Whiteout - en thriller i antarktisk kyla

Det är kallt ute.  De senaste dagarna har varit så kalla att man nästan frestas att tro att den globala uppvärmningen har upphört. Men så är ju tyvärr inte fallet. 

Om detta kombineras med pandemi innebär det ju att jag ofta sitter hemma och ser på filmer på YouTube. Exempelvis om den gammalegyptiska civilisationen, eller om kvasarer och svarta hål. Eller thrillers. 

Men när det nu är så kallt undrade jag om man inte kan förhöja spänningen genom att se thrillers som utspelar sig i extrem kyla. 

 Jag hamnade exempelvis i en spelfilm från 1977 om BigFoot.   Lite smårolig var den, men inte mer än så. 

Men så upptäckte jag att en film som jag såg 2012 på SVT,  och som kom 2009, nu fanns på YouTube. Efter att ha sett den skrev jag då ett blogginlägg om den. 

Filmen hette alltså  Whiteout och då fanns det endast en trailer om den på YouTube.  Men nu märker jag att hela filmen finns på YouTube. 

Och den är spännande på riktigt. En i sig spännande handling vävs ihop med skräcken för extrem kyla - som de flesta torde ha någonstans. 

Den utspelar sig nämligen på Antarktis (Sydpolen)  där det. (åtminstone än så länge) är vinter året runt. Man kan ju hopas att det fortsätter att vara så.

Så den som i denna vinterkyla vill trösta sig med en handling som utspelar sig på en plats där det är mycket kallare än här kan ju gärna se den. Och dessutom ta del av en handling som är spännande att se på men som få av oss skulle vilja vara ned om.  

Delar är förvisso orealistiska. Det är svårt att föreställa sig att slagsmål som för tanken till en västern-film skulle kunna utspela sig i minus 40 graders kyla  (eller vad det nu är på Antarktis).

Men den som vill se den kanske bör skynda sig på.   Anti-piraterna ser ju allt, och det skulle inte förvåna mig om de tar bort bort den endera dan. 

Så passa på nu om ni vill se en riktigt spännande thriller kombinerad med  antarktisk kyla.

 

Gaciärer och berg i Marie Byrd Land på Antarktis - sett från NASA's DC-8:a.

Black Christmas

 /Från min huvudblogg 3 oktober 2020./

Jag blir sällan rädd av skräckfilmer. Det finns egentligen endast (tror jag) tre som har skrämt mig på riktigt. Och då menar jag på riktigt, inte endast den närmast lustfyllda pseudoskräck som man vill få av att se en skräckfilm. 

Jag såg en av dessa tre , som på svenska hette "Stilla natt, blodiga natt" 1975 eller 1976. 

Idag fick jag en impuls att leta reda på den på YouTube. Där fanns mycket riktigt en film som hette "Silent nighrt, bloody night" men när jag kollade den visade det sig att det inte alls var den jag såg då. 

Så jag letade runt lite och upptäckte att den engelska titeln på den film jag letade efter i själva verket var "Black Christmas". Och den finns på YouTube

Så jag såg den nyss med en förhoppning att den inte skulle vara så otäck som då om jag såg den nu. 

Det var helt fel. Den är lika otäck nu som då, och inte alls beskedligt pseudo-otäck som de flesta skräckfilmer   

Jag minns att jag efter att ha sett den på bio i slutet av 1975 eller kanske i början av 1976  skrämt tittade in i mörka tvärgator och hoppades att jag skulle slippa se något där. 

Det är samma sak nu. Efter att ha sett den gick jag systematiskt runt i  vardagsrummet ,hallen, köket och  badrummet och dessutom tände  jag lamporna i vart och ett av rummen (utom hallen, där lampan inte fungerar).  

Dessutom tittade jag i titthålet ut mot tamburen.
 
Men just nu inser jag till min förskräckelse att jag har glömt titta på balkongen...  '

Det här är  skräck på riktigt. Jag skulle inte vilja rekommendera den till någon - i alla fall inte till någon som vill sova någorlunda lugnt natten efter att ha sett filmen.  

