Middle of the Roads genombrottslåt, och ett minne

Den 25 maj 1971 råkade jag höra denna sång.

Det var Middle of the Roads genombrottslåt och den video som länkas ovan har jag inte sett förut.. Och den hette förstås Chirpy Chirpy Cheep Cheep. 

Det var en tisdag, det var Kvälstoppen.  Jag tror inte jag hade hört den förut. Jag lyssnade då inte lika frekvent på Kvällstoppen som jag hade gjort låt oss säga ett år tidigare. 

Det underliga med denna sång år att den närmast brände sig in i mig. Den blev symboliskt laddad. Och avspeglade någon  form av avslutning och någon form av början. 

Det räckte med att höra den en gång för att jag skulle memorera både melodin och texten. 

Och jag minns till och med vilket rum jag stod i, och faktiskt även i vilken del av rummet jag stod. 

Eftersom det var just den här tiden som jag efter ett tag slutade att lyssna på popmusik hörde jag inte deras uppföljare förrän långt senare. 

Det har jag ju nu - och de var också värda att lyssna på. Men jag tror inte det var en tillfällighet att deras första låt också  blev deras största hit.

 

Middle of the Road 1972

Popmusik i Nordkorea

Moranbong Band är tydligen en av de populäraste popgrupperna i Nordkorea.. Gruppen består endast av tjejer. I motsats till kvinnliga musikgrupper i Sydkorea inte endast sjunger Moranbong Band, det är också de som spelar. Denna sång handlar om hur viktigt det är med studier, för att främja landet och dess framtid. 

Jag har letat efter om det går att hitta sånger av dem med mera privata teman, men allt som jag hittills har sett och hört har varit politiska sånger som hyllar systemet i Nordkorea.  Men förpackade i något som ofta  så mycket liknar västerländsk pop att det känns lite hisnande. 

På engelska Wikipedia finns förresten en ganska så informativ artikel om dem.. 

Om man  nu för tillfället bortser från det politiska sammanhanget och endast tänker på låtarna och deras framförande  - är de faktiskt ofta riktigt bra.... 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

 PS. Det finns ju inga direkta tecken på en politisk uppmjukning i Nordkorea - men det här är faktiskt en kulturell uppmjukning som är klart intressant. Nordkorea brukar ibland med viss rätt jämföras med Sovjetunionen under 40-talet och Kina under 60-talet. Men inga av dessa länder vågade under dessa tider att försöka anamma - och transformera - soundet i västerländsk  populärmusik på detta djärva sätt.

I sovjetiskt 40-tal kunde man acceptera klassisk västerländsk kultur - men den moderna västerländska populärmusiken förkastades rakt av. 

I kulturrevolutionens Kina förkastades även klassisk västerländsk kultur - och den stereotypt  "revolutionära" kulturen under denna tid lånade absolut inte stiler och former från  populärkulturen i väst.

Så de här kulturella lånen är lite fascinerande.

    

Moranbong Band i ett framförande från från 2013

"Where you belong"

Jag är ju en av dem som har låtit sig förföras av  Liliums ASMR-videor på YouTube. Och inte kan låta bli att följa dessa. Möjligen har jag en ovanligt stor andel av mal-DNA.  ;--) Det är kanske därför  jag inte kan låta bli att lägga ut denna hennes video här. 

Lilium  är annars bosatt i Danmark och lär  leva på de inkomster hon får av de som frivilligt betalar henne för att stödja hennes verksamhet... och för att få se videor som endast de som betalar får se. Om jag nu fattar saken rätt. 

Men nej, jag har aldrig betalat någon på nätet, inte ens Lilium.   Jag vet inte ens hur man gör.  

Men jag tillhör ändå de som då och då återbesöker hennes Youtube-sida.. 

För de som efter att ev. ha  sett lite av denna, tror att just detta tema  -  att vända sig till en målgrupp  som gärna vill se sig själva som en mal, och Lilium som deras  "moth queen" (!) -  är det enda som hon gör - kan om de letar vidare inse att hon har ett större register än så. Mycket större.

PS. Jag fick nyss på min huvudblogg  en kommentar som påpekade att "moth" på engelska inte endast betyder mal utan även kan betyda nattfjäril. Det gör ju faktiskt Liliums story mer så att säga begriplig.

Nedan - några olika varianter av nattfjärilar. 

 

Paranoid

Den 13 oktober 1970  (idag för femtio år sedan) gick Black Sabbaths LP Paranoid - där denna låt  var titellåt - in på tolfte plats på Kvällstoppen. Jag  var 15 år och lyssnade på  programmet den dagen - och förundrades över gruppens diaboliska namn - liksom över den ångestfyllda  låttexten. Varje gång sedan LP:n presenterades i Kvällstoppen var det just denna titellåt som spelades.

