt jag minns.. Det  ar lite märkligt att höra den igen.  Om man är i en viss sinnesstämning är den på något sätt rogivande.

Sorgeliga saker hände

Detta är titeln på Kathinka Lindhes bok om  Elvira Madigan och det drama som ledde till hennes död. Lindhe är släkt i rakt nedstigande led med Elvira Madigans förförare, Sixten Sparre, och dennes hustru, Luitgard. Ironiskt nog kallades Luitgard för Lycka, vilket också är det namn som för det mesta används i boken.

Sixten Sparre var Lindhes farmors far. Och "Lycka" var hennes farmors mor. 

Boken kan rekommenderas för alla som är intresserad av den tragiska historien. Den är väldokumenterad, fint skriven, och är väl försedd med bilder.

Samtidigt har den kanske inte den inriktning som jag sökte. Bokens fokus är framförallt på  "Lycka", och inte relationen mellan Elvira Madigan och Sixten Sparre. Men trots detta ger den ändå läsaren väsentliga fakta som är viktiga för att förstå vad som kan ha legat bakom det så kallade dubbelsjälvmordet.

Bokens titel är ju hämtad från de första raderna i den kanske mest kända sången om Elvira Madigan: "Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann - sorgeligast är dock denna, om Elvira Madigan." 

Historien är förvisso sorglig. Men de fakta som presenteras i Lindhes bok bekräftar en del funderingar som jag faktiskt hade redan innan jag läste boken.

Sixten Sparre var skuldsatt över öronen. Han var skyldig motsvarande 850.000 kronor i dagens penningvärde. För att ändå kunna leva på en hög nivå hade han tömt barnens bankböcker. 

Han hade inte betalat hyran på över ett år. Han hade på något sätt lyckats leva på kredit. Men han visste naturligtvis om att det inte skulle dröja så länge innan bubblan sprack. 

Både Sixten och Lycka kom från en adelssläkt, men hennes var betydligt "finare" än hans. "Greve", som Sixten kallas i balladen, var han inte.

Han visste också att han skulle bli helt utskämd när sanningen uppenbarades. Det är inte alls osannolikt att han skulle ha tagit livet av sig även om han inte hade lyckats förföra Elvira. 

Sixtens och Elviras död brukar beskrivas som att de båda begick självmord. Men så vitt jag fattar finns det inget som visar att Elvira ville ta livet av sig. Däremot hade som sagt  Sixten ganska så starka skäl till att vilja göra detta.

Så istället för att se det som ett dubbelsjälvmord, tror jag att det finns ett bättre namn för det som hände. Något som brukar kallas utvidgat självmord. Det är när en person beslutar sig för att dra med  sig andra i det självmord hen själv tänker genomföra.

Elviras "självmord" utfördes genom att Sixten sköt Elvira.  Och sedan sköt han sig själv. Eftersom det, av naturliga skäl, inte fanns några vittnen, finns det ingen direkt anledning att utgå från att Elvira var med på det. 

I balladen sjungs det att de ville ut i världen men att pengarna tog slut redan i Danmark. Det torde Sixten ha vetat om redan innan de reste. Det verkar möjligen inte så oerhört troligt att Elvira visste detsamma. 

Det var sorgligt, det var tragiskt. Men kanske inte speciellt romantiskt.  Det är nog rimligare att kalla det... otäckt. 

Sixten Sparre

En försvunnen värld

Det finns en roman av Arthur Conan Doyle som har ett tema som snarare för tankarna till Jules Verne än till skaparen av Sherlock Holmes. På engelska heter den "The lost world" och den har fått en svensk översättning med titeln "En försvunnen värld".

Jag läste den som barn och blev mycket fascinerad av den. Den handlar om en professor vid namn Challenger, som på sina resor i världen fått information som tyder på att det på en platå i Sydamerika finns ett område som befolkas av dinosaurier.

Han lyckas få ihop en expedition som finner att det verkligen finns dinosaurier på platån. Dessutom finns det människor som är organiserade i någon form av stamsamhällen.

Jag kan inte ha varit mer än på sin höjd elva år när jag läste den. Den var spännande, men på sina ställen ganska så otäck.

För ett tag sedan upptäckte jag att det finns en filmatisering av den på YouTube.  Från 1992. 

Den kan ses här. 

Den är mer barnvänlig än boken. Det jag minns som otäckt i boken har tagits bort, och ersatts med något betydligt mer beskedligt.

Filmen var för mig mest intressant genom att jag kunde se hur de hade omtolkat boken. Förutom att det otäckaste tagits bort, hade även av någon outgrundlig anledning, handlingen förflyttats från Sydamerika till Afrika. 

Men vad var det otäcka, som jag minns? Och hur hade det förändrats?

Det fanns två stammar på platån, där den ena beskrivs som "ond", och den andra beskrivs som mer eller mindre god. I boken besegras den onda stammen genom att den "goda" stammen kastar ned de "onda" från platån, så att de krossas mot marken. Ett brutalt sätt att bekämpa "ondska", förvisso.

Men i filmen besegras de onda genom att deras ledare dödas, och att de som lytt den onde ledaren går över till de godas läger...