Och jag noterar att den recensent i SvD som 27 december 1975 recenserade filmen också verkade bli rädd - vilket förstås recensenter nästan aldrig blir av en skräckfilm.

The Witch

Det var namnet på en låt med gruppen The Rattles som gick in som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp idag för femtio är sedan - 30 januari 1971. 

Den finns som musikvideo på YouTube och kan höras och ses här.

Vid den tiden var mitt lyssnande på Tio i Topp inte lika frekvent som tidigare och jag minns faktiskt inte om jag hörde den då. 

Men senare berättade en person jag känner att hen inte endast hade hört den då - utan även hade tagit starkt intryck av den. Av det mer ångestfyllda slaget. 

Vill dock tillägga att det inte i sig är en direkt ångestskapande låt. I varje fall inte för mig. 

Lägg förresten märke till mannen som utklädd till frihetsgudinnan tänder eld på skogen..

Men William Golding hade fel

I Svenska Dagbladet har man de senaste dagarna tagit upp ett verkligt fall från 1965-1966 där sex pojkar hamnade på en öde ö. De hade tagit en båt och rymt från en kristen internatskola, och kunde efter en storm inte styra den . De irrade  runt på vattnet  i åtta dagar.  Sedan hamnade de på en obebodd ö. I femton månader.

Det visade sig att de samarbetade mycket bra, såg till att alltid ha en eld brinnande ifall ett skepp skulle komma i närheten, och byggde upp en organisering som fungerade. 

När de hittades var de dessutom vid god hälsa.

I dessa artiklar,  som är tagna från en nyutkommen bok av Rutger Bregman, ”I grunden god”, jämförs denna verklige händelse med William Goldings roman "Flugornas herre".

Den handlar också om barn som hamnar på en öde ö. De börjar slåss, dela upp sig i olika läger, och efter ett tag döda varandra. 

Denna roman blev känd över hela världen. 

Själv fick jag i åttonde klass uppgiften att skriva en uppsats om den. Det blev en ganska kort, och ilsken uppsats. Jag reagerade på det underförstådda temat i den - att civilisationen var en tunn fernissa, och att strax under låg avgrunder av brutalitet. 

Jag har tyvärr inte kvar min uppsats, men jag skrev ungefär att det inte finns några medfödda destruktiva avgrunder i människan på detta sätt. Om barn blir så grymma, empatilösa  och inte kan samarbeta beror det på att de kommer  från destruktiva hemförhållanden, eller hamnat i andra destruktiva miljöer redan i barndomen. 

Det var för en gångs skull ovanligt roligt att få rätt. 

I SvD:s artiklar som tagits från boken får man också  reda på att  denna verkliga historia inte alls blev spridd, nådde aldrig någon större publik. Medan den fiktiva historien i "Flugornas herre" blev spridd och omtalad över hela världen. Och som inspirerat till TV-program, dokusåpor  och många nya berättelser på samma tema.                  

  

William Golding, Artur Lundkvist och Jean-Paul Sartre på en författarkonferens i Sovjetunionen 1963.

What have they done to my song?

 Från min huvudblogg 20 december 2020/

Jag brukar alltid kolla vad som låg på topplistorna  för exakt femtio år sedan för att kunna lägga ut dem på Facebook. Både på min tidslinje och på en speciell nostalgisida. 

Så igår, dvs lördag, kollade jag Tio i Topp för den 19 december 1970. Och upptäckte "What have they done to my song, ma", med the New Seekers. Som kan höras här . Vid lite närmare koll såg jag att den  först hade skrivits och spelats av sångerskan Melanie Safka..

Men först kopplar jag inte vad det är. Jag tänker på en annan sång "What have they done to the rain?" som var en varning för kärnvapenkrig. 

Men mina associationer till just titeln  "What have they done to my song, ma" blir nu känslor av obehag, olust. 

Men sedan letar jag reda på sången på YouTube . och förstår då vad obehaget kommer från. Och varför jag inte tänkt en tanke på den på nästan femtio år. Medan jag annars brukar då och då tänka på de sånger från den tiden som gjort intryck på mig. 