På sätt och vis kom den att efter ett tag omedvetet upplevas som en symbol för vad som snart skulle bli en livskris som kulminerade i ett totalt sammanbrott  i  juni 1971. 

Nej, Black Sabbath var inte satanister - det finns  inte en enda av deras låtar som hade ett sådant budskap.. Och det finns flera av deras låtar som snarare kunde ses som en varning för såväl Satan i synnerhet som ockultism  i allmänhet. Men själva grundkänslan i nästan allt de gjorde var mörk och pessimistisk. 

Och just texten till Paranoid var ju närmast ett ångestfullt skrik på hjälp. Låtens text handlade nu inte alls om vare sig satanism eller ockultism utan om förtvivlan och psykisk ohälsa. Och avslutas med den depressiva meningen "I tell you to enjoy life - I wish I could but its too late".

Jag har alltså inte direkt tänkt på det förut - men jag har nog omedvetet associerat den till den period som sedan skulle komma. Medan själva sammanbrottet i sig av helt andra anledningar helt medvetet  förknippats med Middle of the Roads låt  Chirpy Chirpy Cheep Cheep  -till synes  paradoxalt eftersom det var en närmast  glad låt,  med en förvisso lite gåtfull text. 

 Bilden nedan. Black Sabbath 1970.

Marijuana

Medan en rad popmusiker från och med 1966-67 lade in krypiska texter i sin musik, som med lite fantasi kunde ses som drogpropaganda var "The Fugs" helt öppna. 

Det allra mest tydliga exemplet på detta är  sången "Marijuana" från deras LP "It crawled into my hand, honest" från 1968. 

Sången låter som en hymn, som kanske ger intrycket av medeltida kyrkosång. 

Å andra sidan finns det ju också en lätt beslöjad referens till samma drog i LP:ns titel. "It crawled into my hand, honest" låter ju som ett dåligt försök att förklara bort att man har marijuana i handen när polisen tar en.

Att legalisera marijuana  var ett vanligt krav i sent 60-tal. Och det verkar på nytt få en sorts aktualitet. I alla fall sägs det att Demokraterna om de vinner valet planerar att legalisera drogen. Om det stämmer vet jag inte riktigt.

Själv  var jag för legalisering i tidig tonår. Efter att jag hade rökt hasch fyra månader  oktober-februari  1970-71 och sedan fick ett psykotiskt genombrott i juni 1971 blev jag panisk för allt som innehöll tetrahydrocannabinol (THC) . Och blev en oerhört  hård anhängare av förbud mot hasch och marijuana 

Men jag undrar om jag innerst inne trodde på det. För våren 1974 rökte jag under en period hasch igen, utan att jag fick några som helst tecken på psykos. 'Eller ens illamående.

Trots detta bibehölls min THC-fobi  även efter detta under många år. 

Det är först de senaste ca  25 åren som jag har börjat att ställa kritiska frågor om denna. Jag tror numera definitivt inte att cannabis  orsakade  det psykotiska genombrottet 1971. Inte ens indirekt...

Därför är jag nu närmast agnostisk inför frågan om legalisering. Nästa steg skulle ju vara att bli för en legalisering, men jag har nog ett inre motstånd mot att gå så långt...

Nåväl - Fugs  marijuana-hymn  kan ni höra här.

 

En bit hasch såg väl ut så här.

Survivor

 Och den som vill kan ju se en musikvideo med en live-version av min  favoritlåt med  Destiny´s Child. Survivor kan alltså höras och ses här.

Helgonet, Simon Templar och Leslie Charteris

/Från min huvudblogg 10 juli 2020./

Någon gång - jag tror det var på 90-talet - fick jag ett telefonsamtal. Det var en marknadsundersökning som skulle ta reda på hur folk påverkas av reklamfilm på TV. Kvinnan som ringde ställde en rad frågor.

En var vilka två TV-serier som jag skulle vilja ha med mig om jag hamnade på en öde ö....

Den första TV-serien var lätt att komma på. Jag svarade "Kvinnofängelset" Jag hade sett många och visste att det sammanlagt var 692 avsnitt. Jag gillade den, och man kunde ju se den länge. I väntan på att någon skulle  rädda mig vore det ju ett bra alternativ.