Sedan upptäckte jag att det på YouTube även finns en uppföljare till filmen, också från 1992. Den bygger alltså inte på någon bok. Den handlade om hur Challenger och de andra återvänder till platån för att rädda både dinosaurierna och stamkulturen från att förintas av ett företag som upptäckt att det finns olja på platån. Den kan ses här.

Den andra filmen var ju för mig lite mer spännande att se, eftersom jag inte hade läst någon förlaga till den.

Det finns ju definitivt någon form av kolonial undertext i framförallt den senare filmens handling. Den kultur som hotats av utrotning pga onda vita, kan endast räddas av en mycket liten grupp av goda vita...

Filmerna är småroliga att se. Men det är kanske mer givande att leta redan på boken på något bibliotek.

 

Thorstein Bergman in memorian

Thorstein Bergman har dött. Det känns faktiskt sorgligt.

Han gjorde många saker han blev uppskattad för - som hans tolkningar av Dan Anderssons dikter.

Det jag bäst kommer att minnas honom för är dock Balladen om Kråkguldet, som kan höras här. En fängslande och vacker visa, med en gåtfull och suggestiv text.

Som han spelade just för TV-serien Kråkguldet - en ungdomsthriller från 1969. Sången passade faktiskt mycket bra som signaturmelodi för denna sympatiska serie.

Som jag definitivt tycker står sig än idag. De som inte sett den kan kanske testa att klicka här - ni kanske också blir tagen av den...

Den hemlighetsfulla ön

För ett tag sedan stötte jag på  en serie på You Tube i hela 21 delar. Den hette "Mysterious Island" och visade sig vara en mycket fri tolkning av en roman av Jules Verne som på svenska heter "Den hemlighetsfulla ön". En roman som jag mig veterligt aldrig har läst.

Eftersom serien är i hela 22 delar torde den nog också vara en utvidgning av boken.

Den kan ses här. Avsnitt två fattas. Det finns på YouTube i en version där avsnitt 2 finns med, men där är bildkvaliteten så dålig, så den rekommenderas absolut inte

Den är faktiskt mycket spännande. Och efter att ha kollat upp lite vad  ursprungsromanen innehåller, verkar det som TV-seriens handling faktiskt är en förbättring av Jules Vernes story - även om det nu kan låta lite respektlöst mot en så stor författare. 

Serien, liksom boken, börjar med att några fångar i ett fångläger som drivs av sydstaterna i inbördeskriget i USA lyckas fly lägret i en ballong . De driver runt, hamnar över öppna havet, och just som det ser  ordentligt hopplöst ut hamnar de på en till synes öde ö. De börjar försöka inrätta sig där, och hittar en grotta som kan användas som bostad.

Men nästan med en gång börjar det hända egendomliga saker, som är oerhört svåra att förklara.  Det finns dock förklaringar, och  konstruktionen av filmens story gör att tittarna vet mer än personerna i berättelsen. En sådan uppläggning kan ibland förstöra handlingen i de bästa historier, men här fungerar det på ett sätt som jag inte tycker minskar spänningen. 

För den som vill ta del av något spännande, i 21 avsnitt a la 45 minuter vardera, kan serien rekommenderas. Jag såg ofta kanske tre avsnitt varje kväll och blev sedan lite ledsen när allt tog slut. Det var inte lätt att sedan hitta något som motsvarade  spänningen i den serien...

Testa gärna att börja se den. det kan ju hända att ni blir lika fängslad av den som jag blev.

 

 

Jules Verne,  ca 1878

Hur står det till"

Det var namnet på en låt som gick in på femte plats på Svensktoppen idag för femtio år sedan - den 7 maj 1972. Den framfördes av en grupp som hette Glenmarks.

 

När den kom hörde jag den inte. Men i juli samma år hörde jag den sjungas på gräsmattan utanför ett hus i Fruvik. Den sjöngs av en tjej som hette Bettan, och som jag tyckte var mycket sympatisk. Och vi som satt där på gräsmattan när det började skymma hade mycket roligt

 

Det är väl därför jag minns sången så bra.. Men jag visste inte vilka som spelat in den, eller hur gammal den var. Men sedan kom Youtube, och Nostalgilistan. Så nu vet jag.

 

Och när jag hör den nu kommer känslorna från den kvällen tillbaka...

 

Och den kan alltså höras här.

Elvira Madigan

Vaknade  i morse med en välbekant sång i huvudet. Det var balladen om Elvira Madigan. 

Jag har ingen aning varför den fanns i mitt huvud när jag vaknade. Men jag kom på att jag aldrig kollat  upp historien om Elvira Madigan. 

Så jag kollade den på Wikipedia. Det kan läsas här .  

Jag vet inte hur tillförlitlig  skildringen är. Men det ser inte så oproblematiskt romantiskt ut som i sången. 

Och löjtnant Sparre verkar inte så där oerhört sympatisk. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

 

Elvira Madigan

Om Mata Om Kali with Kundalini Dance

Jag vill gärna tipsa om  att det på YouTube under ovanstående titel finns en oerhört suggestiv sång- och  dansvideo till Durgas och Kalis ära. Som jag inte har set tidigare. 

Den kan ses och höras här .

Gör det gärna. 

Durga som demonbekämpare