Den här sången gjorde stort intryck på mig, men det intrycket var ångestfullt. Därför tycker jag först att jag inte känner igen den. 

Det kallas ju bortträngning, och det är ju det som inte finns. Fast det finns. I högsta grad finns....

I sången frågar en flicka (ja texten skapade då för mig intrycket  av att hon är ung "flicka" snarare  än "kvinna", bland annat eftersom de förtvivlade frågorna ställs till mamman) vad "de" har gjort med hennes sång, som var det enda hon i alla fall kunde göra rätt till hälften. Sången har vänts upp och ner och slängts i en plastpåse. 

Hon frågar också vad "de" har gjort med hennes hjärna. 

Att denna sång väckte ångest hos mig var ingen tillfällighet. Och att den gjorde det just då var heller ingen tillfällighet. 

Oavsett vilken betydelse texten hade för Melanie, som ju skrev den , fick den en egen betydelse för mig. Som var så olustig att den försvann från medvetandet, och att jag nu först inte förstod vad det var för något.

Bilden nedan: Melanie Safka.

 

Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Popmusik i Nordkorea

Moranbong Band är tydligen en av de populäraste popgrupperna i Nordkorea.. Gruppen består endast av tjejer. I motsats till kvinnliga musikgrupper i Sydkorea inte endast sjunger Moranbong Band, det är också de som spelar. Denna sång handlar om hur viktigt det är med studier, för att främja landet och dess framtid. 

Jag har letat efter om det går att hitta sånger av dem med mera privata teman, men allt som jag hittills har sett och hört har varit politiska sånger som hyllar systemet i Nordkorea.  Men förpackade i något som ofta  så mycket liknar västerländsk pop att det känns lite hisnande. 

På engelska Wikipedia finns förresten en ganska så informativ artikel om dem.. 

Om man  nu för tillfället bortser från det politiska sammanhanget och endast tänker på låtarna och deras framförande  - är de faktiskt ofta riktigt bra.... 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

 PS. Det finns ju inga direkta tecken på en politisk uppmjukning i Nordkorea - men det här är faktiskt en kulturell uppmjukning som är klart intressant. Nordkorea brukar ibland med viss rätt jämföras med Sovjetunionen under 40-talet och Kina under 60-talet. Men inga av dessa länder vågade under dessa tider att försöka anamma - och transformera - soundet i västerländsk  populärmusik på detta djärva sätt.

I sovjetiskt 40-tal kunde man acceptera klassisk västerländsk kultur - men den moderna västerländska populärmusiken förkastades rakt av. 

I kulturrevolutionens Kina förkastades även klassisk västerländsk kultur - och den stereotypt  "revolutionära" kulturen under denna tid lånade absolut inte stiler och former från  populärkulturen i väst.

Så de här kulturella lånen är lite fascinerande.

    

Moranbong Band i ett framförande från från 2013

"Where you belong"

Jag är ju en av dem som har låtit sig förföras av  Liliums ASMR-videor på YouTube. Och inte kan låta bli att följa dessa. Möjligen har jag en ovanligt stor andel av mal-DNA.  ;--) Det är kanske därför  jag inte kan låta bli att lägga ut denna hennes video här. 

Lilium  är annars bosatt i Danmark och lär  leva på de inkomster hon får av de som frivilligt betalar henne för att stödja hennes verksamhet... och för att få se videor som endast de som betalar får se. Om jag nu fattar saken rätt. 

Men nej, jag har aldrig betalat någon på nätet, inte ens Lilium.   Jag vet inte ens hur man gör.  

Men jag tillhör ändå de som då och då återbesöker hennes Youtube-sida.. 

För de som efter att ev. ha  sett lite av denna, tror att just detta tema  -  att vända sig till en målgrupp  som gärna vill se sig själva som en mal, och Lilium som deras  "moth queen" (!) -  är det enda som hon gör - kan om de letar vidare inse att hon har ett större register än så. Mycket större.

PS. Jag fick nyss på min huvudblogg  en kommentar som påpekade att "moth" på engelska inte endast betyder mal utan även kan betyda nattfjäril. Det gör ju faktiskt Liliums story mer så att säga begriplig.