Men så skulle jag nämna en till. Jag tänkte och tänkte och till sist svarade jag "Helgonet". Jag hade inte sett den sedan jag bar barn, men tänkte att den dels hade varit spännande när jag såg den - dels hade en oerhört många avsnitt.  Den hade sänts mellan 1962 - 1969 i England, och i alla fall de flesta avsnitt hade också sänts i Sverige.

Marknadsundersökaren verkade bli lite förvånad när jag sa "Helgonet". Jag vet inte varför, kanske hon var för ung för att känna till den.

Den första gång jag hörde talas om Helgonet var antingen sommaren 1963 eller sommaren 1964. Då hade vi besök av två flickor på vårt lantställe i Gräddö. Jag antar att deras mamma också  var där, men de jag mindes var de två flickorna - den ena i min ålder, den andra  tre år äldre.

I familjen kallades de för kusiner, men långt senare fick jag reda på att de var tremänningar. Det var lite lustigt - i synnerhet som de barn som verkligen var våra kusiner aldrig kallades kusiner.

I vilket fall som helst så minns jag endast  två konkreta episoder från deras besök då. Den ena var ett samtal jag och den äldre flickan  hade om - Sovjetunionen. Det andra var ett samtal de två systrarna hade med varandra när vi satt vid bordet.

Det handlade om just TV-serien Helgonet. Jag minns endast att de sade att nästa avsnitt av Helgonet skulle komma någon  dag efter att de skulle komma hem, och båda såg förtjusta ut. De verkade gilla serien ganska så mycket.

Den visades i SVT första gången 1 juni 1963 och sändes fram till 1969.

TV-serien byggde på ett antal romaner av Leslie Charteris om Simon Tenplar, som i böckerna beskrivs som en tjuv* som ändå vid många tillfällen hjälpte till att fånga brottslingar. Jag har aldrig läst någon av hans böcker.  Att huvudpersonen dels har efternamnet Templar och dels kallas  The Saint har jag ingen självklar förklaring på.

På engelska används Templar som en del i begreppet "Knights Templar", vilket är det engelska namnet på Tempelherreorden, en organisation av krigarmunkar som 1307 krossades av en allians av den franske kungen och påven.  De anklagades då för kätteri, sataniska riter, och avgudadyrkan. Men efter deras krossande började det spinnas olika legender om dem. Att de inte alls var onda, utan goda,  kanske rent av "helgon", och som krossades av den franske kungen för att han ville åt deras pengar.

Att den franske kungen ville åt deras pengar kan det nog ligga  en hel del i,  men med tanke på deras blodiga roll i korstågen är det lite svårt att se dem som speciellt goda. Men  i många legender levde de vidare, gömde sig i Skottland, inspirerade frimurarna och lever än idag.

Om Charteris var inspirerad, eller inte var inspirerad, av den typen av legender har jag ingen aning om.

Och, jag behöver väl inte säga att det var Roger Moore som spelade Simon Templar i TV-serien... 

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har upptäckt att de tidigaste, svartvita, avsnitten av The Saint, numera finns på  YouTube.  Den som vill se dem kan ju börja att titta exempelvis här , och sedan leta vidare.

Och i oktober 1965 hade jag till sist kämpat till mig rätten att få se TV på lördagar, som alla andra i klassen redan fick göra. Och i november 1965 började serien Helgonet att sändas just på lördagar, efter att ett tag ha sänts på andra veckodagar.

Så jag började se den. 

Helgonet VAR spännande för en tioåring. Och eftersom den var spännande då blir det på ett nostalgiskt sätt lite spännande att se dem nu. Vilket jag så smått har börjat göra.

PS. Det finns åtminstone ett avsnitt med en även mer än vanligt förfärlig kvinnosyn bland dessa YouTube-avsnitt. Bara så ni vet, och inte sätter ett eventuellt kaffe i vrångstrupen...
 ------------------
*Hans tjuvaktiga drag ser dock ut att vara kraftigt nedtonade i TV-serien...


Leslie Charteris

Helgonet och Loch Ness

Jag har tidigare skrivit om hur tagen jag som tolvåring 1967 blev av att se ett avsnitt av  Helgonet,  där Simon Templar (Roger Moore) mötte Loch-Ness-odjuret. Eller det gjorde han kanske inte rent fysiskt. Men han var vid Loch Ness, och andra kanske mötte detta. Eller kanske inte.

Men sedan jag sist skrev om det på bloggen har YouTube äntligen lagt ut en sebar version av detta avsnitt. Det kan ses här.

Jag såg många avsnitt av Helgonet som barn. Men det var endast avsnittet om Loch Ness-odjuret som jag mindes handlingen på. Det var nog ingen tillfällighet.