Nedan - några olika varianter av nattfjärilar. 

 

Paranoid

Den 13 oktober 1970  (idag för femtio år sedan) gick Black Sabbaths LP Paranoid - där denna låt  var titellåt - in på tolfte plats på Kvällstoppen. Jag  var 15 år och lyssnade på  programmet den dagen - och förundrades över gruppens diaboliska namn - liksom över den ångestfyllda  låttexten. Varje gång sedan LP:n presenterades i Kvällstoppen var det just denna titellåt som spelades.

På sätt och vis kom den att efter ett tag omedvetet upplevas som en symbol för vad som snart skulle bli en livskris som kulminerade i ett totalt sammanbrott  i  juni 1971. 

Nej, Black Sabbath var inte satanister - det finns  inte en enda av deras låtar som hade ett sådant budskap.. Och det finns flera av deras låtar som snarare kunde ses som en varning för såväl Satan i synnerhet som ockultism  i allmänhet. Men själva grundkänslan i nästan allt de gjorde var mörk och pessimistisk. 

Och just texten till Paranoid var ju närmast ett ångestfullt skrik på hjälp. Låtens text handlade nu inte alls om vare sig satanism eller ockultism utan om förtvivlan och psykisk ohälsa. Och avslutas med den depressiva meningen "I tell you to enjoy life - I wish I could but its too late".

Jag har alltså inte direkt tänkt på det förut - men jag har nog omedvetet associerat den till den period som sedan skulle komma. Medan själva sammanbrottet i sig av helt andra anledningar helt medvetet  förknippats med Middle of the Roads låt  Chirpy Chirpy Cheep Cheep  -till synes  paradoxalt eftersom det var en närmast  glad låt,  med en förvisso lite gåtfull text. 

 Bilden nedan. Black Sabbath 1970.

Marijuana

Medan en rad popmusiker från och med 1966-67 lade in krypiska texter i sin musik, som med lite fantasi kunde ses som drogpropaganda var "The Fugs" helt öppna. 

Det allra mest tydliga exemplet på detta är  sången "Marijuana" från deras LP "It crawled into my hand, honest" från 1968. 

Sången låter som en hymn, som kanske ger intrycket av medeltida kyrkosång. 

Å andra sidan finns det ju också en lätt beslöjad referens till samma drog i LP:ns titel. "It crawled into my hand, honest" låter ju som ett dåligt försök att förklara bort att man har marijuana i handen när polisen tar en.

Att legalisera marijuana  var ett vanligt krav i sent 60-tal. Och det verkar på nytt få en sorts aktualitet. I alla fall sägs det att Demokraterna om de vinner valet planerar att legalisera drogen. Om det stämmer vet jag inte riktigt.

Själv  var jag för legalisering i tidig tonår. Efter att jag hade rökt hasch fyra månader  oktober-februari  1970-71 och sedan fick ett psykotiskt genombrott i juni 1971 blev jag panisk för allt som innehöll tetrahydrocannabinol (THC) . Och blev en oerhört  hård anhängare av förbud mot hasch och marijuana 

Men jag undrar om jag innerst inne trodde på det. För våren 1974 rökte jag under en period hasch igen, utan att jag fick några som helst tecken på psykos. 'Eller ens illamående.

Trots detta bibehölls min THC-fobi  även efter detta under många år. 

Det är först de senaste ca  25 åren som jag har börjat att ställa kritiska frågor om denna. Jag tror numera definitivt inte att cannabis  orsakade  det psykotiska genombrottet 1971. Inte ens indirekt...

Därför är jag nu närmast agnostisk inför frågan om legalisering. Nästa steg skulle ju vara att bli för en legalisering, men jag har nog ett inre motstånd mot att gå så långt...

Nåväl - Fugs  marijuana-hymn  kan ni höra här.

 

En bit hasch såg väl ut så här.

Survivor

 Och den som vill kan ju se en musikvideo med en live-version av min  favoritlåt med  Destiny´s Child. Survivor kan alltså höras och ses här.