Om man ser det bör man förstås se hela - för det är i de sista minuterna i slutscenen som man får någon form av,  vad ska jag säga, riktigt intressant klimax.

Själv har jag ingen som helst åsikt om Loch Ness-odjuret. Men jag har för mig att man med dagens teknik borde kunna kartlägga Loch Ness-sjön - och få svaret om det finns ett jättelikt djur där eller inte.

Men om svaret blev nej skulle väl den skotska turistindustrin få ett avbräck. En fråga som även Simon Templar/Roger Moore snuddar vid, i en av sina fyndiga kommentarer i filmen.

Se den gärna, om ni gillar dem typen av serier...  eller Loch Ness-odjuret.

Bild från 1934, som ska ha avslöjats som bluff.

NJA-gruppen 1970 - och två sånger

/från min huvudblogg 29 juli 2018/

Någon gång i sensommaren 1970 fick jag höra en sång med titeln "Balladen om kvasten",  på radio. Det var något helt nytt. Politiska sånger från ett vänsterperspektiv hade jag kanske hört förut.Men den här var nästan som ett slag i solar plexus. Den gick in i mig - mycket djupt. Jag vill gärna att ni lyssnar. Den kan höras här.

Sången om den man vars kropp har slitits ner, "och dom som slitit ner den vill inte ha den mer", grep in i ett djupt skikt av mig. Hur djupt antyds kanske av att jag fick tårar i ögonen när jag nu hörde den för första gången på årtionden.

Jag har dessutom väntat i över tio år på att den ska komma på YouTube - och nu finns den äntligen där.

Några månader efter att jag hade hört "Balladen om kvasten" på radio köpte jag LP:n sången låg på. Den hade gjorts av några som kallade sig NJA-gruppen.* Namnet kom sig av att gruppen hade startat som ett teaterprojekt om det då statliga Norrbottens järnverk, NJA. LP:n hette "Hör upp allt folk".

Vid det laget hade jag hunnit gå med i Kungsholmens FNL-grupp och hade insett så pass mycket att jag utgick från att de aktiva i NJA-gruppen var KFML:are. Jag kom aldrig att stöda KFML, men tyckte ändå att mycket i skivan var väldigt bra.

Förutom "Balladen om kvasten" föll jag speciellt för denna sång - som jag också nyligen återupptäckt på YouTube.

Den hette  "Minns du förra året?".  I motsats till den sorgliga "Balladen om kvasten" var "Minns du förra året?" på många sätt optimistisk, och bitvis mycket rolig. Just de roliga partierna torde i och för sig ha kunnat reta gallfeber på högersossar - och kanske gör det än idag....

Den beskriver ett uppsving för kampen i samhället på ett sätt som avspeglade de förväntningar som fanns i stora delar av vänstern (och definitivt inte endast i KFML) omkring 1970.

Den avslutas med förhoppningen att det snart kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".

Nja. Det blev det ju inte direkt.

Om vi går fram till låt oss säga 15 år efter att skivan kom, var det helt klart att det i själva verkat hade blivit mycket lättare att vara det.

Och så har det väl förblivit till dessa dagar.
-------------------------------------------------------
*Gruppen kom senare att bli känd som "Fria Proteatern".

Intressanta låtar av Gunder Hägg på YouTube

/från min huvudblogg 28 juli 2018/

Innan progg-gruppen Blå Tåget hette Blå Tåget hette de Gunder Hägg.  De fick byta namn för att löparen med samma namn hade en del invändningar..

1969 kom deras första LP - Tigerkaka. Har länge väntat på att dess titellåt (eller nästan titellåt, den heter Tigerkakan med bestämd artikel) ska läggas ut på YouTube.

Nu har det skett. Den kan höras här.

Låt er inte förvillas av datumet som är utsatt - 5 november 2014 - för det syftar på när ämnet "Blå Tåget" skapades som kategori. Och inte på låten.

Många låtar har faktiskt lagts ut de allra senaste dagarna.

Tigerkakan var en av de allra första låtarna av Gunder Hägg/Blå Tåget som jag hörde. På en musikfestival på Gärdet torsdagen den 20 augusti 1970. Och det var den enda av deras låtar jag mindes från den dagen, Jag blev imponerad av dess underfundiga text.

Så imponerad att jag till och med nämnde just den  låten  i min dagbok denna dag.

Så här skrev jag "Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."

Ja, Tigerkakan har faktiskt en både fyndig och  genomtänkt text. Den är väl värd att lyssna på.

Den handlar om myten om hur det svenska "välståndet" på ett harmoniskt sätt byggdes upp i samarbete mellan den reformistiska socialdemokratin och storkapitalet. Och är något som hela världen borde avundas...

Med ett medvetet "infantilt" språkbruk karikeras högersocialdemokratiska och liberala föreställningar.

En annan av Gunder Hägg/ Blå Tågets låtar från deras första LP som nu lagts ut är Om idealismen, som kan höras här.

Den handlade om löparen de tog sitt namn från. Den har en också en ganska så fyndig text. Och är också väl värd att lyssna på.

Att han avstängdes pga av professionalism  beskrivs som en resultat av en form av falsk "idealism", som har som syfte att tjäna "den slemmaste kapitalism" och dölja att "makten är professionell"...

Man kan kanske förstå att löparen Gunder Hägg ville att de skulle byta namn. Han var inte speciellt vänster,  och ville förstås inte förknippas med dem alls....

Dessutom har denna låt också lagts ut.

Den heter Kära nån och har en milt sagt deprimerande text. Som på många sätt verkar än mer aktuell idag än då.

Man kan kanske säga att den är en pessimistisk framtidsvision. Mycket kortfattad, men mycket slagkraftig, på sitt sätt.

Trackslistan, Troll och Jimmy Dean

Jag brukar då och då nämna att jag  slutade att lyssna på topplistor  1971. Det är i stort sett sant - och först nu har jag kommit på att det i all fall går att ta igen  det - på något sätt...

Jag trodde fram till nyligen att det inte fanns några topplistor för popmusik efter att Tio i Topp och Kvällstoppen lades ner 1974 respektive 1975.

Men det var ju fel. När Tio i Topp lagt mer  1974  kom ett program som hette Poporama . Det var inte direkt en lista,, men det sändes varje vecka och lyssnarna fick skicka in förslag  på låtar,  och de som fick mest röster spelades upp. Det fanns ingen gradering, och ingen etta.., ,men de nykomlingar som fick mest röster bland nykomlingarna kallades för Smash Hits, och fick på så sätt en särställning.

Men 1984 ersattes det med ett program som i mycket liknade Tio i Topp. Det hette Trackslistan  och liksom Tio i Topp var den stora majoriteten av låtar på engelska. Den röstades fram på olika sätt, som ändrades  genom åren. Men jag antar att det - likasom Tio i Topp - mest var ungdomar som röstade - det verkar i alla fall så på de flesta av de låtar som kom högst upp.

Det kom förresten efter ett tag också en efterträdare till Kvällstoppen. Den började sändas samma år som Kvällstoppen lades ner,  finns ännu idag, och heter numera Sverigetopplistan. Allt detta hade jag verkligen ingen aning om.

Eftersom mina kunskaper om popmusik efter 1971 är så fragmentariska har jag de senaste dagarna roat mig med att gå igenom både Poporama och Trackslistan, som finns på nätet . Inte allt, förstås, men jag har kollat ett stort antal låtar och lyssnat igenom ganska mycket.

På Wikipedia finns alla "smash hits" under uppslagsordet "Poporama". De länkar ju inte till en musikvideo, men det kan man ju göra själv.

På en sajt som heter Nostalgilistan finns (bland annat) alla veckors Trackslistan, Och där finns det oftast länkar till musikvideor.

Allt detta känns konstigt. Det här var en värld jag var en sorts del av - som lyssnare - som jag lämnade  våren 1971. Inte av fri vilja, utan genom något som nästan upplevdes som en programmering. Och som startade med  ett psykotiskt genombrott.

Därför finns det en känsla av mycket starkt vemod, men också av en smula glädje, av att gå igenom något som jag kanske inte skulle lämnat om...

När jag sakta gick igenom listorna fastnade jag för många av sångerna. En av dem var "Jimmy Dean". , som släpptes 1989 och kom upp på Trackslistan 1990. 

Den finns på YuoTube som musikvideo och från ett live-framträdande. Det är en sång av en tjejgrupp som besjunger en man som sägs heta "Jimmy Dean". Det är uppsluppen och charmig, och är helt klart en parodisk sång. Det är en ganska så hejdlös parodi på idoldyrkan...

Men vem handlar den om? Det finns faktiskt två alternativ. Antingen handlar den om en countrysångare i USA, som hette Jimmy Dean. Han dog 2010, och skulle kunna ha hört den parodiska sången.

Å andra sidan famns det en betydligt mer känd tonårsidol som hette James Dean, som dog i en bilolycka 1955. Nu kan man läsa på Wikipedia att denne James Dean ibland också  kallades.... Jimmy Dean. 

Det är definitivt troligast att låten syftar på honom.

Den är rolig. Och väl värt att lyssna på.